The thoughts of Eklundh

Idag såg jag årets första fjäril i Höllviken. Det betyder att snöskyffeln kan sättas undan för den här säsongen och att spadar, krattor, lövkorgar och blåkorn kan plockas fram och börja göra nytta. Men det innebär också att ligga på knä i rabatterna för att klippa och rensa medan Akki med sin krycka leder och fördelar arbetet.

Det blev en välförtjänt paus när Akki besökte sjukgymnasten. Hon fick ett långt pass på nästan en timme. Färdtjänstchauffören passade då på att besöka biblioteket mitt emot och dess välsorterade tidskriftsavdelning. Jag hann lagom bläddra igenom klassiska Orkesterjournalen och läsa ett bra artiklar. Bland annat fick jag tips om en websida som ska distribuera jazzkonserter till en rimlig månadskostnad www.jazztv.se – det låter lovande. Det får bli åtminstone ett inledande kulturstöd; innan jazzen är död? Liemannen har de senaste dagarna gått hårt åt artister (Erik Fernström och Barbro Svensson) med rötter och fötter i denna hårt svängande musik.

När det var dags att sprida de första nävarna blåkorn över de nyrensade trädgårdslanden upptäckte Akki att den första lilla rabarberknoppen stack upp ur myllan. Att ”di Blåe” vann premiärmatchen i allsvenskan gör också att livet börjar återvända – även om en fjäril inte gör en sommar och en vunnen match inte innebär vinst i allsvenskan. Men det kunde börjat sämre

Det är med våren som med Akki – två steg fram och ett tillbaka. Tålamod är en bristvara i synnerhet när vi lämnat vintertiden till förmån för sommartid – och påsken står för dörren. Årets påskfirande blir något nerskalat. Jens, Shasha och Vincent firar påsk i Göteborg hos mormor och morfar. De ska bl.a. planera Shashas brors bröllop i sommar – och kanske inte minst viktigt övervara den allsvenska premiären i Borås Annandag påsk.

Det äldsta barnbarnet Fredrik träffade en tjej i Thailand – en svenska. Hon har redan besökt Fredrik i Malmö några gånger – vi träffade henne på Fredriks kalas. I påsk är det dags för Fredrik att åka i till Stockholm för att hälsa på henne på hennes hemmaplan. Det blir säkerligen mycket trevligare än när ”skåningar” för snart 500 år – 498 för att vara exakt – sedan invaderade Stockholm.

Ola har också hunnit med att hjälpa familjen med en rockad. Först körde han ett gammalt arvegods (+ den obligatoriska bonusen) från Höllviken till Linköping för leverans hos de nya linköpingsborna. Därefter vidare till Sumpan för att hämta och tömma lägenheten där för att lämpa av en del i Linköping – men en del fick fortsätta till Höllviken!

Jens har snabbt lärt sig det där med bonus. Det överenskomna skåpet plus tre hyllmeter litteratur blev ytterligare ett skåp och ytterligare någon hyllmeter med böcker. Vad som ännu återstår för honom att lära är att det med bonus bara fungerar ena vägen. De överantvardade hyllmeterana kommer i sinom tid att mångfaldigas och komma att av arvingarna att behöva hanteras på lämpligt sätt. Det är som att kissa i byxan – först blir det varmt …

Carina passade på att hänga med och fick några timmar tillsammans med Vincent och Shasha i Linköping medan Ola med flyttlass körde till Stockholm och vände.

Det passar oss utmärkt med ett småskaligt påskfirande – även om det småskaliga bara innebär att det är färre deltagare. Inköpen och förberedelserna är desamma. Nu börjar jag inse allt jobb med att gå runt och att hitta i butiker. Äggen, sillen och brännvinet är inhandlat nu återstår att koka äggen och krydda brännvinet – det klarar jag. Akki tar hand om sillinläggningarna och lammgrytan. Nu gäller det bara att fördela arbetet på ett lämpligt sätt över dagarna fram till Påskafton.

Akki håller på att trappa ner morfin-, tramadol- och alvedondoser. Ibland överskattar hon läkningsprocessen. Då får hon rejält ont. Hon är både envis och i avsaknad av tålamod – men sammantaget går det framåt. Minst tålamod har hon med min färdtjänst. Vi väljer inte samma vägar. På torsdag är det återbesök på sjukhuset för att ta stygnen. En läkarkontakt är önskad – om hon känner att det behövs.

