The thoughts of Eklundh

Dagen har ägnats åt bad och solande vid Dubrovniks strand. Vi behövde en mellandag – efter att en del av gårdagen ägnats åt skolköket, dvs. en kroatisk matlagningskurs. Akki lärde sig göra en förrätt på färska räkor som tillagades i en sås av finhakad vitlök, persilja, rejält med vitt vin i vilket räkorna fick en värmekick och slutligen lite – i vår smak för mycket honung över. Men en helt ok entrérätt. Själv valde jag att tillaga bläckfisk över grillen. I princip innebar det att jag stoppade getost i de urtagna små bläckfiskkropparna – medan grillmästaren la dem på halster ett par minuter på var sida. Tillsammans med wokade grönskare blev det ganska gott. Det hade förmodligen blivit godare med lite färskt kryddgrönt till?

Imorgon är det äntligen ostrondags.

Igår när vi gick in på slutspurten med att få altanen färdig så att den slutligen kan glasas in hörde vi plötsligt tranorna över våra huvuden. Det var ett stort gäng på väg mot Falsterbo för vidare färd mot södra Europa och norra Afrika. Tranorna vet när det är dags att lämna Sverige. Snacka om klimatflyktingar.

Vi – den gode hantverkaren slitvargen Bengt – och jag fick jobba vidare i vårt anletes svett med de sista panelbrädorna, tillskärning av de två sista cementplattorna och slutligen slutföra läggningen av de rundade partierna av byasten. Efter en del kliande i huvudet klarade vi ut det också. Då var redan allt packat för avresan, vi var duschade och körde i sista minuten till Sturup. Akki checkad in oss medan jag parkerade bilen. Sedan fick vi ändå vänta eftersom avgången blev försenad. Nästa ”jobspost” var att det inte låg de förbeställda flaskorna i våra flygstolar. En hel del förvecklingar – men det flyg som innehöll våra flaskor stod kvar på Landvetter. Det hade i all hast fått hämtas ett annat plan till oss från Kastrup. Iväg kom vi och landade i god ordning i ett skön ljummen sommarkvällsvärme – inte allt för mycket försenade.

I morse en sanslös frukostbuffé, sol och bad på förmiddagen, till lunch banan och äpple som vi inte orkat äta till frukost och sedan en bra guidad tur. En intressant och spännande stad med mycket gammal kultur och historia. Medan andra shoppade hann jag med att äntligen bli klippt – lite drygt 40 kronor!

Kvällen avslutades med en kvällsbuffé och just nu sitter jag ute i den ljumma sommarkvällen och avslutar dessa rader.

Tranorna har inte fel.

Ingen dag är den andra lik. Idag har det minst av allt varit någon stilla lunk. Efter en god natts sömn efter gårdagens måttligt framgångsrika rivning av Svärfars ”Berlinmur” – den gjutna ramen till de röda och vita cementplattorna vid altanen till ”Lilla huset”. Morfar slarvade som vanligt inte när altanen och plattorna kom på plats. Gråsuggorna var fastgjutna i cement som var ca 25 djup och något bredare än gråsuggorna! Dessa ska upp så att vi kan lägga cellplast för frostisolering innan vi lägger tillbaka plattorna och kan bygga vår vinterträdgård.

Trots – eller tack vare – gårdagens måttligt framgångsrika arbete vaknade jag således med rejäl träningsvärk i överarrmar och lår. Det var skönt att ligga i sängen, dricka kaffe och läsa tidningen. Vid åttatiden ringer telefonen och en mycket skärrad Nasir ringer för att berätta att hans mamma och syskon har problem på svenska ambassaden i Islamabad – de kan inte visa att avgifterna för ansökan om uppehållstillstånd är betald. Samtliga kvitton var vid två tillfällen bifogade epost till handläggaren på ambassaden, som dessutom bekräftat att allt var ok. Det var en helt onödig adrenalinkick i arla morgonstunden. Morgonpromenaden ersattes med epost och telefonsamtal till UD och ambassaden i Islamabad. Efter en timme kom en bekräftelse från ambassaden att det var ett ”misstag” och ”förbiseende” som begåtts. Ett återkommande ”problem” har varit ansökningsavgiften och hur och till vilken bank och konto beloppen ska betalas. En återkommande ” paranoid reflektion” har varit om det har varit oblyga försök till ”sidoinkomster” eller helt enkelt inkompetens?

