The thoughts of Eklundh

Vi får nog vänta ytterligare några dagar på den första rabarberpajen?

Shopping tar tid. Akki behövde skor och väska. Jag behövde en duffel som jag saknat i många år. Vi hamnade på ett jättevaruhus. För varje köp man gjorde fick man 10% av beloppet att handla nya grejor för. Det började med en duffel till mig, sedan skor till Akki, en väska till Akki och för att det sedan skulle gå jämt ut – ett par sockor. Ett fiffigt system för att behålla kunderna och deras euro i butiken. Men det var krävande – så det blev inget konstmuseum på onsdagen.

Istället väntade en ny överraskning när vi kom till vår lägenhet – överlastade med kassar och vin till den inhandlade kvällsmaten. En tillintetgjord värden med två poliser mötte oss. Det hade varit inbrott i lägenheten. Tjuven/tjuvarna hade ”bara” varit ute efter datorer, kameror och liknande och kontanter. Min laptop och (mycket svenska) läsplatta var borta liksom 400 dkr från Akkis plånbok. Ett antal svenska hundralappar i samma plånbok men ett annat fack var orörda. Är den svenska kronan så okänd eller lite värd? Eller var tjuven bara ouppmärksam. Akkis padda låg kvar slängd på sängen trots att den är mer användbar än min. Den var å andra sidan ordentligt märkt med namn.

Men det var egentligen mer synd om värden som blivit av med en avgjort mycket mer dyrbar dator än min där han hade många oumbärliga dokument på sin hårddisk, en dyrbar kamera etc. Han var konstnär och bildlärare. Han skulle ha en utställning i med vernissage på fredagen och hade massor med förberedelser att göra. I stället fick vi tillbringa ytterligare tre timmar på polisstationen för att göra anmälan. Väntsalar på polisstationer är nog inte särskilt inspirerande någonstans i världen. Madrids utgör inget undantag. Jag förstår att det inte är upptaget i turistböckerna över sevärdheter. Jag undrar i mitt stilla sinne hur vårt försäkringsbolag kommer att hantera ytterligare ett ärende från familjen Eklundh?

På torsdagen blev det så äntligen dags för Regina Sofia, Picasso, Dali, Magritte osv . Det hade vi gjort oss förtjänta av. Guernica är imponerande. Det var andra gången vi såg den. Första gången var i New York 1966 i FN-skrapan. (Där hänger nu en kopia!) En tidig (mycket atypisk) Dali med en flicka som blickar ut genom ett fönster och några tidiga Picasso var andra höjdpunkter – tillsammans med en sanslös slapstickfilm av de tidiga surrealisterna.

Kvällen avslutades stilenligt med ostron, tapas och vin.

Fredagen var det dags för hemresa från en tillintetgjord värd. En rejäl stilton till julbordet blev det dock plats till utan någon risk för övervikt. Planet blev en timme försenat till Köpenhamn. Passkontrollen i Hyllie försenade tåget i ytterligare tjugo minuter. (Greater Copenhagen innebär tydligen att man inom samma stad behöver visa pass om man tar sig över en bro. Tänk om detta skulle införas i Stockholm Capital of Scandinavia?) Passkontrollen var dock inte värre än att en halmstadbo slapp in i Sverige utan pass. Han hade blivit bestulen i Barcelona.) Under överfarten undrade han hur situationen i Malmö hade förändrats med alla flyktingar. Som vanligt framhöll jag att nu fanns det ungdomar i Malmö som reste sig för mig för att erbjuda sittplats på bussen och tillade att brottsligheten uppenbarligen var högre i Madrid/Spanien än i Malmö. Han missade dessutom sin förbindelse till Halmstad.

Två kvällar på raken har vi nu firat Frank Sinatras 100-årsdag och idag en dag för tidig Carinas födelsedag.

Nu gäller det att vara frisk, att ha hälsan och överleva julen.

