The thoughts of Eklundh

Träden har mjäll och har snart tappat sina höstgula löv. Träden är snart helt kala och det är dags att kratta gräsmattan i stället för att klippa den. Höstlöven kommer i sinom tid att göra god nytta under vinbärsbuskarna i vinter. Tack och lov är det ännu inga snöflingor som singlar till marken. Fikonträdet, hibiskusen och andra växter känsliga för kallt har flyttats till ”vinterträdgården”. Regnvattentunnan har tömts och lagts ner och bilen har handtvättats för sista gången den här säsongen. Sådant ter sig livet efter det att svartsoppan, gåsen och äpplekakan är uppäten och gästerna lämnat de tomma faten. Nu återstår de kommande dagarna att slutföra höstgrävningen. Det blir numera ca en kvadratmeter om dagen så det kommer att ta ytterligare ett antal vändor om vädret tillåter.

På regeringsbildningsfronten inte nytt, Brexitförhandlingarna har inte heller kommit i mål – MEN Vincent fyller ett år. Det är i och för sig ingen nyhet. Vi har otåligt inväntat det. I morse försökte Farmor och Farfar skrämma honom med sång. Vincent är sparsmakad. Han varken tycktes särskilt skrämd eller imponerad. Vi får se när vi om någon vecka kommer på kalas i Linköping?

Som många himmelsblå fans bär det iväg norrut till Lund imorgon – tyvärr inte för att se MFF i cupmatchen mot Lunds BK – utan för ett ”sammanträde” med Litteraturjuntan där uppgiften är att analysera det svenska novellskrivandet från Almqvist till Stoor; från 1838 till 2015. Det blir förhoppningsvis mer upphetsande än matchen, åtminstone varmare och säkert bättre mat och dryck än vad som åstadkoms i samband med fotboll.

I valet 1966 tappade sossarna 8% av rösterna. Det var ett ”katastrofval” för sossarna – trots att de fick 42% av rösterna. Valresultatet berodde mycket på den omfattande bostadsbristen som i första hand drabbade unga som ville flytta hemifrån. Året efter påbörjades miljonprogrammet. 100.000 lägenheter skulle byggas årligen under tio år.

Under de två första studieåren i Lund bodde Akki inneboende i Lund och själv bodde jag hemma hos mina föräldrar i Malmö. Vi stod i kö för studentrum, vi stod i kö hos HSB, det gjorde nästan alla andra studenter och alla andra 40-talister stod också i alla möjliga bostadsköer. Många bodde i ruffiga rivningskåkar.

1967 hittade äntligen Akki och jag ett 1700-talstorp på slätten mellan Lomma och Lund – Vinstorp. Det var primitivt. Toaletten var visserligen inomhus – men en tunna som behövde tömmas ungefär en gång i veckan i grannens gödselstack. På vintern frös vattnet i kranen vid några tillfällen. Vi blev trogna gäster på Universitetsbiblioteket i Lund där vi inledde dagen med att borsta tänder och hjälpligt tvätta oss innan dagens pluggande kunde inledas.

Drygt ett år senare kunde vi tack vare miljonprogrammet köpa en lägenhet i Lund.

Mer än 50 år senare är det återigen svårt för unga att hitta boende. Barnbarnet och hans sambo har – mot alla odds – kommit över en lägenhet i centrala Malmö med rinnande varmt och kallt vatten, WC, badkar och inte minst en diskmaskin. En ”lyx” som farföräldrarna fick 15 år efter det första boendet.

Vi flyttade in i torpet med en skrivmaskin, en dyschatell som kunde göras om till en smal dubbelsäng, två enkla läsfåtöljer och en rejäl packe böcker. Det var inte onödigt övermöblerat. Vi hade emellertid gratis parkeringsplats utanför torpet och inte minst “moderniteter” som fast telefon och tv. Det senare tror jag inte de nyinflyttade behöver.

