The thoughts of Eklundh

Våra halvsekeljubileer börjar närma sig slutet. Det har varit 1:a maj gänget, Akkis och mitt guldbröllop och surströmmingsgänget. Dock återstår ännu några höjdpunkter: att spisa gåsen på lördag, att fira MFF:s tjugonde guld på Stadion dagen efter och att i sinom tid njuta av guldbröllopspresenten champagneprovning. De två gässen kommer att tillagas och äta tillsammans med barn, svärdöttrar och barnbarn – som nu behöver göra allt större arbetsinsatser. Vi gamlingar blir allt mer skröpliga. Som inför alla fester simulerar vi emellertid unga och pigga. Det brukar straffa sig dagen efter. Det går säkert snabbt över tillsammans med firandet av ”di Himmelsblå” tillsammans med Shasha, Jens (och tillkommande), Ola och Akki på Stadion.

Akki har idag ensam varit på slutbesiktning i Halmstad efter höftledsoperationen för tre månader sedan. Hon envisades med att jag inte skulle följa med. Jag fick dock köra henne till bussen i Höllviken. Sedan tog hon tåg till Halmstad och taxi till sjukhuset och tillbaka igen. Det blev fler steg än trots allt än på många månader. Den opererade höften fungerar oklanderligt. Tyvärr gör inte den andra det. I nästa vecka är det besök på ortopeden i Trelleborg – för att då förhoppningsvis hamna i en ny inte alltför lång kö för en ny höftled på andra sidan. Det kan komma att pröva vårt tålamod?

Tålamod är det fler än Akki och jag som behöver just nu. Carina får ursäkta men runt Lucia är det förmodligen inte hennes födelsedag som har vår odelade uppmärksamhet. Hon kan möjligen bli utsatt för hård konkurrens av Shasha, Jens och … Ombokningsbara biljetter till Stockholm är en julklapp i förskott!

Gräsmattan – liksom jag – är nyklippta. Gräsmattan förmodligen för sista gången den här säsongen. ”Apelsin- och citronträd” liksom andra känsliga växter är inflyttade i ”Vinterträdgården”, rosor och fikon inflyttade i växthuset, den första brasan är utbrunnen, bastubaden kommer allt tätare, dagarna blir allt kortare men vi har trots allt mycket att se framemot – och ”bakemot”.

Akki och jag var fattiga studenter, gifta sedan några månader tillbaka och äntligen med ett eget ”boende”. Boendet bestod av ett torp på två rum men utan varmt vatten. Torpet var belägen intill en bondgård mellan Lund och Lomma. Toan var visserligen inomhus men behövde tömmas en gång i veckan i grannens gödselstack. Mer om detta en annan gång.

På kvällen den 17 oktober hade vi tjänstgöring som nattvak på MAS – Malmö Allmänna Sjukhus som det hette på den tiden. Eftersom vi nyligen fått en ”garanterad” hankatt och ännu var en källing togs den tillsammans med lite tvätt med till Knutstorpsgatan för att i lugn och ro få tillbringa natten tillsammans mina föräldrar. Akki på vespans bönpall, katten (Mjau Tse Tung) i en axelväska och med tvätten mellan mina ben körde vi till Limhamn för leverans innan vi körde till MAS. Nattvaken kunde vara olika arbetsamma beroende på avdelning. Själv var jag placerad på långvården som så ofta förr. Det innebar normalt en del tunga lyft men ett stadigt och inarbetat arbetstempo. Så icke denna natt.

Efter första rundan på avdelningen började vinden att tillta. Markiser blåste ner och hotade slå sönder fönsterrutor till patienternas rum. Grenar bröts och ett par fönsterrutor kraschade med splitter i ett par patienters sängar. Många sängar med patienter fick flyttas ut i korridorerna. Strömmen gick och vi fick jobba med ljus från ljusstakar. Det var kort sagt ganska stressigt. Kaffe och mackor glömdes bort. Nåväl – efter ett par timmar återkom strömmen och på morgonen när vi slutade hade stormen mojnat. Jag minns inte om Akki och jag som vi brukade träffades i personalmatsalen för att äta en rejäl frukost till ett billigt pris eller om vi körde direkt för att hämta katt och tvätt.

Hur som helst när vi på morgonen närmar oss Vinstorp på vespan knackar Akki mig på axeln och pekar på vårt torp. Vi tror inte våra ögon. Torpets tak hänger delvis i linden intill torpet. När vi kommer fram ligger resten av taket spritt på bondens åker.Vi plockade eternitplattor i flera dagar. Det var ”katastrof” – men eftersom vi hade haft katten i säkert förvar blev det ingen ”kattastrof” – och det var skönt att vi inte var hemma den natten.