För ett par veckor sedan dog vår absoluta favoritsileversmed Elon Arernhill över 95 år gammal. Han var även trummis hos Harry Arnold. Häromdagen dog den svenske rocklegenden Jerry Williams – 75 år gammal. Han höll den traditionella rockens fana högt. Igår dog Sydsvenskans legendariske filmkritikern Jan Aghed. Han var mycket kunnig men vi var inte alltid överens.

Jag har haft ett par dagar med behagliga strandpromenader. Tyvärr fortsätter det att snöa – även om det är plusgrader. Mitt tålamod börjar också tryta. Nu kan det väl bara bli bättre?

Långt innan vi viste att Akki skulle få ytterligare en ny höftled köpte vi biljetter till Mikael Wiehes och Fredrik Ekelunds föreställning ”… har du sitt varlden” på Malmö Live. Inte för att någon av oss tillhör Wiehes absoluta fanskara – även om vi uppskattar några av hans texter och melodislingor – men vi är fan av malmöskildraren Fredrik Ekelund och jazzsångerskan Edda Magnason. Vi ”sponsrade” Johannas stöd till kulturen och det malmöitiska – hon var måttlig imponerad – och Fredrik slank inte oväntat undan med förvärvsarbete. Som vanligt föll en del på hälleberget.

Johannas eftertänksamma kommentar om publiken – det var fullsatt – var att alla såg ut som Farmor och Farfar! Gråa, böjda och mer eller mindre på kryckor. (Johanna medgav dock att Farfar var en den ende som hade en brandkårsröd kavaj.)

Min stilla undran blir därför när Malmö Live i huvudsak befolkas av proggare med näradöden upplevelser och kulturtanter i Gudrun Sjödén outfit – liksom huvudnumret Mikael W med Titanic och Kråkan – om Malmö Live will live forever?

P.S. I första halvlek överröstade symfoniorkestern Wiehes röst och texter. Det blev avgjort bättre efter paus. Nostalgifaktorn för Malmös 40-taliser var hög – mycket tack vare Ekelunds text. Såväl nazisten ”Coling” som vpk:aren och sedermera katoliken Göran Skytte fick sina beska kommentarer. Louis Armstrong fick en välförtjänt hyllning. Proggen var tyvärr rejält nedtonad till ”förmån” för Wiehes lätt sentimentala kärleks- och dödsångestlyrik. Inte mycket av ”avadåva”. Något dyrt – men hög nostalgifaktor.

P.P.S Nu börjar en viktig match för MFF i “Cupadjävlen”. Anyhow MFF lives forever.

Efter ett långt besök och uppladdning i Thailand, en uppiggande resa till Linköping, Vincent och hans föräldrar gjorde Akki och jag i måndags en planerad bilfärd till Trelleborgs lasaretts ortoped – klockan 6 på morgonen! Det var inga bekymmer med att hitta parkeringsplatser vid den arla tidpunkt. Däremot hade vi problem att hitta till rätt avdelning eftersom sjukhuset var dåligt bemannat sent på natten. Sköterskan som skulle förberedda Akki hade dessbättre varit med förr och förstod var hon skulle söka oss. Lite försenat, men med en rutinerad sköterskas hjälp lämnade jag Akki i den medicinska vetenskapens händer.

Allt gick över förväntan. På seneftermiddagen när Akki vaknat upp och den strikt tillhållna besökstiden började konstaterade Akki att hon inte vara lika svullen i det nyopererade benet som för ett drygt halvår sedan i det andra då nyopererade benet. Akki serverades en thairätt – hur rätt kan inte sjukvården i Trelleborg (palmernas stad) pricka.

I tisdags vid halvtvåtiden levererade Skånetrafiken en lite trött Akki till Klockarestigen. Efter några timmars vila åt vi en väl förberedd korv Stroganoff. Det blev lite tv-tittande för Akki innan det var dags för henne att krypa till kojs. Hon fick en god natts sömn.

Onsdagen ägnades åt att organisera upp oss de kommande dagarna och veckorna. Eftersom Akki denna gång är avsevärt mindre påverkad av operationen blir sjukstugan av mindre omfattning än i augusti. Däremot kommer transporttjänsten att träda in snabbare.