Efter några timmars arbete fick jag hål på ”Berlinmuren” och har börjat forsla cementblock och gråsuggor till släpet som är parkerat i carporten. Adrenalinkicken var åtminstone till någon nytta! Lite hjälp på traven gav en god lunch på Skanörs gästis också. Det går åt mycket kalorier.

Problemen med ambassaden/Migrationsverket är dock långt ifrån över. Handläggaren på ambassaden kräver – förmodligen/förhoppningsvis felaktigt – att de asylsökande ska uppvisa ”taskira” (ett slag mycket enkelt identitetshandling) som Migrationsverket inte accepterar. De kräver dessutom en dödsattest på den skjutne maken/fadern. Dödsattester är tydligen mycket ovanliga i Afghanistan. Det stora problemet återstår – en av bröderna har blivit rånad däribland på sitt pass. Det blir en svår nöt att knäcka. Det blir förmodligen enklare med cementen och gråsuggorna?

Tack för alla gratulationer.

Och inte minst MFFs seger igår. Den satt onödigt hårt inne. Första halvlek var ett rejält sömnpiller och efter en 10 minuter i andra halvlek började klacken skandera “VAKNA! VAKNA!”. Det tog dock till slutminuterna innan MFF till slut lyckades få in bollen. På övertid kom sedan 2-0 målet. Tyvärr lämnade spelet en hel del övrigt att önska. Det blir tufft att vinna allsvenskan i år.

Just nu sitter jag med ett glas whisky. Tillsammans försöker vi förstå vart tiden tagit vägen … även om man lika gärna kan undra var tiden kommer ifrån?

Om en knapp månad är det 50 år – ett halvt sekel – sedan Akki och jag träffades på Skolungdomens i Stockholm. Kent och Ingrid är delansvariga. Det är vi tacksamma för även om det inte gick alldeles lysande på söndagens finaler. Men kul var – och är – det. Hur som helst var Akki och jag osäkra på vilken datum det var. Vi pratade lite löst om det när Jens och Shasha var på besök i samband med Fredriks konfirmation. Jens gav oss då namnet på en riktig kalenderbitare inom fri-idrott. Han älskar att lysa med och dela med sig av sina kunskaper. Sagt och gjort. Jag drog iväg en epost på fredagskvällen till honom med en enkel fråga om var man kunde hitta uppgifter om vilken helg 1962 det hade varit Skolungdomens. Lördag förmiddag hade jag följande svar

“Skolungdomens 1962 gick på Stockholms Stadion den 29-30 september. Skulle förmoda om ni söker efter resultat att det fanns utförliga sådana i Idrottsbladet.
Vänligen
alj”

Det kallar jag nörd. Jag hade för mig att det var en vecka tidigare. Nåväl – nu kan Akki och jag fira 50-årsdag. Det börjar med att jag bjuder henne på musicalen Evita som har premiär några dagar innan. (Själv är jag något mindre intresserad än Akki – men vad gör man inte). Sedan har Akki bestämt ett hemligt resmål sista veckan i september. Jag vet dock att jag ska packa badbyxor och Euro. Gemensamt har vi bestämt att julen ska firas på Bali. Avresa den 10 december och återkomst den 20 januari. Vi vet ännu inte exakt vilka ställen på Bali vi vill bo på – men de ska lösa sig de närmsta dagarna hoppas vi.

I vanlig ordning så här dags på året är kräftorna och surströmmingen avätna och till allt detta lämpliga drycker intagna i olämpliga kvantiter. En avgjord fördel med surströmmingskalaset är att alla deltagarna är pensionärer. Det innebär att festandet kan påbörjas på eftermiddagen, festen avslutas i rimlig tid och att dagen efter inte varar lika länge.

