Eftersom min Morfar och Moster var betrodda tjänstemän inom Kungliga Postverket var det naturligt att min första bankbok tillhörde Postbanken. På den tiden de sista åren på 1940-talet och början på 1950-talet fick ibland en slant i present. Något lite tjänade jag också som blomsterbud. Det hände då att min Mor ansåg att slanten gjorde mer nytta och var i säkrare förvar på Postbanken än i min ficka. Jag lärde mig tidigt att stå i lämplig kö på postkontor; det fanns särskilda sådana på den tiden. Någon gång i 14-, 15årsåldern fick jag utan medgivande av mina förmyndare (mor och far) ta ut pengar utan deras tillstånd. Gnidet väntade jag på avkastningen i januari varje år. Jag blev lika besviken över de fattiga korvörena varje år som aldrig gjorde mig till en förmögen yngling. Bankboken fungerade som ett läckande såll med dagens vokabulär ett transaktionskonto.
Åren gick och studiestöd och studielån gick samma öde tillmötes. Under resans gång förvandlades postsparbanksboken med sina manuellt inklistrade valörmärken i skiftande färger till en traditionell bankbok samtidigt som bankverksamheten skildes från det fortfarande Kungl. Postverket till en helägd statlig bank – Postbanken, senare Nordbanken som staten långsamt sålde ut på den privata marknaden. Vi var fortfarande banken trogna. Vi hade nu tagit ett rejält lån hos dem för att finansiera ett husköp – Bävergatan 7 i Malmö. Trots skyhöga räntor (som till viss del mildrades av hyggliga avdragsmöjligheter) höll banken på att gå omkull p.g.a. okunnig och överoptimistiska ekonomiska äventyr. (Svärfars aktier blev över en natt värdelösa.) De fysiska bankkontoren började försvinna och vårt bankfack behövde ersättas med ett privat kassaskåp för förvaring av handlingar och en del smärre värdesaker. Men vi bytte inte bank – men banken bytte namn först till Nordbanken och sedan till Nordea och blev helt privat. Nya skandaler med alltför höga bonusar till chefer oavsett om de skötte sitt jobb eller ej. Fortfarande bytte vi inte bank.
Vi kunde börja spara något och kunde avveckla våra lån och skötte själva allt mer av det pappersarbete som en gång i tiden sköttes av sura postfröknar och förbindliga banktjänstemän. Det var inte lönt att byta bank eftersom de alla var lika god kålsupare.
För ett år sedan avslöjades att en av de mest aktiva för att hjälpa rika svenskar att undvika att betala skatt i Sverige genom moraliskt tveksamma planeringar i brevlådeföretag i Panama var Nordea övervägde vi att byta bank. Det skulle åtminstone bli en markering i marginalen. Det blev inget av det bankbytet den gången heller.
I våras meddela Nordea att det var aktuellt att låta ledningen flytta till Finland för att undvika ”betungande säkerhetsgarantier”. Vi underrättade därför ”vår bankman” att om detta hot verkställdes avsåg vi att byta bank Samma sak gjorde jag i en enkät som jag Nordea genomförde. Det brydde sig givetvis inte ledningen om ett dugg. (Förmodligen är Nordea tacksamma att vi lämnar dem – vi orsaker mer kostnader än intäkter för dem har jag lärt mig av sonen med god kännedom om det privata bankväsendet.) Vi vanliga småsparare kan inte flytta våra surt förvärvade kulor till Panama eller Finland. Vi stödjer solidariskt det svenska välfärdssamhället.
Idag har Akki och jag börjat överföringen av våra konton hos Nordea till Länsförsäkringar. Det tog en och en halv timme tillsammans med två medarbetare – och det är bara början. De har en del arbete kvar att göra – och vi har också läxor att göra. Vi inser nu att det inte alls är så skitenkelt att byta bank som reklamen påstår. Bytet är förhoppningsvis slutfört i början av december. Förhoppningsvis är det värt besväret. En medlemsägd bank kan åtminstone inte undandra sig sitt samhällsansvar – hoppas
Gnälliga gubben
