The thoughts of Eklundh

Just nu börjar M-l-d-f-st-v-l-n och tidigare idag har jag skottat en del av snön från taket på carport och förråd. Mer återstår till i morgon Veckan har ändå slutat bra: mycket god middag och samvaro hos Smidebergs, Sulemains id-handlingar anlände från Kabul och är överlämnade till advokaten liksom hans läkarintyg på splitterskador och inte minst har vi fått stopp på välmenande men aningslösa gymnasieelever i Vellinge som ville göra intervjuer med de “ensamkommande flyktingbarnen” för att lägga ut på you-tube utan insikt om vilken skada det kan åsamka dem om de inte får uppehållstillstånd utan behöver återvända till Afghanistan. Veckan slutade bra – inte minst för Johanna som tydligen skött sig utmärkt som målvakt i Husies lag 01/02. Tyvärr “missade” jag matcherna utan förlitar mig helt på “objektiva” referat från Carina. Vecka började också bra. Professorn var nöjd med mina provresultat. En professor i medicin som är nöjd med en samhällsvetares resultat

I morgon kväll börjar nedräkningen på allvar – inte för vinterolympiaden som jag redan hunnit tröttna på – utan för avresan till Sydafrika. 20-30 grader varmt, safari, vinprovningen, snorkling, god mat. Det är mycket avgjort bättre än snöskottning och andra egendomliga och konstruerade vintersporter. Nu gäller det bara att hitta badbyxor, solkräm och myggmedel. Vissa problem är trevligare att hantera än andra.

Så har det varit upprop för ensamkommande flyktingbarn i Vellinge kommun. En historisk händelse i en xenofob kommun. Uppropet förlöpte helt utan upplopp från kommuninvånarna. Kvällspestens intresse har tydligen blivit rejält avkylt av dagens svinkyla. KvP har annars med maktens arrogans försökt övertyga mig om att en artikel om min ”huvudman” skulle vara en god sak för honom och de övriga ensamkommande flyktingbarnen. Jag är mycket tveksam till om socialpornografi gynnar de ensamkommande flyktingbarnen. Risken är stor att xenofoberna får vatten på sin kvarn.

Uppropet var annars sig ganska likt från liknande övningar för sådär en 35 år sedan. Ganska förväntansfulla, tysta och småviskande pojkar men desto mer beskäftiga ”gode män” satt i en för trång sal tillsammans med två inte alltför bra tolkar. Det mest besynnerliga var att några av de ”gode männen” med emfas framhöll vikten att det gjordes tydligt för grabbarna att de var skyldiga att gå i skolan; det råder skolplikt. Det gör det förvisso – men enbart upp till 16 års ålder. Jag låg lågt och påpekade inte att skolplikten förmodligen inte omfattade flera av grabbarna. Det kunde ha blivit uppror och ovidkommande diskussioner om jag ifrågasatt lärarens och några av de vuxnas auktoritet?

Så har jag äntligen fått ut min huvudmans sjukjournal. ”Främmande metall föremål” syns tydligt på röntgenbilderna(enl. doktor Levinsson sic!). Dessutom har min huvudman något ”trassel” med en av sina testiklar – som han inte haft råd eller varit rädd för att få opererat i Afghanistan! Råd bör han ha här och ett gott råd är säkert att låta operera det här. Jag har ju stort förtroende för skickliga svenska uruloger. Han missade dessutom dagens upprop. Han var återigen hos tandläkaren.

Nåväl – läraren gjorde annars ett hyggligt intryck (trots att hon inte gjorde någon markering i skolpliktsfrågan). Men vi måste ligga på så att de frustrerade tonårsgrabbarna får ordentligt med idrott och motion.

Ett decennium har gått i graven och ett nytt har börjat. Det har på det hela taget varit ett bra decennium. Jens och jag har lyckligen överlevt våra cancrar, Johanna har vuxit och blivit stor och Fredrik ännu större och hyggligt framgångsrik i fotboll. Akki och jag avslutade decenniet med att gå i pension och att göra en minnesvärd långresa till Kina – som inte bara är Peking och OS. Vi hade innan dess hunnit vara en rejäl långhelg i Istanbul. Sista men inte minst går avvecklingen av Calle H i ett allt snabbare tempo och sedan länge uppskjutna renoveringar av Höllviken har genomförts och kommer att genomföras den kommande månaden.

Det är dock fortfarande mörkt och inte minst onödigt kallt ute. Det är precis våra nyinstallerade värmeväxlare lyckas hålla kylan stången. Ett par grader kallare och vi får koppla in de traditionella men oekonomiska elelementen. Det är dock som vanligt varmt och skönt framför brasan – inte minst med ett glas rödvin nära till hands.

