The thoughts of Eklundh

Ubud 2013-01-16

Igår var sista hela dagen i Padangbai. Trots lite regn och mulet på morgonen till frukost övertygade dessbättre personalen oss om att vi skulle ge oss ut på vår planerade snorkeltur 15-20 minuter norrut längs kusten med en liten ”fiskebåt”. Det var kav lugnt, regnet upphörde och solen tittade stundtals fram. Vi var framme vid snorkelstranden som heter Tanjung Jepun och vars andra halva är en hamn där det bland annat lossa olja! Korallreven var delvis förstörda men höll på att återhämta sig. Det var rikligt med nästan helt tama fiskstim om än inte så artrika. Efter en dryg halvtimmes snorklande var vi mer än nöjda – i synnerhet som det ”dök upp” ett gäng måttligt simkunniga. De kompenserade sin bristande simkunnighet med diverse flytanordningar och inte minst högljudda kommentarer och plaskande.

Vi fortsatte till nästa ställe strax intill Blue Lagoon. Där var en brant korallvägg med färre men större fiskar. För första gången såg vi fantastiskt vackra och graciösa bläckfiskar i makligt tempo förflytta sig. Vi följde dem tills vi faktiskt börja bli kalla och det var dags att äntra båten och bege sig tillbaka. En halvtimme på stranden där solen värmde skönt och vi nöjda vandrade tillbaka till ”hotellet”. Vi åt där vår avokado som inhandlats någon dag tidigare. Den var nu fullmogen, mycket matig om än inte lika smakrik som vi är vana vid. Eftermiddagen tillbringades på den lite otillgängliga men paradiska stranden. Kvällen avslutades med pizza! – dock stilenligt med havets läckerheter.

Den planerade avfärden i morse blev inställd. Förmodligen var vi de enda passagerarna som anmält oss till ”shuttlebussen”. Efter en hel del palaver och en timmes försening kom vi dock iväg med en taxi.

Eftermiddagen i Ubud har ägnats åt orientering i första hand bland silverbutiker och för att hitta en silverkurs till Akki. Det var inte riktigt den balinesiska granultekniken som förväntat. Därför avvaktar Akki. En rökt balinesisk anka avslutade kvällen. Regnet har just upphört och natten fylls av fågelsång och grodljud.

Padangbai 2013-01-14

Livet går sin gilla gång här i Padangbai. Först vaknar tuppen utanför husknuten och sedan sätter böneutroparen från den lilla moskéen i närheten i gång. Det finns visserligen inte många synliga muslimer i byn –men en hörs mycket påtagligt. Om han tror att han med sina böneutrop ska omvända några till den rätta läran är han definitivt på fel spår. Om det är ont om muslimer är det desto mer gott om tuppar. Tuppfäktning lär vara vanligt förekommande här på ön. Förmodligen tränas de tidigt på morgnarna md att bevaka sina revir – men bönutroparen ger sig inte. Vårt hotell ligger i hamnen. Det går färjor dygnet runt till de omkringliggande öarna. Deras avfärder annonseras via högtalare. Vi sover ändå mycket gott med något kort avbrott när bönutroparen och tupparna sättr igång vid halvfemtiden på morgonen. Frukosten –kaffe, rostat bröd och scrambled eggs intas i den ”rustika” restaurangen med trevlig och hjälpsam personal.

Efter frukost att det en lätt mödosam vandring först uppförsbacke och sedan nedför innan vi kommer fram till Balis kanske bästa badvik med skimrande grönt vatten och omväxlande rejäla surfvågor för att dessemellan vara mer badvänliga vågor. Vi har nu lärt sig bemästra tekniken att ta sig i och ur vattnet utan att bli kullkastade. Vattnet är härligt grönt, salt och mycket varmt. En grillad fisk eller lite frukt till lunch så är vi nära paradiset.