I senaste valet fick sossarna 28% av rösterna – trots mer än 1 miljon moderna bostäder som de utlovat för 50 år sedan. Men det var inte bättre bostäder förr i tiden – bara MFF.s placering i allsvenskan (7:e guldet) och sossarnas “katastrofala” valresultat.

Det är halv storm utomhus, brasan har varit tänd och efter Akkis hemkomst från vävmässa i Glimåkra har vi ätit ärtsoppa och druckit varm punsch. Hösten har således kommit med stormsteg och i förmiddags blev det ingen promenad längs stranden – bara till den och sedan hem igen. Häromdagen hade vi säsongens första bastubad.

På söndag återgår vi till vintertid – egentligen normaltid – förmodligen för sista gången. EU förväntas snart besluta att det ska vara permanent sommartid och mörkt på morgonen när det är dags att stiga upp för att sätta på kaffe. Förmodligen blir det inte mer sommar för att EU kommer att besluta om ständig sommartid?

Det blir slut på normaltiden. Kanske har det varit slut på normala tider länge med tanke på den politiska utvecklingen i världen, i USA, i östra Europa, i Trelleborg, Hörby, Sölvesborg för att bara nämna några ställen.

Ikväll hejar vi på och håller tummarna för MFF som ska spela borta mot det norska laget Sarpsborg i EL. Det hade varit bra med vinst eftersom chanserna till Europaspel i vår då ökar.

Imorgon håller vi båda tummarna för en gammal kompis i Ohio som ska på ytterligare en knäoperation.

Imorgon kväll sätter sig Ola, Carina och Johanna på flyget till det ständigt bombhotade New York. De ska tillbringa en vecka där. Fredrik med flickvän – snart sambos – får stanna hemma och sköta sina studier och sin flytt från föräldrahemmet på den klassiska flyttdagen den 1 november. (En gång i svunnen tid fanns det något som hette ”flyttlov”. Det var den 1 november, när statarna och tjänstefolk kunde byta arbetsgivare och flytta.)

Tiden lider, snart börjar matchen. Förhoppningsvis blir det inte mycket lidande under tiden.

Men om inte tiden passar mig – varför ska jag passa tiden?

Torrevieja 2018-10-09

Igår kväll kom de första regndropparna. Först precis innan vi gick till den asiatiska kvarterskrogen – Chili peppar – sedan under tiden vi åt vår goda thaimat. Vi kom hem torrskodda. Det hade blåst en hel del under dagen så vi hade bara solat när vi tog vårt eftermiddagskaffe i semestergettot Don Pedro. Vi körde in på flera småvägar för att leta efter en pittoresk fiskeby. Men tji fick vi, bara den ena semesterorten efter den andra. Inte ens en traditionell spansk bodega kunde vi hitta.

På kvällen hade vi planerat att laga till en tonfisk. Vi kom så sent till Carefour att det enbart fanns en på tok för liten bit för oss kvar. Vi tröstade oss med att det alltid finns en morgondag – och inte minst krogar i närheten.

Under efternatten mullrade det ett rejält utan att komma särskilt mycket regn. Jag hann precis inom dörren efter min sedvanliga morgonpromenad innan regnet och åskan bröt loss. Vi satt inne ett par timmar med våra böcker – innan regnet upphörde – och det var dags för lunch.

Eftersom det inte var riktigt bra badväder bestämde vi att först inhandla den efterlängtade tonfisken. Tji fick vi! Carefour stängt, Lidl stängt och flera andra butiker stängda! Det var en lokal helgdag i Valenciaprovinsen. Det var till och med så stängt att en jättelik shoppingmall som vi äntligen hittade i Zenia var full av helglediga spanjorer som strosade runt för att fönstershoppa och sitta på caféer som var det enda öppna. Tji fick Akki som tänkt köpa ny baddräkt.

En lokal shoppingfri helgdag; går det att införa i Sverige?

Nåväl – vi har bokat bord på en ”finkrog” med utsikt över havet i kväll och magarna är inställda på paella. Vi svälter nog inte ihjäl.