Talibanerna i Vellinge och Afghanistan har gjort det nödvändigt att engagera sig för ett mänskligt mottagande av ensamkommande flyktingbarn. Några förhoppningar om att talibanerna i Afghanistan ska ändra sig på grund av vår insats hyser jag inte – förhoppningsvis har vellingetalibanerna skammens rodnad på kinderna och göra en rejäl pudel inför höstens val.

För att det ska bli ett riktigt Gott Nytt År måste kylan mycket snart ge med sig även om vi om en dryg månad reser till sommaren i Sydafrika. Då blir det även en varm början på det nya året!

Lille julafton kunde jag äntligen komma med flera goda nyheter till Suleiman.

1. att han beviljats 24 kronor om dagen sedan hans ankomstdag den 16 november och 1500 kronor för inköp av vinterkläder.
2. att han fått ett plastkort så att han kan ta ut pengar och betala med – något sådant hade han inte sett tidigare och jag kunde ge honom en kort instruktion
3. att han ska börja skolan i första hand svenska för invandrare
4. att han fått sin dag för asylutredning framskjuten till den 4 mars, eftersom vi ska vara i Sydafrika när han fick sin första tid. Det innebär rimligen att han har hyggligt med koll på hur det gått för de övriga ensamkommande flyktingbarnen, och att advokten har hyggligt med tid för sin argumentation.

Det första han vill inhandla är en Koran på dariska – först därefter blir det vinterkläder! Det visar sig också att han gärna vill hålla bönetiderna och gärna besöka en moské åtminstone till fredagsbönen. Förhoppningsvis har det blivit ett besök idag på Juldagen (!) eftersom det är fredag. Vi andra avfällingar har låtit oss väl smaka av skinka och vin och glatt oss åt att snön håller på att regna bort. Dessutom har jag så smått börjat lära mig Spotify – och hittat det mesta jag sökt. Nu återstår bara att undersöka hur dyr, pålitlig och säker deras köpfunktion är.

Imorgon ska bokhyllan som ligger i bilen flyttas till Lilla huset och fyllas med böcker – men det återstår mycket böcker och grejer på vinden på Calle H att ställning till om det ska sparas, säljas eller slängas. Förhoppningsvis blir vi klara innan sommaren?

Så är det slut efter en hektisk vecka. Det började med frustrerande samtal med olika vårdcentraler varav den i Vellinge var den minst tillgängliga. Till slut fick dock min ”huvudman” Suleiman komma till på Flyktinghälsan i Malmö. Eftersom vi kom ganska tidigt på tisdagsmorgonen var väntetiden inte alltför lång och läkaren saklig och professionell. Vi fick efter inte alltför mycket övertalning en remiss till röntgen på MAS.

I torsdags var det ”gruppinformation” till tre av flyktingbarnen och dess gode män på Migrationsverket på Östra Farmvägen. Vänterummet var knöckande fullt av flyktingar av alla kulörer, åldrar och storlekar. Vi hade dock tid och kom till efter inte alltför lång väntan. Informationen genomfördes korrekt men flyktingbarnen blev givetvis bestörta när de förstod att det inte var självklart att de skulle få uppehållstillstånd! Trots det begynnande snöfallet, kylan och den bitande vinden har de börjat acklimatisera sig på vandrarhemmet i Hököpinge (som inte är allt för välkomnande och mysigt).

I fredags började det med ett besök hos en socialsekreterare i Malmö som genomförde ett utredande samtal med Suleiman på ett bra sätt. För första gången grät han när han ganska utförligt berättade om hur hans pappa och storebror dött och han själv blivit skadad och legat ett par månader på sjukhus efter en granatattack från talibanerna.

Därefter efter en del missförstånd, samtal med flyktinghälsan blev det slutligen dags för röntgen av knäet och vaden. Det klantiga översändandet av röntgenremissen från Flyktinghälsan kompenserades dock mer än väl av det så småningom professionella röntgandet. Jag kunde själv se rester av granatsplittret i hans knä. (Han kan inte längre spela fotboll som han vill – och det beror inte bara på det alltmer tilltagande snöovädret!) Förhoppningsvis är det en dokumentation som stärker hans möjligheter till att få stanna i Sverige en tid?

Vi hade kört bil till Malmö i tilltagande snöglopp och snö som började fyka. Det blev buss 150 hem via Hököpinge där han hoppade av medan jag fortsatte till Vellinge för att sedan stå och frysa i 20 minuter innan bussen till Höllviken äntligen kom. (Akki hämtade upp bilen i Malmö eftersom hon tagit bussen in för att få massage.)

I nästa vecka ska jag tillsammans med Suleiman skriva in honom i skolan i Vellinge – jag som inbillade mig att jag för mer än tjugo år sedan varit på mitt sista föräldramöte.