Framåt eftermiddagen brukar solen gå i moln och det är då ofta dags att vandra först uppför och sedan nedför den rejäla backen. Duschen hemma är efterlängtad för att bli av med svett och saltvatten. Lite vila på altanen eller i sängen innan det sedan är dags att bestämma vilket av matställena som ska besökas och om vi ska äta något annat än fisk är det mest ansträngande ställningstagandet vi behöver göra. Den lokala ölen – Bintang – är drycken som gäller. Det lokala vinet är inget som vi ska kräva att Systembolaget ska börja importera. Det är inte ens gott här på Bali. Australiensiskt vin som finns att tillgå här är avgjort dyrare än hemma – men klimatet är egentligen inte gjort för att dricka vin.

Maten –dvs. i huvudsak fisken – är vällagad och i regel mycket försiktigt kryddad. Vi har också lärt oss att uppskatta det balinesiska kaffet. Det är visserligen ”kokekaffe” med kaffesumpen kvar på botten i koppen – så det gäller att inte slänga i sig den sista kaffeslurken.

I går gjorde vi en utflykt med taxi till Sidemen – ett vackert område med risodlingar i terrasser Vi lämnar Padangbai på onsdag – tidigare än planerat – för att avsluta i Balis kulturella centrum Ubud.

Padangbai 2013-01-08

Igår vid niotiden hämtade en ”shuttlebus” oss vid vårt guest-house i Anturan. Vi delade den med två unga och tystlåtna japanska tjejer. Den ena av dem sov mest hela tiden och missade fina kustvyer. När vi närmade oss vårt mål och passerade förbi två höga berg på ömse sidor av vägen vaknade hon till liv och fotograferade genom rutan. Det var nästa som att åka längs 101.

Efter fyra timmars resa med en ”shuttlebus” igår hit till Zen Inn blev det en promenad till stranden. Promenaden blev lite längre och lite mer ansträngande än nödvändigt. Vi missade en genväg! Solen stekte och det var hög luftfuktighet. Vi var ytterst nära ett ge upp. Tillslut kom vi dock fram till en liten badvik där tidvattnet höll på att stiga. Det var rejäla surfvågor och det var stor kraft i dem. Jag tyckte det var jättekul – Akki var mer sparsmakad.

Strax innan hemkomsten till hotellet började det regna. Sedan fortsatte det oupphörligt att regna – och regna rejält hela kvällen. Gatan utanför hotellet var näst intill n strid fors. Det var bara att ta av sig skorna och promenera 5 meter till vårt rum! Efter ett åsknedslag slogs strömmen ut vid niotiden och det blev beckmörkt. Dags att sova.

I morse duggade det fortfarande lite – men i princip hade allt vatten på gatan runnit undan. Eftersom dt fortfarande var lite gråmulet bestämde vi oss för att göra en utflykt till en ålderdomlig by –Tenganan – en bit in i landet. Tills för tio år sedan hade man inte haft elektricitet. Byn bstod av ungefär 750 invånare fördelade på 200 familjer. Det gick inte att flytta till byn om man inte var född där. När äldst sonen gifte sig övertog han föräldrarnas hus. Vad som inträffade med övriga söner och döttrar glömde vi fråga. Det var mycket hantverk – vävning, träsniderier och korgarbeten. Det blv lite handlat. Från huvudvägen där vi åkt bemo hade vi sedan tagit skoter upp. Vi promenrade nr till huvudvägen. På vägen ner passerade vi n ”warung” (mycket enkel restaurang) där det serverades baby guling (grillad spädgris). Tillsammans med en öl blev det en utmärkt lunchpaus. Väl nere vid huvudvägen hittade jag äntligen en lokal frisör. Det var högtid – så jag fick acceptera att det var en kvinna och att det kostade 35 kronor. Men inga vågor i håret bara i badet!