Dagen inleddes med frukost hos oss tillsammans med Ola. Det var idag stor helgdag i Spanien av något oklart religiöst skäl. Det var förmodligen inte för att MFF kom på besök. Så det blev inga musée besök. Så vi strosade runt på en inte alltför imponerande loppmarknad i ett par timmar innan det var dags för en liten lunch – olika tapas och en öl. Det var en god början. Det skulle bli bättre innan det blev sämre. Innan det var dags för power-nap blev det besök på kafé.

Efter power-napen blev det paella på en kvarterskrog runt hörnet. Den var värd att vänta på – även om det innebar att vi missade den gemensamma marschen till stadion. Men vi tog en öl och såg MFF-supportrarna anlända. Det var god ordning och hög stämning. Mycket poliser, polishundar och ridande polis. Det var många kontroller och det tog tid att komma in och upp. Vi satt högt uppe och hade bra överblick. Om det fanns någon annan hejarklack på arenan än Malmös – så hörde åtminstone inte vi den.

Det är inte mycket att säga om matchen. Real Madrid är av bättre lag – avgjort mycket bättre. Jag är dock imponerad av supportrarna. Vi fortsatte att stötta MFF även när det var 8 mål i baken. Och applåderade laget efter matchens slut och hedrade särskilt Åge H med stående ovationer. Vilka andra supportrar gör det?

Efter dagens dubbla spanska pyttipanna – paella och 0-8 har vi Guernica att se framemot imorgon!

Idag har det varit stadsvandring och kultur – men först en kort promenad innan frukost för att inhandla färska ciabatta hos en av de många lokala bagarna i kvarteret där vi har vår Airbnb. Precis när butikerna öppnade vid 10-tiden var vi vid det nya lätt exklusiva food-market Platea. Eftersom vi precis ätit en stadig frukost var det tyvärr för tidigt att ta lunchpaus. Men tid kommer!

Utanför Nationalbiblioteket fanns en liten konstfrusen skridskobana. Inga madridbor har egna skridskor så alla barn och ungdomar hade samma märke och skära färg på sina skrillor. De var inga stora skridskoåkare – utan mest på hal is.

Promenaden fortsatte sedan längs Paseo de Prado. Vi passerade flera museer de flesta med långa köer bl a till en nyöppnad Kadinskyutställning. En lång kö för att komma in men först en ännu längre för att köpa biljetter. Vi ställde oss inte i någon av dem. Vi fortsatte vår promenad längs den hårt trafikerade gamla paradgatan för Mussolini tills vi kom till Pradomuseet. Där ställde vi oss i kö. Dessbättre är det inte bara fotboll folk står i kö för i Madrid.

Pradomuseet var väl värt varenda Euro. Raphael, Velasques, Rubens och inte minst Goya. Vi såg detta och sedan orkade vi inte mer utan traskade hem för välbehövlig siesta vid femtiden. Efter en kopp kaffe, en kaka och power-nap var det ut till julmarknaden på Plaza Mayor. Knökande fullt med tindrande ögon och shoppingsugna madridbor. Kvällen slutade gott på food-courten San Miguel med sangria, vitt vin och octupus. Allt mer malmöitiska börjar höras i folkvimlet.

10 över 10 på kvällen anlände vi en halvtimme försenade. Planet var fullt av Blådårar. Några försökte börja allsång för att stärka oss i anden. Dessbättre självdog initiativet. Väntan på bagaget blev också något utdraget och det blev en rejäl inomhus promenad till Metron. Efter att tag hade vi också löst hur man skulle köpa rabattbiljeter. Det blev en 20 minuters resa med Metro till den stora Metroknutpunkten Nuevos Ministral. Där var det inte helt enkelt att hitta rätt linje. Efter en del irrande kom vi så småningom på rätt perrong med vårt bagage. Klockan var då 23.40 och det samlades allt mer folk på väg hem från fest eller på väg till nya party. Det blev trångt, trängsel och lätt irriterat. Strax innan den följande hållplatsen började folk göra sig redo för avstigning. Ny trängsel. Plötsligt upptäckte Akki att hennes handväska vara öppen och plånboken halvvägs ute – liksom en yngre korpulent man. Akki förstod strax att den lilla extraväskan som hon förvarade sina egna silverringar i var borta och att dörren stängdes med den yngre mannen på perrongen! Trist.