Höllviken 2018-10-13

Vi svalt inte ihjäl – även om vi ätit bättre paella. Vi fick en fin utsikt över Medelhavet och den nedgående solen. Dagen efter var butikerna åter öppna och vi kunde få vår efterlängtad tonfisk.

De följande dagarna blev det mer sol och bad innan det igår var dags att städa lägenheten för att återställa den i dess ursprungliga skick, stänga av huvudströmbrytaren, köra till flygplatsen, lämna tillbaka hyrbilen och vänta på planet som tog oss till Kastrup.

Det visade sig att fredagen var ytterligare en helgdag – denna gång nationell – vilket inte togs lika seriöst av affärsidkare på det enorma shoppingmeckat som Akki besökte och tog en välbehövlig time-out från städandet – medan jag fortsatte. Till Kastrup anlände vi tio minuter för tidigt, bagaget kom lagom när vi kom till bandet, tåget väntade vi på några minuter och taxin till Höllviken kom efter en kort väntan.

Efter en solig dag med lite lätt trädgårdsarbete och tvätt börjar det bli dags att förbereda sig på MFF:s avslutande matcher i allsvenskan och EL – och inte minst viktigt Mårtensfirandet tillsammans med hela familjen.

Torrevieja 2018-10-04

Tre dagar med saltare och varmare badvatten än i Höllviken men för att komma till detta var det uppstigen klockan kvart över tre på natten/morgonen för att ta fakirflyget från Kastrup till Alicante. Hitintills har det varit väl värt mödan. 25-30 grader i luften och sol som skiner från en himmelsblåhimmel. Vi får se som allt om det är lika himmelsblått i morgon?

Allt har hitintills fungerat enligt plan. Hyrbilen utkvitterades, vägbeskrivningen till lägenheten var föredömlig och lägenheten var i gott skick. Det var bara att slå på huvudströmbrytaren och stänga dörrarna till kylskåp och frys och fylla isbehållaren. En kort nödvändig power-nap var nödvändig efter det onödigt tidiga uppstigandet innan vi drog till stranden.

På hemvägen från stranden inhandlades nödvändighetsartiklar till de närmast kommande dagarna. Efter ytterligare lite vila var det dags för utgång till en närbelägen indisk restaurang. Vi var onödigt kaxiga och gick åt fel håll. Vi gick åt fel länge eftersom vi är envisa. Till slut insåg vi vårt misstag, vände och bestämde oss för att köpa räkor på hemvägen. Dessbättre låg vinet redan till kylning.

Det blev en lugn hemmakväll och tidigt i säng.

Och en lång natts sömn. På morgonen beslutade vi att köra in till själva staden Torrevieja. Efter några timmar gav vi upp. Det är inget ställe för oss. Vi återvände till lägenheten för en lätt lunch innan det var dags att återvända till det varma, salta vattnet. På kvällen blev det äntligen indisk mat.

Mer himmelsblått, sol och salta bad följande dag. Bekantskap med Ingrid som vi är grannar med i samma svale och med det norska paret som vi är takterassgrannar med. En rejäl bit biff med lök på balkongen avslutade dagen. Liksom jag avslutade den himmelsblå Fredrik Ekelunds roman/självbiografi ”Q”; självutlämnande, spännande och som ger en inblick i dramatiska rollbyten. Att Fredrik går på match ikväll är jag nästan helt övertygad om – frågan är som vem?

I förmiddags gjorde vi en utflykt till Orihuela en gammal stad inåt landet. Det är inget vi kan rekommendera – om man inte behöver något trist att göra en förmiddag. Det blev inte oväntat stranden på eftermiddagen och ikväll blir det ett besök på kvartskrogen ”Fig & Olives” efter rekommendation av Ola och Carina. Kanske visar grannpuben kvällens match mellan ”di Himmelsblå” och Besiktas. Vi får se.