Idag blev det transport till vävstugan i Vellinge. Hemtransporten ombesörjdes av en av vävtanterna – Vellinge tätort är inte världens hippaste ställe att tillbringa några timmar i. Jag kunde dessutom skylla på att jag ”behövdes” hemma för att släppa in larmkillen som bytte batteri och kopplade upp larmet mot nätet. Nu ska det inte behövas de kommande 7-8 åren – påstod han.

Det är inte bara Akki som kommit hem från det ”landstingskommunala paradiset”. Loff firade sin 75-årsdag – pi-dagen – med en förhoppningsvis lyckad operation för att få ordning på sitt klappande hjärta. Hjärtat sitter förhoppningsvis också kvar på rätt ställe – till vänster?

Imorgon är det dags för malmönostalgi på Malmös nya konserthus – av något pucko till anglofil döpt till Malmö Live. ”har du sitt varlden …” är den anspråkslösa titeln på Mikael Wiehes (som på goda grunder ratade mig som trummis) och Fredrik Ekelunds föreställning. Det ser vi framemot.

För lite mer än en vecka sedan landade vi på Kastrup efter vår vistelse på Thailands varma och soliga stränder. Efter 36 timmars vakenhet – med undantag från en powernap på flyget – kom vi hem till ett mörkt och kallt Höllviken. En värmande brasa, lite mat och det var skönt att krypa i säng. På morgonen när vi inspekterade trädgården såg vi till vår glädje att vintergäcken stod i full blom, att krokusen började slå ut, att snödropparna var i vardande och att påskliljorna stack upp ur jorden. Men säg den glädje som varar, på eftermiddagen började det snöa. Det vara bara att plocka fram snöskyffeln och börja snöskottningen. Det var inte det jag sett framemot. Sedan dess har det fortsatt att snöa och jag har tvingats skotta och skotta – och det är inte ens skottår?

Badkläder, shorts och kortärmade skjortor har fått återta sina platser i garderober och förvaringsutrymme. Just nu ser det ut som att det kommer att dröja innan det blir dags att plocka fram dem igen. Dammråttorna som levt ett stilla liv under vår frånvaro har nu jagats med dammsugare och tvättmaskinen gått något extravarv.

Eftersom Akki ska få ytterligare en ny höftled på måndag med följande konvalescens var det självklart att besöka de nyblivna linköpingsborna och deras nya lägenhet innan operationen. Shasha och Jens har nu en stor, ljus och modern lägenhet. Mycket har kommit på plats men det återstår fortfarande en del flyttlådor att packa upp och en del möbler att få på plats – men det blir en utmärkt lägenhet.

Vincent växer och blir allt tyngre och det är bra träning att hissa honom upp och ner. Det kan han skratta åt – eller kanske åt farfar för att göra honom glad. Det är mycket roligare träning än snöskottning.

De barfota strandpromenaderna i badbyxor med dopp före och efter kommer snart att ersättas av väl påpälsade promenader längs stranden i Höllviken. Vi får se om det är lika uppiggande. Det blir däremot säkert hett kaffe – men utan dopp – både före och efter promenaden.

Vi är nu så vana vid värmen att vi normalt inte reflekterar över att det är osedvanligt varmt utomhus med undantag av när vi går ut från butiker med luftkonditionering. Det kan då kännas som att gå in i en vägg eller våtvarmt omslag. (Vi har haft samma upplevelse i Kalifornien, Australien och på andra håll.) Det blir förmodligen omvänt när vi kommer till Höllviken. När vi går in på Konsum, ICA eller stiger på bussen kommer en fuktig värme av vått ylle att slå emot oss och när vi går ut blir det kallt och blåsigt?

Vi är inte bara flexibla och anpassningsbara – vi är också saktmodiga.

Ett flitigt körande med vår saraeng har denna gång vare sig inneburit ”trafikböter” (bidrag till polisens fester) eller olyckor. Vår sista planerade utfärd med båt för att få snorkla blev snöpligt inställd; inte på grund av dåligt väder utan för att ”kaptenen” plötsligt slutat? Lite förargligt men vi kompenserade oss med ytterligare en solig dag på stranden och med furstlig kvällsmat bestående av rikligt med krabbklor och lättgrillade kammusslor. Visserligen inget dåligt alternativ även om det goda inte ska vara det bästas fiende. Arbetsvillkoren för de inhemska ”kaptenerna” behöver förmodligen omförhandlas?

Efter dagens sista salta dopp och en avslutning med en perfekt grillad tonfisk med en lagom kryddig wasabisås är det strax dags att packa det sista och sätta klockan på ringning klockan 4 på morgonen! Och inte lär det vara vår i sikte i Höllviken.