Vi bet svärande ihop tänderna och fortsatte resan tacksam att plånbok , kort och mobil var kvar och att vi inte hade kommit till skada. Vid midnatt steg vi av Metron på Sol och möttes av ett folkhav på torget. Vi var inte upplagda för stim och glam. Ytterligare lite irrande tills ett par mycket vänliga madridbor lotsades oss till vårt Airbnb. En orolig värd väntade på oss. Det tog ett tag innan vi somnade.

I morse sov vi länge. Det blev en sen frukost på ett kafé i närheten innan vi gav oss ut på julmarknaden Plaza Mayor. Ett vackert torg som hade varit än bättre utan alla julstånd och krimskrams. Sedan var det dags att gå till polisstationen och göra en anmälan. Det tog sina dryga, frustrerande tre timmar. Vid sextiden var det åter dags att ge sig ut i den sanslösa julkommersen. Trängseln på de stora gatorna var stor. Vi var hungriga och gick hemåt. Intill vårt kvarter hittade vi en gammal trevlig restaurang. Vi valde att sitta inne eftersom kvällskylan började komma. Det blev calamares och octupus till entré och en himmelsk andalusisk fläskbit som kom från ett långkok.

Efter en hektisk start kommer vi att njuta bättre av den sista höstsolen imorgon.

I söndags sändes sista avsnittet av tv-serien ”Bron”. Huvudintrigen var inte särskilt bra. Det som höll spänningen på högvarv var alla sidohistorierna. Serien innehöll en cliff-hanger – om det nu är en passande metafor för en bro? Ingen – vare sig skådespelare, manusförfattare eller svensk och dansk tv – vill ge besked om det blir en fortsättning. Det kanske löser sig av sig självt? Regeringen kommer nämligen imorgon att besluta om en lagrådsremiss på ett förslag om att Regeringen i stället för Riksdagens ska kunna stänga Bron. Låt oss hoppas på att föredragande i Lagrådet sågar förslaget. Om det ändå blir proposition till Riksdagen så får vi brofantaster sätta vårt hopp till Skånebänken i Riksdagen att de lyckas övertyga tillräckligt många ledamöter så att det inte blir Riksdagen som omöjliggör en fortsättning på Bron. Va fan vet 08:or om Brons betydelse?

Malmö och Lund har till slut – liksom resten av de skånska kommunerna (med undantag av Östra Göinge) lurats med att finansiera ett projekt ”Greater Copenhagen” med majoritet för danskarna. Ska vi nu buntas ihop med xenofoba danskar och behöva betala för det? Regionen ska gubevars integreras – men mest med danskar?

Är Regeringen rädda för att danskarna försöker att återerövra Skåne efter freden i Roskilde 1658? Och om det är för många flyktingar som inte vill stanna i Danmark utan ta sig vidare till Sverige – så kan danskarna sitta där med ”Svarte Petter”?

Har det nordiska samarbetet börjat bli ett mordiskt samarbete – med flyktingar som insatser? Låt oss åtminstone behålla den mer än halvsekelgamla passfriheten mellan de nordiska länderna. Det hedrar inte Sverige att vi redan har gjort avkall på denna. Än mer pinsamt blir det om vi kommer att stänga Bron för flyktingar och tvinga dem att stanna i ett land som behöver ha en norrman som förbundskapten för sitt fotbollslandslag.