Jag har länge gruvat mig för att fylla 69. Inte så mycket för att det innebär att det bara är ett år kvar tills jag fyller 70 utan mer för att jag som gammal dyslektiker alltid haft stora problem med att skilja på 6 och 9 – siffrorna alltså. Jag måste fortfarande alltid läsa noga och tänka efter om det är en sexa eller nia. Och multiplikationstabellen går som ett rinnande vatten utom vad avser 6*3 och 9*3. Det har jag lärt mig att leva med – men när jag ska skriva att jag är 69 år gammal kan det lätt bli 96 och det kanske inte omgivningen märker???!!! Fast ibland känner man ju sig som 96 när jag har varit och lyft bort cementplattorna från altanen. Altanen ska isoleras och glasas in och bli “vinterträdgård”.

Så är då OS (äntligen) slut denna kalla och regniga sommar. Vi fick inte se det på plats i London trots ihärdiga försök. Veckorna har ryckts sönder av allt tv-tittande. Inte oväntat har 100, 200 och 4x100meters finalerna varit höjdpunkter. Det svenska handbollslandslaget har också bestått oss med spännande matcher. Det räckte tyvärr inte ända fram till guld men väl ett mycket välförtjänt silver.

Vi har dock hunnit med en visit i Stockholm och äntligen kommit till beslut avseende inglasning av altanen på Lilla huset. Men många böcker har inte blivit lästa, inte många besök på biblioteket och inget besök på Köpenhamns eller Ystads jazzfestivaler. Nästa år blir det bättring eftersom det inte är OS.

Nu får fokus ligga på MFF som just nu spelar i Borås mot tabellettan Elfsborg och som vanligt ligger MFF illa till och det slutade riktigt illa också. Det är nog inte aktuellt med ett besök i Stockholm i början av november

Dessbättre närmar sig surströmmingspremiären med stormsteg. Eftersom det i år är vår tur att stå för kalaset har vi i förmiddags gjort ett besök i Köpenhamn för att utnyttja den allt starkare svenska kronan och inhandlat nödvändigt dryckjom.

Somliga dagar är väl värda att längt efter. Vi har nu två strålande högsommardagar. Igår hade vi fint besök från ”Sumpan” av klasskamraten Ulf O och hans hustru Marie. De kom vi lunchtid igår. Efter en snabb liten lunch på filmjölk blev det ett långt besök på stranden – med dopp i Östersjön. Vi njöt alla i fulla drag även om det inte var onödigt varmt i vattnet och baden blev kortvariga.

Hemkomna från stranden började vinet och de gamla minnena att flöda. Skälen till att vi alla nästan alltid röstat vänster och lite olika mycket vänster över åren var varierande men privat lika angelägna. De tre av oss som inte har arbetarrörelsen med modersmjölken bekände en politisk vilsenhet, alienation parat med en viss grad av cynism om än av varierande skäl.

Piggvaren och vinet var minst lika bra som samtalen och den fantastiska sommarnatten. Vi satt under parsollen med tända stearinljus fram på småtimmarna. Det var kav lugnt om än ett par tröjor och filtar kom fram runt midnatt. Många gamla minnen och vänner ventilerades liksom barn och barnbarns jättelika framsteg och pyttesmåproblem. Kul.

Efter frukost vände gästerna kosan norrut mot Stockholm för att sammanstråla med barn och barnbarn. Föräldrarna till de ganska nyfödda tvillingarna behövde en del avlösning. Akki och jag begav oss till stranden som var knökande full. Däremot var det gott om plats i vattnet?

Grillning ikväll som uppvärmning inför OS-invigningen och inte minst at packa bilen inför morgondagens loppis i Husie. Vi får se om intäkterna täcker utgifterna för körning och loppisavgift. Om inte lopporna räcker – går överskottet till Myrorna.

Äntligen har sommaren anlänt och jag har återkommit till bloggen. Förmodligen är sommaren mer efterlängtad? Det gick inte så bra för Sverige i herrarnas fotbolls-EM och MFF har visserligen spelat ganska stabilt på hemmaplan med kassaskåpssäkra segrar över HIF och AIK. Första halvlek mot AIK var påfallande bra.