P.S. Idag har inget värre inträffat än att bilen inte startade. Tillkallad expert kunde inte heller starta via startkablar. Batteriet fulladdat men glapp i kontakt mellan kabel från startnyckel till startmotor.

Eftersom min Morfar och Moster var betrodda tjänstemän inom Kungliga Postverket var det naturligt att min första bankbok tillhörde Postbanken. På den tiden de sista åren på 1940-talet och början på 1950-talet fick ibland en slant i present. Något lite tjänade jag också som blomsterbud. Det hände då att min Mor ansåg att slanten gjorde mer nytta och var i säkrare förvar på Postbanken än i min ficka. Jag lärde mig tidigt att stå i lämplig kö på postkontor; det fanns särskilda sådana på den tiden. Någon gång i 14-, 15årsåldern fick jag utan medgivande av mina förmyndare (mor och far) ta ut pengar utan deras tillstånd. Gnidet väntade jag på avkastningen i januari varje år. Jag blev lika besviken över de fattiga korvörena varje år som aldrig gjorde mig till en förmögen yngling. Bankboken fungerade som ett läckande såll med dagens vokabulär ett transaktionskonto.

Åren gick och studiestöd och studielån gick samma öde tillmötes. Under resans gång förvandlades postsparbanksboken med sina manuellt inklistrade valörmärken i skiftande färger till en traditionell bankbok samtidigt som bankverksamheten skildes från det fortfarande Kungl. Postverket till en helägd statlig bank – Postbanken, senare Nordbanken som staten långsamt sålde ut på den privata marknaden. Vi var fortfarande banken trogna. Vi hade nu tagit ett rejält lån hos dem för att finansiera ett husköp – Bävergatan 7 i Malmö. Trots skyhöga räntor (som till viss del mildrades av hyggliga avdragsmöjligheter) höll banken på att gå omkull p.g.a. okunnig och överoptimistiska ekonomiska äventyr. (Svärfars aktier blev över en natt värdelösa.) De fysiska bankkontoren började försvinna och vårt bankfack behövde ersättas med ett privat kassaskåp för förvaring av handlingar och en del smärre värdesaker. Men vi bytte inte bank – men banken bytte namn först till Nordbanken och sedan till Nordea och blev helt privat. Nya skandaler med alltför höga bonusar till chefer oavsett om de skötte sitt jobb eller ej. Fortfarande bytte vi inte bank.

Vi kunde börja spara något och kunde avveckla våra lån och skötte själva allt mer av det pappersarbete som en gång i tiden sköttes av sura postfröknar och förbindliga banktjänstemän. Det var inte lönt att byta bank eftersom de alla var lika god kålsupare.

För ett år sedan avslöjades att en av de mest aktiva för att hjälpa rika svenskar att undvika att betala skatt i Sverige genom moraliskt tveksamma planeringar i brevlådeföretag i Panama var Nordea övervägde vi att byta bank. Det skulle åtminstone bli en markering i marginalen. Det blev inget av det bankbytet den gången heller.

I våras meddela Nordea att det var aktuellt att låta ledningen flytta till Finland för att undvika ”betungande säkerhetsgarantier”. Vi underrättade därför ”vår bankman” att om detta hot verkställdes avsåg vi att byta bank Samma sak gjorde jag i en enkät som jag Nordea genomförde. Det brydde sig givetvis inte ledningen om ett dugg. (Förmodligen är Nordea tacksamma att vi lämnar dem – vi orsaker mer kostnader än intäkter för dem har jag lärt mig av sonen med god kännedom om det privata bankväsendet.) Vi vanliga småsparare kan inte flytta våra surt förvärvade kulor till Panama eller Finland. Vi stödjer solidariskt det svenska välfärdssamhället.

