2012-12-28 Anturan, Mumbai

Några dagar efter ankomsten till Bali skickade jag iväg epost till några vänner som vi inte skickat julkort till och som vi inte har regelbunden kontakt med som t.ex vår kinesiske vän Ruizong och hans familj. Det var några enkla rader för att uppdatera vad som hänt under året och att vi befann oss på Bali för att undvika regn, mörker och julstress. Ett par timmar senare kom ett svar. Ruizong, Yana och deras dotter Cecilia reser till Bali mellan jul och nyår! ”We have to meet!”

Den chaufför som körde oss från Jimbaran hitt till vårt guest-house och som vi anlitat någon gång meddelade oss att hans morbror dött och att vi var välkomna att besöka begravningsceremonin idag. Vi fick besked att den skulle vara klockan ett. Ruizong ringde och meddelade att de tänkte ta sig till norra delen av Bali på fredagen. Vi bestämde att träffas klockan elva. Vi fick sedan reda på att begravningen skulle börja vid tiotiden.

Nåväl – det redde ut sig eftersom begravningsceremonin ägde rum ett par hundra meter från vår mötesplats med Ruizong.

Vi var i god tid till begravningen. Vi satt och väntade i skuggan under ett träd och plötsligt hörs på avstånd ett rytmiskt dunkande på mässingsinstrument och ett brokigt följe kommer gatan fram mot stranden. Ett tiotal män bär en stor bambukonstruktion med en gulddekorerad stol och under den en kista. Strax innan själva platsen för begravningsceremonin gungas kistan och snurras runt – allt för att den avlidnes ande ska tappa orienteringen så att den inte ska kunna hitta tillbaka. Därefter danser barn och en del kvinnor under den upplyfta kistan – oklart varför.

Kistan flyttas därefter försiktigt fram vid sidan av ”eldstaden”. Locket på kistan lyfts av och den avlidne i sin svepning lyfts över till eldstaden. Den del av svepningen som täcker ansiktet viks ner så att ansiktet syns. På de slutna ögonlocken ligger skimrande stenar. De ser nästan ut som ögon. Släktingar och vänner kommer fram för ett ”sista farväl” och lägger sedlar till den döde. (Sedlarna tas så småningom hand om och överlämnas till änkan.) Den avlidnes kläder läggs vid sidan av honom tillsammans med ris och blommor. Tändstickorna som ska tända stickorna som ska tända elden vill inte ta sig. Den rytmiska mässingsmusiken dunkar på och via en högtalare läses någon form av bön. Slutligen använder man en tändare för att få fyr på stickorna så att likbränningen kan påbörjas. Elden får god hjälp av gasol som anbringas dels vid huvudet dels vid fötterna. Efter ett par minuter är det en rejäl eldbegängelse.

Då har klockan blivit elva och det är dags för mig att rusa till Ruizong och förklara varför vi blir något fördröjda. Ytterligare en kvart följer jag ritualen innan det är dags för vårt möte med våra kinavänner.

Ruizong, Yana och Cecilia har kört sedan sju på morgonen och har inte fått någon ordentlig frukost. Vi har en en och en halv timme lång pratstund tillsammans för att konstatera det osannolika i att vi träffas på Bali, att det är bra med oss alla. De får några utflyktstips innan vi skiljs och de hälsas välkomna till Höllviken.

Akki och jag återvänder till den falnande elden. Vi möter vår chaufför som berättar att en tredjedel av askan ska sättas ut i havet, en tredjedel ska spridas på den lokala tempelplatsen och en tredjedel ska till templet i hemmets trädgård.

Sedan utbryter ett häftigt regn och Akki och jag skular på en restaurang medan vi äter lunch. Vi begrundar dagens två kulturmöten.