2018-10-05

Vi fick inte se! Vi fick följa matchen via Sydsvenskans direktrapportering samt Jens, Olas och Kents sporadiska kommentarer på WharsApp. Det var 0-0 i halvlek när vi kom hem från den närbelägna ”finkrogen” nöjda efter en vällagad fisk (seabass?) med utsöka grönsaker. Puben intill visade visserligen fotboll – men en helt intresselös match mellan några spanska lag. Inte ens matchen mellan Sarpsborg och Genk hade de många norrbaggarna här lyckats förmå pubägaren att ställa om till. Spanjorerna är möjligen fortfarande nationalistiska men förmodligen ännu mer regionalistiska.

Idag är Medelhavet inte bara asurblått – det är Himmelsblått liksom himlen.

Trots den sena kvällen blev det tidig uppstigning innan hanen galt tre gånger och långt innan solen gått upp – dvs. vid sju-tiden. Det var bestämt ett besök på den lokala fredagsmarknaden. Vi kom i så god tid att alla ståndspersonerna inte ännu inte hunnit få sina stånd i ordning?

Det var emellertid full kommers bland grönsaks- och frukthandlarna. De blev för 25 öre blandade frukt och grönsaker men bara en halv melon. Dessutom förärade Akki mig ett par skära shorts och sig själv en blommig börs att vara havande med på magen. När vi kom hem krävde jag elvakaffe och power-nap – vilket beviljades.

På eftermiddagen vilade sina höfter och pysslade med silverarbeten – en drottninglänk. Själv tog jag en promenad för att hitta en närbelägen badvik. Den närmsta jag hittade visade sig vid närmare examination vara en strand för nudister. Eftersom jag så snart jag tagit av mina badbyxor skulle blivit avslöjad som fake-news (eller möjligen pga. av blygsel) fortsatte jag längs klippstupen till nästa badvik.

När jag krånglat mig ner en 25 meter till den nya badviken fanns där visserligen en del nakna hundar men med baddräkter och badbyxor påklädda mattar och hussar. Det blev ett par timmar i den heta solen och ett par något svalkande dopp innan det vardags att promenera hem förbi Lidel. Jag hade kanin och billigt rödvin på inköpslistan.

Trots avsaknaden av några kryddor blev det en delikat måltid. Det är altför sällan vi hittar kanin i svenska livsmedelsbutiker. (Vi har inte kollat djuraffärer. Men innehavarna hade kanske blivit något frågande om vi undrat vilken som lämpade sig bäst som gryta.)

Nu börjar det bli mörkt och lite svalare ute – klockan är åtta på kvällen – så vi flyttar inomhus för att snart äta melon.

2018-10-07

Det har börjat blåsa upp. Det har återigen varit en solig dag på stranden med folk som surfade på riktiga vågor. Nåja det var måttliga surfvågor och bara en som klarade det någorlunda hyggligt. Och det var inte jag. Kaninen är nu uppäten tillsammans med en mycket lyckad såsoch det är dags att återvända hem från puben. Vädret tycks vända och himlen är inte längre lika himmelsblå.

För 24 år sedan fick Akki ett efterlängtat plommonträd i födelsedagspresent. Det har under några år gett mer än riklig avkastning – mer än vad våra urinblåsor tålt. På alla ställen vi bott har det funnits eller planterats plommonträd. På Vinstorp i Lomma – det gamla 1700-talstorpet som vi hyrde utan WC och varmvatten – fanns redan ett avdankat plommonträd, När vi flyttade in på Skarpskyttevägen i Lund i en sprillans ny bostadsrätt på 1:a våningen med en liten täppa utanför planterade vi ett plommonträd. När vi flyttade därifrån tio år senare hade plommonträdet växt rejält men ännu inte burit frukt. Vi hade knappt hunnit flytta in på Bävergatan i Malmö innan vi planterade ett nytt plommonträd. Där bodde vi tillräckligt länge för att ibland hinna njuta av plommonen – om inte pallande ungar hunnit före. När det så blev dags att avveckla boendena i Malmö för att landa i Höllviken sågades körsbärsträdet i Höllviken ner. Det blev så småningom vackra luckor och en stilren bänkskiva i badrummet.

