Igår hade jag ett uppföljningsbesök hos den läkaren som satt vid datorn och opererade mig för drygt 3 månader sedan. Han tryckte, knackade, klämde och kände överallt runt ljumskarna. Jag bekräftade att jag mådde utmärkt och slutligen meddelade han att PSA-värdet nu är noll. (Det har således helt försvunnit från att dagen innan operationen ha varit 17,6.) Det känns djupt tillfredsställande. Det innebär visserligen inte att jag är odödlig men att jag i princip inte kommer att dö av prostatacancer.
Det innebär att jag helt och fullt kan njuta av Usain B:s löpning – ikväll 200 meter som jag tror har förutsättningar att bli än bättre än hans 100-meterslopp. Morgonpromenaderna längs stranden börjar nu så sakteliga äntligen att bli ”ensamma”. Bokläsandet börjar också ta ordentlig fart och förhoppningsvis är sommaren ännu inte slut. Det enda man nu kan önska är att MFF börjar vinna några hemmamatcher – men det är väl att önska för mycket?
