The thoughts of Eklundh

Igår hade jag ett uppföljningsbesök hos den läkaren som satt vid datorn och opererade mig för drygt 3 månader sedan. Han tryckte, knackade, klämde och kände överallt runt ljumskarna. Jag bekräftade att jag mådde utmärkt och slutligen meddelade han att PSA-värdet nu är noll. (Det har således helt försvunnit från att dagen innan operationen ha varit 17,6.) Det känns djupt tillfredsställande. Det innebär visserligen inte att jag är odödlig men att jag i princip inte kommer att dö av prostatacancer.

Det innebär att jag helt och fullt kan njuta av Usain B:s löpning – ikväll 200 meter som jag tror har förutsättningar att bli än bättre än hans 100-meterslopp. Morgonpromenaderna längs stranden börjar nu så sakteliga äntligen att bli ”ensamma”. Bokläsandet börjar också ta ordentlig fart och förhoppningsvis är sommaren ännu inte slut. Det enda man nu kan önska är att MFF börjar vinna några hemmamatcher – men det är väl att önska för mycket?

Att lära sig kinesiska eller franska kan komma på ett ut. Resan till Kina i mitten på oktober, när både Akki och jag är pensionärer på riktigt, innehåller dessbättre en svensktalande reseledare och på kanalturen i månadsskiftet juni/juli har Akki och jag tillgång till Jens med omfattande frankofila språkliga erfarenheter. Han rekommenderas till 1:e translator och kommunikatör med lokalbefolkningen och de få gånger vi behöver ringa från slussen för att klara ut smärre teknikaliteter. Även om det lär vara bra för pensionärers hjärnaktiviteter att sysselsätta sig med utmaningar så kommer förmodligen kurser i kinesiska och franska, särskilt de egendomliga passé simple tempuset, att snarare förvärra den allt närmare kommande åldersförvirringen. Vi får inte utmana ödet med sådana excesser utan förlita oss på välutbildad ungdom. Att han dessutom numera är veteran – åtminstone i frankofilasammanhang i jämförelse med resten av manskapet – innebär en bra reseförsäkring.

Kaptenen på båten har att lägga kursen. Alternativen är dock – som vanligt för ledare – mycket begränsade eftersom vi ska följa en bestämd rutt. Vi förväntar oss dock ett demokratiskt ledarskap där ancenitetsprincipen (obs inte senilitetsprincipen) väger tungt! Johanna och Fredrik får väl betraktas som fripassagerare (som kan avancera till matroser) och därför kan förväntas hjälpa till med dukning och andra enklare köksgöromål. Väl förrättat värv belönas med at under överinseende av tjänstgörande kapten tjänstgöra som 2:e och 3:e styrman. Vem som ska ansvara för inköp av nybakade baguetter och annat för frukost får besluts senare? Farfar tar ensamt ansvar för att det ständigt finns kaffe tillgängligt – jag ska ju göra någon nytta utöver att aktivt delta i disken efter frukost och lunch. Carina och Akki får leda och fördela arbetet i ”köket” till lunch.

Som den begåvade läsaren inser behöver jag något att se framemot efter 6 (sex) timmar i kommersialismens tjänst för att få fart på den svenska ekonomin – besök på badrumsinredningsföretag, skobutiker (riktiga som verkligen är ovanliga numera) och inte minst på Hornbach (ffg) som verkligen var omfattande. Det kallar jag motvind över -2 och inte en finne framför oss – men Akki är sällsynt vältränad för shopping – jag själv enbart för eftertänksamt spatserande. Men Akki får mer skött än jag.

Det har varit ett par hektiska veckor som började efter en veckas utvändig målning av Lilla huset.

Den 6 juli bar det iväg till Göteborg där Fredrik med Husie P12 framgångsrikt deltog i Gothia Cup. Husie kämpade väl och vann – efter en del parlaver – vann sin grupp och därefter två vinna eller försvinna matcher. I 1/16-dels finalen blev dock motståndet något för svårt. Trots att Husies framgångar kraftigt försinkade vår avresa från Göteborg kunde vi inte låta bli att stanna kvar för att heja fram Husie. Vi hann dock med det planerade besöket i Lidköping för att besöka såväl Rörstrands porslinsmuseum som silversmeden Therese Horslev innan det bar av till Jens i Sundbyberg och Stockholms Jazzfestival med spelning av Sonny Rollins. Det blev en och en halv timme med melodisk, svängande jazz av världsklass. Vi kom hem halv tre på natten/morgonen dödströtta efter att på dagen ha gjort Stockholm dvs, Svesnkt Tenn, Liljavalls IKEA-utställning och Valdmarsudde. som alltid är en upplevelse. Därför var det skönt att dagen efter göra en tur i skärgården tillsammans med Jens och njuta av naturen och det vackra vädret.