Kalasen har de senaste dagarna stått som spön i backen. Det började med en av höstens höjdpunkter – den femtioandra surströmmingsfesten. Festen denna gång förlagd till det aspegrenska hemmet med en vidunderlig utsikt över Bron och till Danmark. Det blev inte mycket tid att njuta av den eftersom doften av det norrländska silvret snart spred sig över Flommen och blandade sig väl med doften av ilandfluten tång och kospillning. Snapsarna stod som spön i strupen. Nåja – vi har blivit äldre och hoppas att vi fortfarande vaknar upp nästa dag – så konsumtionen av surströmming numera vida överstiger konsumtionen av snapsar?

Sedan var det dags för den sedvanliga pytt-i-pannan för att fira Akkis födelsedag som numera följer en väl inövad ritual. Akki väcks – som varje morgon – med kaffe på sängen. På födelsedagen dock ackompanjerad av falsksång, ljus, en ros från trädgården sedvanliga presenter: terzetter, en bok, en biljett till ett kommande evenemang – och minst ett glas bubbel. ”Ve o fasa” – på kvällen precis innan jag skulle somna insåg jag till min förskräckelse att jag totalt glömt champagnen. Det tog flera timmar innan jag kunde somna. Det var PINSAMT. Akki hade under hela dagen – som den kloka kvinna hon är – inte med en min antytt förebråelse eller undran.

Födelsedagspytten med familjen intogs på söndagen mellan Johannas träningspass på morgonen, Carinas och Olas rekonditionering efter lördagens ”cykelfest” och MFF:s hemmamatch mot Kalmar. Traditionsbrottet med äppelpaj med kokos istället för chokladpudding med vispgrädde ”Var gott – men det ska vi inte ha fler gånger”. MFF vann med 4-0 mot Kalmar.

Som vanligt har vi gamla statsvetarkolleger från institutionen – Nisses småpågar – haft vår höstsammankomst på Grand i Lund två veckor efter valet. Vi var alla beklämda över Sverigedemokraternas framgång, överens om det besvärliga läget för att bilda en regering som kan få igenom sin budgetproposition. Förslagen till lösningar var minst lika många som deltagarna i den livliga och ljudliga diskussionen. Det enda vi var överens om var att det inte blir ”Extra val”. Men lita aldrig på statsvetare.

En present jag fick av barnen var ett DNA-kit – för släktforskningsändamål. Jag har topsat mig som vilken misstänkt brottsling som helst, skickat topsarna i väl förslutna förpackningar till ett laboratorium i USA för analys. Idag kom resultatet. Den enda överraskningen – jag fick ingen uppgift om hur mycket neandertalare jag är – var att det finns några brittiska gener. Det förklarar kanske varför jag föredrar den anglofila framför den frankofila dessertordningen: det söta innan ostbrickan!

Akkis evenemangsbiljett utnyttjade vid igår till den nyskrivna pjäsen eller musikaliska framställningen av Monica Zetterlunds liv på Hipp. Den var mycket väl genomförd, som inte skyggade för Monicas problem, med distans och humor och synnerligen väl framförda kända och mindre kända nummer av Monica. Föreställningen är väl värd ett besök.

Imorgon är det kalas igen. Johanna fyller 17 år. Därför har vi idag inlett bastusäsongen för att vara rena fina när vi ska gå på kalas men inte minst för att vi behöver mjuka upp lederna och musklerna efter höstarbetet i trädgården. Plommonträdet sjunger på sista versen. Vi har bestämt att såga ner det. Det är många grenar att såga och klippa. Men det tar mycket plats och för mycket arbete. För att citera Strindberg ”Här rivs för att få luft och ljus”. Det kan behövas i dessa i alla bemärkelser mörknande tider.

För att något muntra upp oss far vi (alltför) tidigt på måndag till Carinas och Olas (fam. Anderssons) lägenhet i Torreviejas. Eskapism.

På kvällen i fredags möttes vi av Vincent, Shasha och Jens när vi utmattade anlände till Höllviken. De bjöd på en god en god och mycket välkomnande broccolisoppa. Det blev ett tidigt sänggående.

