Padangbai 2013-01-08
Igår vid niotiden hämtade en ”shuttlebus” oss vid vårt guest-house i Anturan. Vi delade den med två unga och tystlåtna japanska tjejer. Den ena av dem sov mest hela tiden och missade fina kustvyer. När vi närmade oss vårt mål och passerade förbi två höga berg på ömse sidor av vägen vaknade hon till liv och fotograferade genom rutan. Det var nästa som att åka längs 101.
Efter fyra timmars resa med en ”shuttlebus” igår hit till Zen Inn blev det en promenad till stranden. Promenaden blev lite längre och lite mer ansträngande än nödvändigt. Vi missade en genväg! Solen stekte och det var hög luftfuktighet. Vi var ytterst nära ett ge upp. Tillslut kom vi dock fram till en liten badvik där tidvattnet höll på att stiga. Det var rejäla surfvågor och det var stor kraft i dem. Jag tyckte det var jättekul – Akki var mer sparsmakad.
Strax innan hemkomsten till hotellet började det regna. Sedan fortsatte det oupphörligt att regna – och regna rejält hela kvällen. Gatan utanför hotellet var näst intill n strid fors. Det var bara att ta av sig skorna och promenera 5 meter till vårt rum! Efter ett åsknedslag slogs strömmen ut vid niotiden och det blev beckmörkt. Dags att sova.
I morse duggade det fortfarande lite – men i princip hade allt vatten på gatan runnit undan. Eftersom dt fortfarande var lite gråmulet bestämde vi oss för att göra en utflykt till en ålderdomlig by –Tenganan – en bit in i landet. Tills för tio år sedan hade man inte haft elektricitet. Byn bstod av ungefär 750 invånare fördelade på 200 familjer. Det gick inte att flytta till byn om man inte var född där. När äldst sonen gifte sig övertog han föräldrarnas hus. Vad som inträffade med övriga söner och döttrar glömde vi fråga. Det var mycket hantverk – vävning, träsniderier och korgarbeten. Det blv lite handlat. Från huvudvägen där vi åkt bemo hade vi sedan tagit skoter upp. Vi promenrade nr till huvudvägen. På vägen ner passerade vi n ”warung” (mycket enkel restaurang) där det serverades baby guling (grillad spädgris). Tillsammans med en öl blev det en utmärkt lunchpaus. Väl nere vid huvudvägen hittade jag äntligen en lokal frisör. Det var högtid – så jag fick acceptera att det var en kvinna och att det kostade 35 kronor. Men inga vågor i håret bara i badet!