Idag har Akki och jag börjat överföringen av våra konton hos Nordea till Länsförsäkringar. Det tog en och en halv timme tillsammans med två medarbetare – och det är bara början. De har en del arbete kvar att göra – och vi har också läxor att göra. Vi inser nu att det inte alls är så skitenkelt att byta bank som reklamen påstår. Bytet är förhoppningsvis slutfört i början av december. Förhoppningsvis är det värt besväret. En medlemsägd bank kan åtminstone inte undandra sig sitt samhällsansvar – hoppas

Gnälliga gubben

Sommaren har inte bara gått ner för räkning – den är helt utslagen. Det återstår nu bara några enstaka rosor att klippa och de sista tomater att skörda. Akki blir stadigt bättre i sitt opererade ben – för det andra behövs fortfarande hjälp. Operationssåret är helt läkt och Akki sköter sin sjukgymnastik. En befrielse för oss båda är att jag inte längre behöver agera privatchaufför. Friheten för Akki har ökat successivt. Vävstugan får regelbundna besök, silversmidet har kommit igång liksom kulturaktiviteterna. Besöket på Stadsteatern och Spelman på taket var vi mycket nöjda med. Jag älskar alla cyniska one-liners som Tevje formulerar. Dessutom är föreställningens tema tyvärr lika aktuellt idag som den onda tid den behandlar i början på 1900-talet.

Kalassäsongen har fått en flygande start. För en vecka sedan var det födelsedagsbrunch för Akki med sedvanlig hemgjord pyttipanna med ägg och rödbetor tillsammans med några hemkryddade snapsar. Det var en god start på lördagen. Och det skulle bli bättre. Ola och jag fortsatte till Stadion och matchen mot Elfsborg som vanns med hela 6-0 – välförtjänt. Akki stannade hemma och la sista handen vid de förtjänsttecken som skulle utdelas vid torsdagens jubileumsfest i Höllviken.

I år är det 50 år sedan vi för första gången åt surströmming – eller silverfisk som norrlänningar gärna kallar delikatessen. Årligen har vi mötts för att insupa doften av den fina världen – och gärna några väl kryddade snapsar. För 50 år sedan hade inte den första pizzan serverats i Malmö än mindre den första kinakrogen öppnat. Surströmming blev därför ett av våra första möten med det internationella köket. Efter det har vår gom varit vidöppen för alla nya smaker från hela världen. Till de närvarande Silverfiskens vänner utdelades det av Akki nydesignade förtjänsttecknet – givetvis i silver – med rosett i de jämtländska färgerna. Dagen avslutades med Östersund vann över Herta Berlin.

Dagen efter var jag enligt Akki en sanitär olägenhet? Och inte berodde det på för mycket surströmming eller destillerade drycker. En brakförkylning bröt ut och jag har varit rejält utslagen ett par dagar. Det var t.o.m. så illa att jag fick avstå lördagens födelsedagskalas för Johanna – ännu så länge vårt yngsta barnbarn – som fyllt 16 år.

Idag har jag tagit en försiktig promenad till stranden men avstår från att gå på match. Jag nöjer mig med att kurera min förkylning och följer matchen på radio och Wimans blogg på Sydsvenskan. Snart börjar matchen.

Det har blivit mycket fotboll den senaste veckan. I söndags var det MFF-Göteborg. Det blev 2-2 och inte den seger vi hoppats på. I onsdags var det Rosengård-LB07. Då kunde inget malmölag förlora. Rosengård vann och har fortfarande möjlighet att vinna sin allsvenska – även om det krävs att Linköping tappar poäng framöver. Igår var det på tv – vilket inte är lika bra som IRL, särskilt inte som Sverige förlorade mot Bulgarien i VM-kvalet. Missar man straffar som både MFF och landslaget gjorde vinner man inga matcher.

De senaste dagarnas sensommarväder har gjort morgnarnas strandpromenader till riktiga njutningar – även om hundarna nu får springa lösa på stranden – även de stora bestarna som är genetiska kusiner med vargar.

Igår gjorde Akki sina första slag vid sin vävstol. Det gick så bra att hon tog bussen till Malmö och sin frisör. Hon kom hem med buss och hämtades vid busshållplatsen i god form och på gott humör. Uppmuntrad av det har Akki idag promenerat fram och tillbaka till stranden helt på egen hand – egentligen helt på egna ben och kryckor. Hennes första besök på stranden i år. Jag har visserligen varit på stranden näst intill dagligen – men för första gången på alla dessa år undvikit att doppa mig. Det har varit allt för väl kylt.

Under Akkis promenad fick jag därför möjlighet att slutföra städningen. Äntligen kunde vi därför korka upp den till Akkis hemkomst den 8 augusti inhandlade champagnen. Den hade hunnit bli väl kyld och var väl förtjänt.

Dessutom har jag klippt gräsmattan och köpt onödigt dyra biljetter till årets sista match i allsvenskan för MFF. Förhoppningsvis kan vi då fira guldet. För säkerhets skull äter vi den obligatoriska gåsen dagen innan – så att vi alla kan njuta av den utan någon bitter bismak.