Angung 2013-01-06

För ett par dagar sedan var vi ute på en vår tre bästa snorklingsupplevelser. Det blev en ”tidig” frukost klockan 7.30 mot normalt klockan 8 när köket öppnar och personalen masat sig ur sänghalmen. Sedan blev det bilfärd i två timmar till Taman National Park innan båten tog oss ut till Pulau Menjangan som också tillhör nationalparken. Det blev två entimmessnorklingar på skilda ställen och med skilda korallrev och skilda fisksorter. Korallerna var mycket varierade i färg och form. Det första stället på södra sidan av den lilla ön var det en brant stupande vägg. På den östra sidan var det mer långgrund. Upplevelsen blev dessutom ovanligt bra eftersom det fanns cykloper med slipade glas till både Akki och mig. Tyvärr hyrde vi ingen undervattenskamera – så det blir inga bilder. Däremot gick ett slags hjort (?) plötsligt och betade vid strandkanten när vi åt vår lunch. Det var strålande väder hela tiden.

Den drygt två timmar långa hemfärden hade knappt börjat förrän himlen öppnade sina portar på vid gavel och regnet vräkte ner. Väl hemkomna stod gräsmattan och gångplattorna till vårt rum under vatten – och sandalerna blev genomsura eftersom det inte var tid att ta av dem. Men det var en movanligt lyckad dag.

Idag är sista dagen här på Mumbul. Det har varit ett bra ställe i förhållande till sitt pris. Frustrationen över ett mycket bristfälligt fungerande internet har stundtasl varit betydande. Tillvänjningen och det periodvisa beroendet är intressant att notera. För snart femtio år sedan var vi fyra månader i USA och allt som utväxlades med Sverige var fyra brev i vardera riktningen! Det gick alldeles utmärkt. I morgon far vi vidare längs Balis östkust till Padangbai.

Så har 2013 – precis som 2012 – börjat på en exotisk ö. I fjor var det Sri Lanka nu är det Bali. Vi har nu varit på Bali drygt tre veckor – mer än halva tiden. Vi har kommit in i ett lugnt och makligt tempo, vi år och lägger oss tidigare än vanligt och vaknar utvilade vid sjutiden på morgonen. Ofta hinner jag med en liten middagsvila också.

Nyårsafton var inte alltför upphetsande. Eftersom det är ganska svårt att ta sig hem efter klockan åtta på kvällen – inga småbussar, inga taxi – bestämde vi att promenera till en restaurang längs stranden. Där kunde vi på avstånd beskåda de begynnande fyrverkerierna som hade hård konkurrens av åskblixtarna ute över havet. Det var ett magnifikt skådespel. Något regn blev det aldrig. Vi var inte många gäster på krogen och vid niotiden var vi de sista gästerna! Vi hade då ätit vår jämförelsevis spartanska nyårssupé och delat av flaska av det inte alltför upplyftande lokala vinet. Vi promenerade hem längs stranden som lystes upp av några eldar där de lokala fiskarfamiljerna samlats. Vi orkade inte hålla oss upp till tolvslaget – men vi somnade trots det inte förrän efter att alla fyrverkerier upphört strax efter tolv på det nya 2013.

Igår flyttade vi temporärt upp i bergen för en natt. Här har vi en vidunderlig utsikt över det frodiga, bördiga och gröna Bali med havet i horisonten. Ett stort buddistkloster ligger precis i närheten. Det är mycket rofyllt. Svalorna flyger ständigt omkring, emellanåt ser vi ett par olika sorters kolibrifåglar och vi hör – men ser inte – många andra fåglar. Det är mycket gott om fjärilar också.

I går morse var det dags att stiga upp tidigt. Väckaren var satt på 5.30 ungefär när tupparna sätter i gång men innan fågelskrämmaren börjat med sitt gastande och sin piska över risfältet. Solen hade ännu inte gått upp och fullmånen blänkte i havet.