Vi har haft Kent på besök, jag har lyckats ”nalla” pengar ur Sv. Kyrkans Flyktingkollekt så att Nasirs mamma och syskon kan ansöka om familjeåterförening på Sv. Ambassaden i Islamabad, jag har haft några stödjande samtal med min tidigare kollega och doktoranden Sofie , vi firade 1:a maj 1:a maj en kanonfindag i Nykulla hos Jan och Eva, det har varit ett par besök på Mattssons för att lyssna på MNBB, vi har haft sammankomst med ”Nisses småpågar” hos Bjurulfs i Segelstorp och Hovs Hallar (också ett par fantastiska vårdagar), Ewa bodde hos en vecka då det i huvudsak regnade och var kallt, det har bara blivit ett besök på Glassfabriken med Johanna, en utmärkt uppvisning av Malmöflickorna med Johanna, en disputation med ytterligare en avhandling som har Malmö som empiri, läkarna har konstaterat min brist på ohälsa (!?), vi firade Islands nationaldag i Dalby hos Smidebergs några dagar för tidigt, ett sammanträde med vägföreningen som mest handlade om farthindersdemokrati, hjälpt Loff att lägga plattor, firat bröllopsdag tillsammans med Loff och EvaLis i Höllviken, haft Johanna och hennes kompis Hanna på friidrottsskola i Höllviken, tillsammans med Jens och Shasha besökt Johannas fotbollscup i näst intill hällregn i Hällevik men Fredriks konfirmation dessbättre i strålande sol, funderat tillsammans med Jens och Shasha (och Loff) om deras husplaner, och haft Ingrid och Anders på piggvar medan Jens och Shasha fortfarande var kvar. Dessemellan har en del tid tillbringats plockande vinbär som Akki saftat och gjort gelé av, en del tid med att rensa ogräs på gångstigarna, klippa gräsmattan, hugga en del ved som efter torkning sorteras in i vedboden. Vädret har många dagar varit så blåsigt att bara ena vägen på morgonpromenaden gått längs stranden. Vägen hem har alltför ofta gått i ”skogen”. Tills idag har de badande vid stranden varit få. Vi har bytt två toastolar och ersatt två nedramlade takpannor.

Några böcker och tidskrifter har dock blivit lästa. Ur litterär synpunkt vill jag först nämna svensk-australiensiskan Anna Solding ”The Hum of Concrete” som har Malmö (och Kulladal) som fond för ungdoms-, generations- och etniska konflikter och växande i slutet av 1990- och början av 2000-talet. Den läsningen fick mig till att läsa om Bo Widerbergs – filmregissörens – motsvarande roman ”Den gröna draken” som utspelar sig i ett annat Malmö på 1960-talet. Den romanens samhällskritik håller påfallande väl fortfarande. Jag har också – på Jens inrådan – läst om de giriga turerna runt HQ-banken och Patrik Sjöbergs ”memoarer” där girigheten inom (fri-)idrotten blottläggs. (Bo Widerberg var tyvärr inte helt fel på det på 1960-talet.) Anna Solding har förmodligen en alltför optimistisk samhällsanalys – om än en mycket välgjord och läsvärd roman.

De senaste månadernas mest frustrerande – och förmodligen helt bortkastade – arbete har varit kontakterna med UD och svenska ambassaden i Islamabad och dess byråkratiskt inkompetenta handläggare av migrationsärenden. Om det är de inte sällan felaktiga beskeden, ovilligheten att besvara epost utan att hota med Förvaltningslagen är onekligen allvarligare än en del stavfel och grammatiska oklarheter. Med tanke på det urval som av begåvade personer som UD har att välja bland är det mycket illavarslande för den framtida kompetensen inom UD. I sinom tid kommer några väl utvalda riksdagsledamöter att få ta del av min korrespondens med utrikesförvaltningen. Tyvärr kommer det inte att rucka på Carl Bildts attityd.

Jag mår utmärkt och ser – trots korruptionen inom idrotten – framemot OS.