Häromdagen kom det en åskknall och därefter ett rejält regn. Äntligen fick vädergubbarnas algoritmer ett rätt. Eftersom vi fått bra med sol dagarna innan hade vi planerat en liten utflykt med vår saraeng för att utforska några fiskebyar. Det blev en fiskehamn innan regnet kom. Vi tog sedan skydd på en jättelik men öde fiskrestaurang för lunch. Lätt grilla bläckfisk för mig och räkor till Akki gjorde att det blev en lyckad utfärd. Något lite uppfriskande blev det i luften.

Annars fortsätter solen att skina. Lite pålandsvind har börjat medföra rejäla vågor som bryts en bit innan stranden. Akki är lite ängslig eftersom hon har svårt att kontrollera balansen när vågorna bryter och det är lite ojämnt på botten. Med mitt lätta stöd går det bra även om hon får vatten i öronen och vågor i håret. Själv njuter jag i fulla drag eftersom det ger mig möjlighet att crawlsurfa på vågkammarna. Det gäller att ha lite tålamod och invänta rätt våg – en härlig känsla när jag prickar rätt. Då gör det inget att sanden emellanåt fastnar mellan skinkorna.

Idag har vi också firat Vincents tremånaders dag med ett besök på en för oss ny fiskkrog. Det blev tempurarätter – räkor för Akki och bläckfisk för mig. Vi njöt och tänkte på Vincent och inte minst det stora flyttlasset som imorgon ska från Sumpan till Linköping. Vi håller tummarna.

Badbyxorna börjar bli slitna, tandkrämen är på upphällningen liksom mina nikotinpiller och för den delen även vällevnadsmedikamenterna. Det brukar innebära att det snart nog börjar bli dags för de sista besöken på våra favoritstränder och favoritkrogar. Akki har också börjat hårdträningen med sitt sjukgymnastikprogram inför den förestående höftledsoperationen. Tack vare omfattande myggsprayande och, myggoljande har Akki i huvudsak lyckats hålla myggorna stången.

I måndags tog även Akki mod till sig och gick till frisören för att göra ett klipp. Hon har var så nöjd efteråt att hon inte alls var svårövertalad att äta ostron på en ”fiskrestaurang” på strandpromenaden nästan mitt emot frisören. Ostronen kompletterades sedan med räkor och musslor. Akki överväger ytterligare ett besök hos frissan – uppmuntrad av ostronen?

De redan varma dagarna börjar bli ytterligare någon grad varmare. Solen fortsätter att skina från en allt molnfriare himmel och vi börjar tillbringa alltmer tid i skuggan av parasollerna på stränderna.

Omläsningen av Harry Martinssons ”Där nässlorna blomma” om sockenbarnet Martin gör mig alltmer överväldigad av det rika och varierade bildspråket och de mustiga metaforerna. Allt var inte bara elände för Martin. Svårare har jag för Lars Ahlins ”Om” från slutet av 1940-talet. Gammaltestamentligt språk blandas med stockholmsslang (från 40-talet) och en knepig relation mellan far och son på luffen på jakt efter modern. Stundtals är där lysande iakttagelser och cyniska formuleringar.

Igår och i förrgår firade thailändarna det kinesiska nyåret! 10% av befolkningen i Thailand är kineser och de driver och äger tydligen stora delar av det thailändska näringslivet. Nyårsfirandet började i onsdags med smällare i arla morgonstunden och höll väl på en dryg timme; allt för att skrämma bort onda andar. Sedan dukades det till en rejäl måltid – symbolisk för oss som bor här. Resterna – dvs. merparten – var avsedda för personalen på området. Nu lär vi vara i hundens år.

Idag har vi varit på båt hela dagen. Nåja – inte riktigt hela. Det blev tre rejäla snorklingar varav två var lyckade. Ett par hyggliga korallrev med hygglig artrikedom gör livet gott att leva. Det var så pass bra att vi omedelbart bestämde oss för en ny tur nästa lördag.

Nu har Fredrik landat på Bali (och enl. kort meddelande ”Älskar det”. Ola, Carina och Johanna är på väg till de italienska alperna. Jens, Shasha och Vincent är fr.o.m. idag folkbokförda i Linköping. Vi önskar dem alla tre lycka till med sitt i alla meningar nya liv.

Visserligen Hundens år – men inget hundliv för någon av oss