Det är djupt frustrerande att efter många år studerat och undervisat om – i jämförelse med andra byråkratier – en jämförelsevis anständig svensk byråkratitradition. I min egenskap av god man för ett ensamkommande flyktingbarn har jag inte oväntat stött på många goda byråkrater men dessvärre en helt okommunicerbar. Det senare föga förvånande i Vellinge på dess vårdcentral. Inte oväntat anges resursbrist som godtagbart skäl för att om inte vägra så åtminstone skjuta mottagandet av ”mitt ensamkommande flyktingbarn” så långt fram i tiden att det omöjliggör en anständigt rättssäker handläggning av hans uppehållstillstånd. Överförmyndaren i Vellinge, Migrationsverket, min huvudmans juridiska ombud, Flyktinghälsan i Malmö och personalen på förläggningen i Hököpinge är alla professionella och tillgängliga – helt enligt god svensk förvaltningstradition. Vårdcentralen i Vellinge som av något outgrundligt skäl – ekonomiska? – åtagit sig eller möjligen blivit ålagda att ta ansvar för vården av flyktingbarnens hälsa har antingen så långa väntetider för en remiss till Flyktinghälsan i Malmö att en rättssäker handläggning av ansökan om uppehållstillstånd i princip omöjliggörs eller så svarar de inte i telefon, trots att jag i drygt en halv timme varit först i telefonkön. Den första halvtimmen flyttades jag successivt fram.

I Vellinge är friheten för en arrogant och självgod kommunledning för stor – men på bekostnad av friheten och rättssäkerheten för ensamkommande flyktingbarn!

P.S. Jag har den senaste veckan läst Herta Müllers ”Hjärtdjur”. Ingen munter läsning och jag är tveksam till att rekommendera den – inte minst för att det saknas nyanser i allt det nattsvarta. Andra skildringar av Gulagarkipelagen, ghetto- och koncentrationsläger har hur eländig tillvaron än varit haft sina små glädjeämnen. Lite cyniskt påminner Vellinge vårdcentral/Region Skåne om Catch 22 – men tyvärr lika trist som Rumänien på 1970-talet.

Dessbättre var jag inte ensam om att komma på tanken att som “gräsrot” i Vellinge – kommunledning vill nog snarare benämna oss som “ogräsrötter” – anmäla mig till att bli “god man” åt ett ensamkommande flyktingbarn. Det blev en rejäl spark i skrevet på en självgod och arrogant kommunledning. Om det var opinionstrycket i Vellinge eller partiledningen i Stockholm som efter en vecka fick moderaterna i Vellinge att göra sin canossavandring för att faktiskt själva acceptera att ta emot flyktingbarn är likgiltigt. Huvudsaken är att hut går hem!

Efter två informationsmöten med överförmyndaren erhöll jag och 10 andra vellingebor våra “huvudmän” som vi ska vara god man till. Jag har i eftermiddags träffat min huvudman Suleimin och pratat med honom via tolkning och en knastrig högtalartelefon. Han pratar i princip bara darriska som tydligen är nära besläktat med persiska. Talibanregimen hade tydligen det dåliga omdömet att döda hans pappa och bror! Migrationsverkets tolk hade tydligen lyckats med konststycket att missa hans efternamn (som jag förhoppningsvis lyckades reda ut). Även hans födelsedatum var det oklarhet kring – något krångel med översättning från muslimsk till västerländsk kalender. (Jag hittade en sanslös kalenderkonverterare på nätet – men litar inte helt på den så detta får Migrationsverket gräva djupare i!). Suleimin tyckte efter åtta års skolgång om alla ämnen i skolan? På fritiden var det (föga förvånande) fotboll som gällde!

Det ska bli intressant och spännande att följa handläggningen av detta ärende från insidan. Utöver allmänt moraliskt stöd till grabben, ska jag hjälpa till att fixa fram “kulor” så att han kan få rimliga skor och vinterkläder ska jag vara med vid alla hans formella myndighetskontakter. Jag älskar bottom-up perspektivet på intrikata implementeringsproblem.

De närmsta dagarna kommer dock i huvudsak att ägnas åt takmålning och flytt av böcker, bokhyllor, bord, stolar etc. på ovanvåningen för att förbereda måndagens golvslipning där uppe. Vi får verkligen hoppas att målet är mödan värt – för resan är onödigt mödosam.

Äntligen – 20 år efter Berlinmurens fall – har hut gått hem! Det inte det politiska systemet i Vellinge kommun lyckats åstadkomma har marknaden “löst” åt Vellinge när privata entreprenörer till Malmö köpt tjänster av privata entreprenörer i Vellinge. Ensamkommande utländska barn får – åtminstone tillfälligt – uppehälle i Vellinge kommun. Låt oss hoppas att “Friheten för såväl barn som entreprenörer fortfarande är stor i Vellinge”!