Vi tog oss ut i en traditionell fiskebåt tillsammans med ett par unga japaner och n erfaren fiskare. När solen strax gick upp och det började ljusna upptäckte vi att vi inte var de enda som ville kolla på delfiner. Det var en formlig regatta av fiskebåtar på väg ut. Vi spanade och spanade och det tog säkert en halvtimme innan vi siktade de första delfinryggarna. Efterhand såg vi alltfler i vattenbrynet men sikten skymdes snabbt av andra tillskyndande båtar. Tyvärr är delfiner svåra att fånga på bild så det är många bilder med vatten som kan raderas. Vår ”kapten” visade emellertid stort tålamod och stannade kvar långt efter att de flesta begett sig tillbaka. Då kunde vi äntligen i lugn och ro beskåda de mäktiga flockarna lojt bryta vattenytan – dock utan att göra några riktiga hopp.

Vi var trots allt mycket nöjda när vi kom i land och fick vår sena frukost.

Idag söndag tog vi ”bemo” – en mycket liten lokal buss – intill närmsta stad: Singaraja. Det var ett bra tag sedan Akki fått shoppa. Singaraja visade sig vara en osannolikt charmlös stad. Shoppingcentrat Hardy inspirerade inte ens de mest shoppingsugna till några extravaganser – inte ens till småinköp med undantag av schampo.

2012-12-28 Anturan, Mumbai

Några dagar efter ankomsten till Bali skickade jag iväg epost till några vänner som vi inte skickat julkort till och som vi inte har regelbunden kontakt med som t.ex vår kinesiske vän Ruizong och hans familj. Det var några enkla rader för att uppdatera vad som hänt under året och att vi befann oss på Bali för att undvika regn, mörker och julstress. Ett par timmar senare kom ett svar. Ruizong, Yana och deras dotter Cecilia reser till Bali mellan jul och nyår! ”We have to meet!”

Den chaufför som körde oss från Jimbaran hitt till vårt guest-house och som vi anlitat någon gång meddelade oss att hans morbror dött och att vi var välkomna att besöka begravningsceremonin idag. Vi fick besked att den skulle vara klockan ett. Ruizong ringde och meddelade att de tänkte ta sig till norra delen av Bali på fredagen. Vi bestämde att träffas klockan elva. Vi fick sedan reda på att begravningen skulle börja vid tiotiden.

Nåväl – det redde ut sig eftersom begravningsceremonin ägde rum ett par hundra meter från vår mötesplats med Ruizong.

Vi var i god tid till begravningen. Vi satt och väntade i skuggan under ett träd och plötsligt hörs på avstånd ett rytmiskt dunkande på mässingsinstrument och ett brokigt följe kommer gatan fram mot stranden. Ett tiotal män bär en stor bambukonstruktion med en gulddekorerad stol och under den en kista. Strax innan själva platsen för begravningsceremonin gungas kistan och snurras runt – allt för att den avlidnes ande ska tappa orienteringen så att den inte ska kunna hitta tillbaka. Därefter danser barn och en del kvinnor under den upplyfta kistan – oklart varför.

Kistan flyttas därefter försiktigt fram vid sidan av ”eldstaden”. Locket på kistan lyfts av och den avlidne i sin svepning lyfts över till eldstaden. Den del av svepningen som täcker ansiktet viks ner så att ansiktet syns. På de slutna ögonlocken ligger skimrande stenar. De ser nästan ut som ögon. Släktingar och vänner kommer fram för ett ”sista farväl” och lägger sedlar till den döde. (Sedlarna tas så småningom hand om och överlämnas till änkan.) Den avlidnes kläder läggs vid sidan av honom tillsammans med ris och blommor. Tändstickorna som ska tända stickorna som ska tända elden vill inte ta sig. Den rytmiska mässingsmusiken dunkar på och via en högtalare läses någon form av bön. Slutligen använder man en tändare för att få fyr på stickorna så att likbränningen kan påbörjas. Elden får god hjälp av gasol som anbringas dels vid huvudet dels vid fötterna. Efter ett par minuter är det en rejäl eldbegängelse.

