Så är det slut efter en hektisk vecka. Det började med frustrerande samtal med olika vårdcentraler varav den i Vellinge var den minst tillgängliga. Till slut fick dock min ”huvudman” Suleiman komma till på Flyktinghälsan i Malmö. Eftersom vi kom ganska tidigt på tisdagsmorgonen var väntetiden inte alltför lång och läkaren saklig och professionell. Vi fick efter inte alltför mycket övertalning en remiss till röntgen på MAS.

I torsdags var det ”gruppinformation” till tre av flyktingbarnen och dess gode män på Migrationsverket på Östra Farmvägen. Vänterummet var knöckande fullt av flyktingar av alla kulörer, åldrar och storlekar. Vi hade dock tid och kom till efter inte alltför lång väntan. Informationen genomfördes korrekt men flyktingbarnen blev givetvis bestörta när de förstod att det inte var självklart att de skulle få uppehållstillstånd! Trots det begynnande snöfallet, kylan och den bitande vinden har de börjat acklimatisera sig på vandrarhemmet i Hököpinge (som inte är allt för välkomnande och mysigt).

I fredags började det med ett besök hos en socialsekreterare i Malmö som genomförde ett utredande samtal med Suleiman på ett bra sätt. För första gången grät han när han ganska utförligt berättade om hur hans pappa och storebror dött och han själv blivit skadad och legat ett par månader på sjukhus efter en granatattack från talibanerna.

Därefter efter en del missförstånd, samtal med flyktinghälsan blev det slutligen dags för röntgen av knäet och vaden. Det klantiga översändandet av röntgenremissen från Flyktinghälsan kompenserades dock mer än väl av det så småningom professionella röntgandet. Jag kunde själv se rester av granatsplittret i hans knä. (Han kan inte längre spela fotboll som han vill – och det beror inte bara på det alltmer tilltagande snöovädret!) Förhoppningsvis är det en dokumentation som stärker hans möjligheter till att få stanna i Sverige en tid?

Vi hade kört bil till Malmö i tilltagande snöglopp och snö som började fyka. Det blev buss 150 hem via Hököpinge där han hoppade av medan jag fortsatte till Vellinge för att sedan stå och frysa i 20 minuter innan bussen till Höllviken äntligen kom. (Akki hämtade upp bilen i Malmö eftersom hon tagit bussen in för att få massage.)

I nästa vecka ska jag tillsammans med Suleiman skriva in honom i skolan i Vellinge – jag som inbillade mig att jag för mer än tjugo år sedan varit på mitt sista föräldramöte.