Det har varit rejäla bakslag den senaste tiden. För en dryg vecka sedan vräkte blötsnön ner i Höllviken bara några dagar innan den hypade malmösonen Zlatan och ”hans” PSG skulle spela en Champions Leaguematch på Stadion. De värsta snödrivorna hann knappt smälta förrän det blev spel mot ett mål och en förnedrande förlust för di Himmelsblå. Innan matchen var jag lite avundsjuk på Ola, Jens, Johanna och Ingrid som alla hade biljetter till matchen. Avundsjukan avtog en del när det stod klart att det skulle bli svinkallt och medan jag såg matchen på tv försvann den helt. MFF spelade uselt- eller så är möjligen PSG mycket bättre än vad jag föreställt mig.

Annars har dagarna varit fulla av lagom enahanda aktiviteter som jag kommit att älska allt mer. Kratta trädgården från höstlöven som nästan alla fallit av, promenera längs stranden och ”mossa på” andra igenkända flanörer, klippa kvistar till soptunnan efter blötsnön som bröt av en hel del grenar, städa, stryka lite tvätt och inte minst viktigt läsa skönlitteratur. Det är inget dåligt liv – särskilt om man betänker alternativen.

I natt drog stormen Gorm in över södra Sverige samtidigt som sista avsnittet av Bron gick i tv. Bron var avstängd även för tågtrafik ett par timmar. Så flyktingströmmen avtog plötsligt – vilket blev en nyhet i Sverige. Det är sorgligt. Och då avser jag Inte att kontinenten och Danmark saknade förbindelse med Sverige. I morse när jag skulle hämta cykeln uppe i byn – inte Köpenhamn – kunde jag inte cykla den vanliga vägen hem. Vägen var blockerad av en gammal björk som inte stått rycken när det blåst som värst i natt.

Utöver sedvanligt 13:e december- och julfirande på Nybogatan återstår en resa till Madrid – och det blir inte bara fotboll – förhoppningsvis bättre än häromdagen utan också en del museer och god mat. Vi har dock kvar minst ett i-landsbekymmer att lösa – var vi ska tillbringa några veckor i värmen i början av 2016. Det finns svårare problem för mänskligheten att lösa. Så vi får hålla fast i den gamla devisen ”Lokala lösningar på centrala problem”?

I dag skulle Akki och jag varit på 50-årskals. Jan och Bibis svärson blir ”gubbe”. Hur gamla är vi själva när våra jämnåriga vänners barn fyller 50? Vi är uppenbarligen så gamla att bäst före datum är passerad. Vi är nu mycket tacksamma för att miljöorganisationer gjort oss uppmärksamma på att de flesta varor är helt användbara länge efter att datum är passerat. Det gäller bara att lukta och försiktigt smaka på den.

Det är vad sjukvården i Region Skåne – Lund, Malmö, Trelleborg – och Ohio just nu är fullt upptagna med. Vi duschar, borstar våra tänder och sätter kanske på lite luktegott och väntar på provsvar. Det är som att gå och vänta på resultat av prov i skolan. Blir jag godkänd? Vi får lita på omdömesgilla och positivt inställda examinatorer från läkarvetenskapen. Kanske kan vi trigga deras nyfikenhet med våra ovanliga symptom och överlevnadsinstinkt?

Men det är en allt osäkrare värld vi lever i. I nästa månad ska ”världen” försöka komma överens om åtgärder för att begränsa temperaturhöjningen på jorden. Ledarna ska mötas i Paris. Ett Paris som idag drabbats av ytterligare en mycket tung sorg och ett bakslag för vårt öppna samhälle – över 120 döda i samordnade terrorattacker. Gränser stängs – även mellan Sverige och Danmark men någon dag tidigare och av andra skäl. Det gör mig sorgsen. Vi måste klara av att ta emot människor som flyr från krig, våld och misär; vi måste klara av mer än en fråga åt gången. Vi måste klara av att bekämpa dramatiska klimatförändringar, terrorvåld samtidigt som vi bevarar ett öppet och mottagande samhälle. Vi väntar på provsvar!

Det känns lite futtigt – men måtte vi vinna dagens play-off mot Danmark inte bara för att komma till EM i fotboll utan också för att visa att invandrare och invandrares barn gör en viktig skillnad.

Låt oss hoppas att allt och alla är på bättringsvägen.