För 24 år sedan fick Akki ett efterlängtat plommonträd i födelsedagspresent. Det har under några år gett mer än riklig avkastning – mer än vad våra urinblåsor tålt. På alla ställen vi bott har det funnits eller planterats plommonträd. På Vinstorp i Lomma – det gamla 1700-talstorpet som vi hyrde utan WC och varmvatten – fanns redan ett avdankat plommonträd, När vi flyttade in på Skarpskyttevägen i Lund i en sprillans ny bostadsrätt på 1:a våningen med en liten täppa utanför planterade vi ett plommonträd. När vi flyttade därifrån tio år senare hade plommonträdet växt rejält men ännu inte burit frukt. Vi hade knappt hunnit flytta in på Bävergatan i Malmö innan vi planterade ett nytt plommonträd. Där bodde vi tillräckligt länge för att ibland hinna njuta av plommonen – om inte pallande ungar hunnit före. När det så blev dags att avveckla boendena i Malmö för att landa i Höllviken sågades körsbärsträdet i Höllviken ner. Det blev så småningom vackra luckor och en stilren bänkskiva i badrummet.

Kalasen har de senaste dagarna stått som spön i backen. Det började med en av höstens höjdpunkter – den femtioandra surströmmingsfesten. Festen denna gång förlagd till det aspegrenska hemmet med en vidunderlig utsikt över Bron och till Danmark. Det blev inte mycket tid att njuta av den eftersom doften av det norrländska silvret snart spred sig över Flommen och blandade sig väl med doften av ilandfluten tång och kospillning. Snapsarna stod som spön i strupen. Nåja – vi har blivit äldre och hoppas att vi fortfarande vaknar upp nästa dag – så konsumtionen av surströmming numera vida överstiger konsumtionen av snapsar?

Sedan var det dags för den sedvanliga pytt-i-pannan för att fira Akkis födelsedag som numera följer en väl inövad ritual. Akki väcks – som varje morgon – med kaffe på sängen. På födelsedagen dock ackompanjerad av falsksång, ljus, en ros från trädgården sedvanliga presenter: terzetter, en bok, en biljett till ett kommande evenemang – och minst ett glas bubbel. ”Ve o fasa” – på kvällen precis innan jag skulle somna insåg jag till min förskräckelse att jag totalt glömt champagnen. Det tog flera timmar innan jag kunde somna. Det var PINSAMT. Akki hade under hela dagen – som den kloka kvinna hon är – inte med en min antytt förebråelse eller undran.

Födelsedagspytten med familjen intogs på söndagen mellan Johannas träningspass på morgonen, Carinas och Olas rekonditionering efter lördagens ”cykelfest” och MFF:s hemmamatch mot Kalmar. Traditionsbrottet med äppelpaj med kokos istället för chokladpudding med vispgrädde ”Var gott – men det ska vi inte ha fler gånger”. MFF vann med 4-0 mot Kalmar.

Som vanligt har vi gamla statsvetarkolleger från institutionen – Nisses småpågar – haft vår höstsammankomst på Grand i Lund två veckor efter valet. Vi var alla beklämda över Sverigedemokraternas framgång, överens om det besvärliga läget för att bilda en regering som kan få igenom sin budgetproposition. Förslagen till lösningar var minst lika många som deltagarna i den livliga och ljudliga diskussionen. Det enda vi var överens om var att det inte blir ”Extra val”. Men lita aldrig på statsvetare.

En present jag fick av barnen var ett DNA-kit – för släktforskningsändamål. Jag har topsat mig som vilken misstänkt brottsling som helst, skickat topsarna i väl förslutna förpackningar till ett laboratorium i USA för analys. Idag kom resultatet. Den enda överraskningen – jag fick ingen uppgift om hur mycket neandertalare jag är – var att det finns några brittiska gener. Det förklarar kanske varför jag föredrar den anglofila framför den frankofila dessertordningen: det söta innan ostbrickan!

Akkis evenemangsbiljett utnyttjade vid igår till den nyskrivna pjäsen eller musikaliska framställningen av Monica Zetterlunds liv på Hipp. Den var mycket väl genomförd, som inte skyggade för Monicas problem, med distans och humor och synnerligen väl framförda kända och mindre kända nummer av Monica. Föreställningen är väl värd ett besök.

Imorgon är det kalas igen. Johanna fyller 17 år. Därför har vi idag inlett bastusäsongen för att vara rena fina när vi ska gå på kalas men inte minst för att vi behöver mjuka upp lederna och musklerna efter höstarbetet i trädgården. Plommonträdet sjunger på sista versen. Vi har bestämt att såga ner det. Det är många grenar att såga och klippa. Men det tar mycket plats och för mycket arbete. För att citera Strindberg ”Här rivs för att få luft och ljus”. Det kan behövas i dessa i alla bemärkelser mörknande tider.

För att något muntra upp oss far vi (alltför) tidigt på måndag till Carinas och Olas (fam. Anderssons) lägenhet i Torreviejas. Eskapism.