Rabarberna och gurkorna är på upphällningen men vindruvor, fikon och inte minst tomaterna skördas och vi njuter dagligen – dock inte av MFF:s mer än mediokra spel. Förlust mot bottenlaget Eskilstuna och en tveksam mach i Svenska cupen mot div II-laget (egentligen div IV) Trollhättan. Två steg tillbaka och ett fram.

Akkis konvalescens går framåt. Hon har nu börjat ha audienser av vänner som kommer med körsbärspajer eller frukostfrallor som stöd och uppmuntran. Det är en bra avkoppling mellan sjukgymnastik, allt längre promenader och vila. Hon är nu så pass återställd att hon idag gjort ett besök på vävstugan med transporthjälp av sin privatchaufför som erhåller nödvändiga instruktioner om hur hennes bil ska framföras. Imorgon ska ”stygnen” efter operationssåret tas på vårdcentralen här i Höllviken. Eftersom Akkis tålamod inte är hennes bästa gren blir det ibland lite bakslag med mer vila än tänkt. Två steg fram och ett tillbaka.

Morgonpromenaderna längs stränderna här i Höllviken kommer väl de kommande dagarna inte bli lika ensamma som vanligt. Det blir väl många ”sherlockar” som kommer att spana efter fler ilandflutna likdelar? Säg inte att vi är likgiltiga i Höllviken.

Det gick värre till i Paris för 445 år sedan. Då inträffade bartolomeinatten då hugenotterna utsattes för en massaker. Själv tar jag det lite lugnare och skördar malörten som förberedelse inför den kommande surströmmingsfesten. Det blir säkert en fest utan kryckor.
P.S. Grattis till Östersund som gått vidare till Europa League!

Akki har nu varit hemma i Höllviken i ett dygn. Livet går på kryckor och Akki får hålla tillgodo med min matlagning. Ännu så länge har hon överlevt. Hon har också kommit igång ordentligt med sin träning och sina korta promenader. Om ett par dagar, när morfindoserna inte längre behövs, kan vi förhoppningsvis korka upp champagneflaskan som fick läggas tillbaka i kylen igår. Det är första gången Akki tackat nej till champagne.

Själv har jag tillbringat dagen på knä för att rensa ogräs mellan alla stenar – ett riktigt ”syfilisarbete”, som han sa som försökte använda en grekisk mytologisk metafor. Friidrotts-VM i tv4 är en plåga med sina ständiga reklamavbrott. Trumps alla egendomliga utspel gör en alltmer avtrubbad. Att MFF lyckas vinna en match utan ett ordentligt skott på mål gör också att man undra över kvaliteten på allsvenskan – i synnerhet som MFF leder med 10 poäng. Ur led är tiden – men Akkis led är på god bättring och det är dags att börja på ny kula.

Efter många års trogen tjänst har min handjagare lagt av. Vi har varit ett strävsamt par och haft många timmar fram- och tillbaka över gräsmattan från slutet av mars/början av april och ibland ända till månadsskiftet oktober/november. Kugghjulen var slitna och la av. Det blev till slut allt svettigare – och onödigt mycket motion. Jag är också sliten och la också av. Jag har nu – på bestämd inrådan av Akki – krupit till korset och beställt en sprillans ny elektrisk gräsklippare. Förhoppningsvis minskar nu koldioxidutsläppen från mitt flåsande och jag kan klimatkompensera för andra excesser?

I förra veckan hängde jag med Akki till Malmö för en del ärendes skull. Det innebar bl a annat ett besök på Bukowskis där Akki skulle kolla några grejer. När jag strosar runt ser jag plötsligt det klassiska supercirkelbordet av Bruno Mattsson/Piet Hein – i masurbjörk med lite skavanker i kantlisten. (Dock i avgjort bättre skick än handjagaren.) Självfallet behöver vi inget nytt matbord! Vi vet inte ens var vi ska ha det! Men vi blir båda förtjusta i det. Det är en on-lineauktion så vi har gott om tid att tänka efter före. Inte hjälper det. Så det har blivit ett nytt matbord – men vi fick inte upp det på ovanvåningen trots hjälp av Ola och Carina.

Däremot kunde Ola och jag höja Akkis säng så att hon ska kunna komma i och ur den med rätt rät vinkel. Det var bra i går kväll; i morse vid närmare eftertanke skulle det nog bli för svårt att komma i den utan att stå på tå. Imorgon ska vi prova med en supertunn bäddmadrass så att Akki slipper stå på tårna.