Det är djupt frustrerande att efter många år studerat och undervisat om – i jämförelse med andra byråkratier – en jämförelsevis anständig svensk byråkratitradition. I min egenskap av god man för ett ensamkommande flyktingbarn har jag inte oväntat stött på många goda byråkrater men dessvärre en helt okommunicerbar. Det senare föga förvånande i Vellinge på dess vårdcentral. Inte oväntat anges resursbrist som godtagbart skäl för att om inte vägra så åtminstone skjuta mottagandet av ”mitt ensamkommande flyktingbarn” så långt fram i tiden att det omöjliggör en anständigt rättssäker handläggning av hans uppehållstillstånd. Överförmyndaren i Vellinge, Migrationsverket, min huvudmans juridiska ombud, Flyktinghälsan i Malmö och personalen på förläggningen i Hököpinge är alla professionella och tillgängliga – helt enligt god svensk förvaltningstradition. Vårdcentralen i Vellinge som av något outgrundligt skäl – ekonomiska? – åtagit sig eller möjligen blivit ålagda att ta ansvar för vården av flyktingbarnens hälsa har antingen så långa väntetider för en remiss till Flyktinghälsan i Malmö att en rättssäker handläggning av ansökan om uppehållstillstånd i princip omöjliggörs eller så svarar de inte i telefon, trots att jag i drygt en halv timme varit först i telefonkön. Den första halvtimmen flyttades jag successivt fram.
I Vellinge är friheten för en arrogant och självgod kommunledning för stor – men på bekostnad av friheten och rättssäkerheten för ensamkommande flyktingbarn!
P.S. Jag har den senaste veckan läst Herta Müllers ”Hjärtdjur”. Ingen munter läsning och jag är tveksam till att rekommendera den – inte minst för att det saknas nyanser i allt det nattsvarta. Andra skildringar av Gulagarkipelagen, ghetto- och koncentrationsläger har hur eländig tillvaron än varit haft sina små glädjeämnen. Lite cyniskt påminner Vellinge vårdcentral/Region Skåne om Catch 22 – men tyvärr lika trist som Rumänien på 1970-talet.