På söndagen tränade Jens (åter) inför veterna-VM i Lathis. En lätt bristning i vaden hade besvärat honom de senaste veckorna. Men han tyckte att det kändes rimligt bra igen.

På måndagen bar det av hemmåt via ett kort släktforskningsstopp i Eksjö och ett längre glasforskningsstopp i Växjö. Stoppet i Eksjö blev inte ett helt misslyckande – även om vi inte fick se den förväntade gravstenen från den förste eklundaren. Gravstenen skulle enligt uppgift finnas i fundamentet i ett gravkapell. Det visade sig dock att gravkapellet revs någongång i mitten på 1950-talet. De gravstenar som funnits som fundament lär dock numera finnas i källaren i kyrkan vid Stortorget i Eksjö, upplyste en av kyrkogårdsförvaltarna som också gav mig namnet på en som möjligen kan hjälpa oss vidare.

Efersom det var några år sedan vi gjorde en ordentlig glasrunda blev stoppet längre i Växjö. Det var på gott och ont. Kosta är numera ett kommersiellt sammelsurium med outlet, spa, konferensanläggningar och mindre av vacker glas. Åfors och Orrefors håller dock stilen även om den gemensamme ägaren slår igenom med ett likartat utbud i butikerna. Några av de mindre glasbruken har dock “ockuperats” av en ny generation glaskonstnärer. Domkyrkan i Växjö med sitt Vallienaltare är också en storslagen upplevelse. (Möjligen inte samma attraktion om 1000 år som uret i Lunds domkyrka ännu är?)

Sedan blev det dags för Ola att fylla 40 år med sedvanligt kalas i Höllviken. Jens och vår grundplåt till en kanaltur kan dock njutas först nästa år med start den 28 juni i Hesse, Frankrike.

Akki och jag har sedan också hunnit boka en Kinaresa – 12 dagar – i mitten av oktober.

Men innan dess ska – såvitt jag vet – släkten ha sin förste deltagare någonsin i ett världsmästerskap. Vi kommer alla att imorgon strax efter lunchtid hålla tummarna för Jens som ska kuta 100 meter på veteran-VM i Lathis. Det är lika stort som som Gothia cup – åtminstone lika kul. Bara att delta är viktigt – något som jag själv “missat”.

Idag har det gått 8 veckor sedan operationen och nu har jag (äntligen) fått börja cykla igen. Premiärturen gick till stranden. Det var visserligen lite blåsigt – men pålandsvind så det var ganska varmt i vattnet. Det gick nästan att “simsurfa” på vågorna. Cyklandet innebär bland annat att jag rimligt enkelt kan göra enklare ärenden på bolaget och inte minst att jag slipper promenera hem från bussen efter trista förluster för MFF. Jag kan också cykla till Konsum och hämta en en back (lätt)öl efter det att jag monterat om en backkorg från Akkis till min cykel. Dessutom har har det höga “sidebordet” till grillen stagats med 4 vinkeljärn – så nu håller det väl ett par säsonger till. Livet går framåt.

Igår hade vi besök av kineserna med yngsta dottern Cecilia och två av kinesernas vänner. Det var som förväntat trevligt. Akki hade bakat en sedvanlig sommartårta. Akki och jag tog var sin (sic!) inte alltför stor bit. Resten gick med glupande aptit ner i fyra vuxna kineser och ett “barn”. Det var lyckat.

Seneftermiddagen har jag tillbringat tillsammans med Akki i vävstugan i Vellinge med att sätta upp varpen till en mohairfilt. Vi började för någon dag sedan. Det var ett evigt trassel – men nu är den på plats. Förhoppningsvis blir den så vacker att det är värt arbetsinsatsen.

Men de nygamla nyheterna är: “Nu är jag ute och cyklar igen!” och återigen piggvar till middag! Jag vet de som har det värre.

Bilder från den 11 timmar långa sejouren på Grönalund finns nu dokumenterad på vår bild-hemsida. Mycket nöje!