På lördagsförmiddagen dukades middagsbordet för tiopersoner med Vincent på ena ändan och jag på den andra – dvs min – ända.

Vid tretiden anlände den städslade kocken och solen började åter titta fram. Ola, Carina, Johanna, Fredrik med Hanna dök upp strax efteråt. Det var skönt att ha klanen Eklundh samlad. Efter en liten stund var ostronen öppnade och korkarna flög i luften. De flesta lät sig väl smaka – några nöjde sig med foie gras som Akki bidrog med. Det blev en trevlig stund med mycket sörplande och skålande i växthuset innan det var dags att sätta sig till bords med förrätten laxtartar framdukad. Skålandet fortsatte några med bubbel andra med vitt vin som seden bjuder.

Det följande stekta lammet lät sig alla njuta av. Det smalt i munnen tillsammans med sin lena sås. Därefter var det vår sedvanliga avslutning med spettkaka, glass, hallon och ostbricka. Ingen klagade inte ens Vincent som hela måltiden uppförde sig exemplariskt.

Det fanns goda skäl för mig att önska Fredrik, Hanna och Shasha lycka till i sina skilda akademiska karriärer samt Jens i sin nya karriär som ”pappaledig” (inte fan har man en ledig stund när man tar hand om en halvvuxen baby).

Självklart måste jag också tacka för alla uppmuntrande gratulationer och glada tillrop från när och fjärran. Våra vänner i utlandet vet vad jag tycker om att konsumera – en Chivas från vännerna i Israel och en Maker’s 46 från vännerna i USA – kommer väl till pass under ”den vår de svage kalla höst”.

Johanna som tycker jag börjar bli fumlig vid handhavandet av min lap-top hade övertygat Fredrik och Hanna att jag behövde ett fysiskt styrdon. Det kommer väl till pass.

En överraskande present till släktforskaren var en present att ge bort. Jag kan nu ge bort mitt DNA till forskningen! Det stillar också min egen nyfikenhet. Hur mycket smålänning är jag, hur mycket österlenare, hur mycket tysk och inte minst hur mycket neandertalare? Idag har jag topsat mig och skickat bort mina gener till ett laboratorium i USA. Strax innan Mårten får jag/vi svar – svar som förmodligen generar nya frågor.

Nu fortsätter livet som vanligt med morgonpromenader, vattning av tomater, gräsklippning och nya utmaningar för ”di Blåe” – och inte minst den nya svenska Riksdagen.

St. Petersburg har fått en rejäl ansiktslyftning sedan jag var där 1991. Många av husen i de gamla och centrala delarna av staden är försiktigt renoverade och målade i pastellfärger. De gjorde sig bra i solskenet och på de breda boulevarderna. Ibland kändes det som att färdas i glaserad tårta. Akki och jag hade en egen guide som talade bra svenska, som hon förmodligen lärt sig för att kunna ”spionera” på Sverige under slutet av det ”kalla kriget”.

Vi besiktigade många kyrkor med antingen färggranna eller förgyllda lökkupoler – all renovering har skett de senaste 25 åren och är bekostade med privata medel. Några av dem är gigantiska byggnader från slutet av 1700- eller 1800-talet när det i huvudsak var häst- och människokraft som fanns att tillgå. Det var säkert inget riskfritt arbete – men sanslösa monument över snuskigt rika personer med god tillgång till livegen arbetskraft. Det blev mycket ut och in i bilen. Efter drygt fyra timmars rundtur och många detaljrika skildringar av intriger inom den kejserliga familjen och lönnmord var vi mätta på intryck men tomma i magen.

Eftersom det skulle bli en rejäl middag på kvällen nöjde vi oss med en ”lätt” lunch på en georgisk restaurang som vi spanat in kvällen innan. En len kalvtunga och en mycket vällagad svampgryta och en kort promenad till hotellrummet för välbehövlig vila var en perfekt inledning på födelsedagen.