Då har klockan blivit elva och det är dags för mig att rusa till Ruizong och förklara varför vi blir något fördröjda. Ytterligare en kvart följer jag ritualen innan det är dags för vårt möte med våra kinavänner.

Ruizong, Yana och Cecilia har kört sedan sju på morgonen och har inte fått någon ordentlig frukost. Vi har en en och en halv timme lång pratstund tillsammans för att konstatera det osannolika i att vi träffas på Bali, att det är bra med oss alla. De får några utflyktstips innan vi skiljs och de hälsas välkomna till Höllviken.

Akki och jag återvänder till den falnande elden. Vi möter vår chaufför som berättar att en tredjedel av askan ska sättas ut i havet, en tredjedel ska spridas på den lokala tempelplatsen och en tredjedel ska till templet i hemmets trädgård.

Sedan utbryter ett häftigt regn och Akki och jag skular på en restaurang medan vi äter lunch. Vi begrundar dagens två kulturmöten.

Vi börjar nu komma in i en behaglig rytm. Vi vaknar första gången strax innan soluppgången vid sextiden. Tupparna sätter då igång med sitt galande. Eftersom det fortfarande är mörkt ute är det lätt att ignorera oljudet och somna om. En halvtimme senare börjar män skrika och slå med piskor. Vi har nu vant oss även vid detta och kan lugnt ligga kvar och sova ut. Första morgonen var vi något konfunderade innan vi förstod bakgrunden till skriken och de vinande piskrappen. Vårt guest-house ligger intill ett risfält. Risfältet är snart moget för skörd, vilket är mycket inbjudande för småfåglar som älskar de snart mogna riskornen. En vakt – ibland ett par – har till uppgift att skrämma iväg fåglarna så att skörden inte ska bli uppäten. Förhoppningsvis är skörden nära förestående så att vi får uppleva den in på knutarna – och ett mindre skrämmande uppvaknande.

Frukosten består av en vällagad omelett, en grillad tomat, en liten portion stekt svamp, fyra rostade baguetteskivor och en kopp balinesiskt kaffe som vi kompletterar med ytterligare en kopp nescafé. Vi är sedan beredda att ta itu med dagens promenad eller åktur till badet. I morse gjorde vi dock dessbättre ett undantag. Vi stannade ett par timmar vid den lilla poolen. När det var dags för oss att promenera till stranden började det att hällregna, vilket fortsatt av och till under hela dagen! Det kan var skönt med en ”mellandag” – så länge det inte är tal om ”mellandagsrea” ? I synnerhet som gårdagen – julafton – ägnades åt snorkling.

En dryg halvtimmes bilfärd västerut ligger Permutaran en gammal fiskeby som nu i huvudsak har en del hotell och guest-houses i direkt anslutning till stranden. Tio meter ut i vattnet finns bra korallrev och en hel del spännande fiskar. Det blev två rejäla snorklingspass. Jag var skrynklig på fingrarna eftersom jag varit i så länge! Det är som vanligt den bästa julklapp jag kan få. Akki trivdes också som fisken i vattnet.

En intressant sak med korallrevet är att det framgångsrikt restaureras. Ett projekt värt allt stöd, uppmuntran och uppmärksamhet. http://www.globalcoral.org/pemuteran_coral_reef_restoration.htm

Därefter ett snabbt besök på ett projekt för äggkläckning och uppfödning av sköldpaddor som också behöver stöd innan det var dags för Akki och mig att få hinduisk välsignelse. Ner på marken med korslagda ben, tre stänk vatten i handen och slutligen risgryn att fästa i pannan.

Dessutom berättade vår chaufför att hinduer vid varje fullmåne precis innan soluppgången skulle simma i havet för att rena kroppen och själen. Detta är en möjlig förklaring till att hinduismen aldrig fått riktigt fotfäste i Sverige?

Vi gjorde dessutom ett intressant och inte kostsamt besök på en pärlodling. Men det fick räcka med risgryn.