Över 11 timmar på Gröna Lund – då måste man vara utsvulten (på nöjen också) och det blir det en sen frukost i morgon söndag. Men det låter som om alla – åtmiontone Fredrik och Johanna – haft en utmanande dag i Stockholm?

I fredags – mer än sju veckor efter prostataoperationen – fick jag efter en “något höjd röst” till professorns sekreterare kontakt med min operatör som just hade hade formulerat ett brev till mig. Cancern tycks vara begränsad till prostatatan och det finns inga spår i lymfa!. Det känns mycket trösterikt – inte minst för Akki. I veckan ska jag lämna ett blodprov som då förhoppningsvis bekräftar bilden om ca två veckor.

Nu när målningen av Lilla huset i princip är slutförd, de röda vinabären skördade och johannesörtens knoppar funnit sitt slutförvara i 70%-ig sprit har jag riktigt kunnat njuta av det nästan 25-gradiga vattnet i Höllviken på förkvällen när badgästerna lämnade men innan grillfolket började invasionen.

Det har de senaste dagarna varit så påträngande soligt och varmt att huvuddelen av dagarna tillbringats i skugga med mycket läsning. Jag har avslutat första delen av Gunnar Wetterbergs biografi över Axel Oxenstierna som bitivs är en lysande beskrivning över den svenska administratva förvandlingen som finns kvar än idag till bitvis trista beskrivningar av av GIIA:s marscher fram och tillbaka i Baltikum, Preussen och andra delar av Tyskland. Jag har också avslutat P O Enquists “undersökning” av kärlek i hans roman “Blanche och Marie”. En roman med många kända namn som makarna Curie, Freud, Babinsky m fl. Romanen förtjänar definitivt minst en omläsning. Sedan har jag dessutom påbörjat det första försöket till en seriös biografi över Olof Plame Österbergs “I takt med tiden”. Den verkar lovande. Det är inte klokt vad man hinner med när det är kassa program på tvn.

Fredagens oväder dröjde sig kvar på lördagsmorgonen när familjen Eklundh (minus Johanna som fick stanna och bli ompysslad av mormor) styrde kosan mot Helsingborg och KBK Cupen. Första matchen började 08:00 och det måste ha varit regnet som väckt grabbarna för de var ovanligt pigga för denna arla stund. De två första matcherna vanns relativt enkelt i uppfriskande regnskurar. Lagom till tredje matchen upphörde regnet men Husie fortsatte sitt goda spel och spelade ut Örgryte IS efter noter, 5-0. Inför sista gruppspelsmatchen var vi i praktiken redan klara för kvartsfinal, och gör då precis som så många gånger förut: en plattmatch. Som tur var var det ett svagt motstånd och vi kunde till slut vinna komfortabelt med 6-1. I kvartsfinalen mötte vi arrangörsklubben Kullavägens BK, som verkade ha spillt det mesta av krutet i gruppspelet, enkel seger för Husie med 5-1. I semifinalen väntade våra vänner Hyllie IK som bjöd hårt motstånd och det var inte förrän ett par minuter innan slutsignalen som Egzon kunde avgöra till 2-1. Final!
Vår hårda vinterträning med löpning gjorde att vi var det starkaste laget i finalen och vi kunde defilera hem cupsegern med 7-0 i finalen mot ett tröttkört Eskilsminne.
Lagkaptenen Gurra lyfte pokalen och lyckan var total! Fredrik gör en mycket stabil insats som mittback och styr laget med mycket rutin och bra blick, bra gjort!

Man ska inte ropa hej förrän man är i bäcken?

Vi kan visserligen numera se filmer – Chaplin, Bröderna Marx och Tati på tv via dvd – men spela in program det går inte trots flitigt läsande i manualer. Författarna till manualer behöver grundläggande skrivträning. De formulerar sig som om alla är införstådda med en mycket speciell terminologi. Problemet accentuerades ytterligare när jag kopplade in videospelaren på tvn i Lilla huset för att kolla vilka video som ska kopiaras till dvd. Inte heller det lyckades jag med. Men det är sannolikt en enkel match för barn och barnbarn. Förhoppningsvis har jag fortfarande ett försteg när det gäller svensk kommunal och statlig organisering – även om fortfarande maximen: “Jag är fortfarande konfunderad över systemen – men på en högre nivå” gäller. (Citat fritt översatt från Carl Deutsch.) Så det blir lite om- och nykopplingsarbete för kommande gäster i Höllviken. Möjligen underlättar det om jag införskaffar lite nya sladdar – scart och hdmi?