Utvilade och hungriga tog vi taxi till restaurang Palkin på Nevsky pr. 47. Restaurangen i en byggnad av typisk art deco-stil med en osedvanligt rymlig trappa upp till andra våningen där matsalarna låg. Fönsterbordet, med utsikt över den livligt trafikerade boulevarden var föredömligt dukat med många glas, brutna servetter och en mängd bestick. Efter lite förhandlande ”slapp” vi den rosa ryska s.k. champagnen och kunde läska oss med en normal fransk med vi valde bland förrätterna. Huvudrätten renstek var redan bestämd. Vi valde en gåsleverterrin med tillbehöret gåsleverpaté inrullad i en nanotunn rödbetsskiva. Gåsleverpatén smalt i munnen och ska sent glömmas.

Vinvalet till huvudrätten innebar långa föredragningar av olika viners fördelar, smaker, komplexitet osv. Vår svaghet för sydafrikanska viner fällde avgörandet till förmån för Kanonkop årgång 2012. Det visade sig vara ett kanonkap som passade utmärkt till den utsökta rensteken. Vi njöt i fulla drag. Mellan målen serverades konstfullt upplagda smårätter som bär eller små parfaiter. Vi njöt som ryska furstar.

Vi var propp mätta och avstod från dessert. Ryktet om min födelsedag hade nått personalen som uppvaktade med tomtebloss på en jättebakelse som vi skulle få med oss i en ”doggybag”. Dessbättre glömde vi den, eftersom vi bestämt oss för att promenera hem i St. Peterburgsnatten. Akki promenerade på riktigt bra. Se det var en födelsedag att minnas!

Nästa dag var det dags för maratonloppet genom Eremitaget. Frukosten på hotellet intogs lite senare vilket visade sig vara klokt. De flesta kineser och japaner hade då försvunnit från frukostbuffén och det var mindre hysterisk trängsel till de olika frukostäggen, påläggen, kaffet osv. Vi kunde i lugn och ro inta vår frukost.

Eremitaget i sitt sanslösa överflöd går inte att beskriva. Vi besökte kanske en tiondel men hann bl a med klassiska målningar av Rafael, da Vinci och Rembrandt. Parkettgolven i de olika salarna har alla unika mönster och några av de stora bankettsalarna är med sina jättelika ljuskronor passerade vi innan det var dags att ta avsked av vår guide (som tyckte att Putin var en hyvens grabb och president). Akki och jag tog oss en välbehövlig fika innan det var dags för vårt eget besök i den anknytande ”Generalstabsbyggnaden” – fyra våningar med bara konst.

Vi koncentrerade oss på den fjärde våningen: van Gogh, Manet, Monet, två rum med Picassos målningar, etsningar, keramik och flera rum med Matisse. Vi var återigen över hövan ”bildade” – som barn som överkonsumerat instagram. I det lätta regnet promenerade vi långsamt tillbaka till hotellet. Dock tog vi en stärkande kopp kaffe med tillhörande cheesecake och ”napoleonbakelse” på ett av de många kaféer som vi råkade passera.

Efter ett par timmars kontemplation på hotellsängen valde vi att åter besöka den georgiska restaurangen. Som tur var – efter Akkis enträgna begäran – hade jag bokat bord. Jag valde kalvkind och Akki spädkalvstek. Efter att prövat husets georgiska vin valde vi ett chilenskt. En lyckad avslutning på en innehållsrik dag. Mätta och trötta promenerade vi till våra hotellsängar.

Efter frukost nästa morgon påbörjades reträtten. Vi blev punktligt upphämtade på hotell f.v.b. till Tåget som tog oss till Helsingfors. Två passkontroller – en innan vi lämnade Ryssland och när vi kom in i EU och Finland.

På färjan till Stockholm åt vi en god fiskgryta och drack ett bra Nya Zeeländsk vitt vin. Bedrövelsen var dock stor när wifin på båten gick ner just när returmatchen mot Midtjylland startade. Det dröjde till långt efter matchslut som vi fick reda på att MFF mot alla odds vunnit och gått vidare. Nu kunde vi sova gott!