The thoughts of Eklundh

Är titeln på en journalistisk, skvalleraktig bok om svensk fotboll som jag fick av Loff igår under löfte om att den skulle gå vidare för läsning till åtminstone Ola och Jens.

Under många år har vi bl.a. anlitat ”Silver och form” (läs Torbjörn Henriksson) för att speja efter Elon A:s corpusarbeten som är ute på marknaden. Vi har handlat en del av honom vilket renderat oss ett antal VIP-biljetter till återkommande antikmässor.

Jag mindes väl turerna runt ”Lennart” 2010 och ”Bajen forever” och magnetröntgen. Det visade sig stå ”Djurgården är bäst” samt namnen Torbjörn, Anna, Ludvig och Leopold dvs. namnen på min silverspanare, hans fru och de båda sönerna. Han har nu bekräftat historien och ”bekänt” att det var för sönernas skull som då var små och höll på Djurgården. Eftersom han själv är född och uppvuxen i Malmö säger han sig egentligen vara Himmelsblå – så jag får väl tro honom? Synd att AIK:aren ”Lennart” lät utplåna originalet – det tycker inte Knutsson om! Det hade varit kul med Djurgården i bur på MFF:s museum.

Det enda som lyser är solen och sommaren – med sin frånvaro. Inte ens MFF resultat lyckas riktigt lysa upp dagarna. Det har blivit för mycket oavgjort de senaste matcherna och inte är det den 12:e spelarens fel, som har fullt fokus och aldrig slarvar med supporten.

Entusiasmen har varit dämpad de senaste hemresorna till Höllviken, där klanen Eklundh snart nog får upp humöret igen med Akkis och Carinas ansträngningar med revbensspjällen och Johannas med citroncheesecaken. Det blev en kulinarisk höjdpunkt; ett utmärkt plåster för en stukad själ. Att det i lördags dessutom äntligen blev sommarens första riktigt magiska sommarkväll gör att vi inte helt tappat modet.

Gårdagens tröst var en god supé på Ängavallen tillsammans med vänner från Dalby och Skanör. Vi lyssnade på och njöt av musikanter fulla av sorgsen spelglädje till minne av Jaques Werup som varit med så många gånger tidigare. Jan Lundgren, Philip Jers och Edda Magnasson framförde lyrisk jazz i helt i Jaques anda; Philip Jers gav ibland munspelet en näst intill andlig klang, ibland rejält jazzstuk åt skånsk slängpolska och bra tolkning av Pepslåtar. Edda Magnasson hade dessutom övertalat Jan L till sång i en lätt ekivok version av ”It Could Happen to You”. Skånska musikaliska spelemän slarvar aldrig bort passningar till varandra – till skillnad från fotbollens spelemän. Dessutom vann jag en flaska champagne.

Idag har Jens (och delvis jag) under arbetsledarens käpp ägnat oss skogsavverkning; dock inget baggeböleri. Det blir lite ved till hösten – men mest klipp till tippen. Shasha som inte längre kan dölja att hon får en vacker och klädsam rondör var allmänt uppmuntrande till de arbetande massorna.

Imorgon påbörjar Ola och Carina en resa till Skopje med himmelsblå drömmar. På onsdag morgon återvänder de – och MFF – förhoppningsvis inte bara till den allsvenska lunken.

Akki och jag besökte Halmstad och sjukhuset i måndags. Det blev hjortstek till lunch innan alla möten och genomgångar med sköterskor, ortopedläkare, narkosläkare och sjukgymnast inför operationen den 7 augusti. Det blir rejält hantverk. Ett par timmar efter operationen förväntas Akki ta sina första stapplande steg. Genomgångarna och demonstrationerna av den nya koboltledkulan och hur den ska komma å plats var mycket naturalistisk. Akki hade på natten många drömmar om operationen. Mest drömmer vi dock om efter operationen.

I förgår byttes den sedvanliga morgonpromenaden mot en cykeltur – på spaning efter johannesört. Jag höll nästan på att ge upp. De vanliga ställena för att hitta härproducerade nyttoväxter var spolierade av antingen som upplagsplats för uppriven asfalt eller byggnadsmaterial eller av bulldozers som farit illa fram över växtligheten. Nästan som om en alltför hängiven nykterist beslutat sig för att sätta stopp för botaniskt intresserade medborgare. Det blir snart dags att rödlista johannesörten? Men skam den som ger sig. Till slut hittade jag på ett ställe tillräckligt för att vi ska överleva höstens surströmmingsfest – och något år till. (Platsen är minst lika hemlig som kantarellställen.)

Igår fortsatte jag på den inslagna vägen med att inviga den 90 år unge Anders i skördandet av och ”tillagningen” av åbrodd. För ett par år sedan fick han ett åbroddskott av mig. Han har tidigare fått några åbroddsnapsar som han uppskattat. Som tack blev Akki och jag bjudna på middag – av Ingrid. En av sommarens första varma kvällar med en solnedgång över Flommen och Öresundsbron.

Idag har det varit hårt slit i trädgården. Murgrönan har växt ”kämpa hög” längs carportväggen mot grannen. Två timmar på stege och med sekatör i handen, därefter gräsklippning och räfsning av klippet har medfört att jag med uppbringandet av mina sista finger- och handmuskler kan avsluta dessa rader

I god tid hade vi planerat vårens och sommarens aktiviteter allt från 1:a maj gängets samling i Höllviken, guldbröllopsfirandet, uthyrning av Lilla huset under Horse Show, MFF-matcher, Olas sommarfest osv. Inte ens Akkis numera inbokade operation ruckade på planeringen. I lagom la vi också in en annons på Blocket. Häromdagen när en intressent hörde av sig upptäckte vi till vår förskräckelse att Falsterbo Horse Show inte alls startar idag – som vi hade fått för oss – utan först nästa vecka! Och då har vi sedan länge inplanerat högprioriterat besök av Jens och Shasha. Pinsamt. Minst sagt.

Det sägs att vi lär så länge vi lever. Avlärandet tycks emellertid tillta? Tidigare när vi var yrkesverksamma dubbelkollade (minst) vi alltid schema och bokningar. Vi inbillade oss att vi kunde det – men tydligen inte. Nu har vi kanske lärt läxan?

Det har nu blåst rejält de senaste dagarna och i natt har det börjat regna rejält och det ska tydligen inte bli uppehåll förrän allsvenskan gör omstart imorgon eftermiddag. Om meteorologerna har fel blir det regnkläder på matchen eftersom Olas dyra årskort inte är under tak! Det goda regnet har med sig – utöver att det behövs vattnas mindre – är att det blir mycket tid över för läsning. Det finns inget dåligt väder – det finns alltid läsväder inomhus.

Men Shashas födelsedag idag glömde vi inte – även om hon helst velat undvara Akkis och min födelsedagssång för henne i morse.

Prognoserna på guldbröllopsdagens morgon var mulet och regn i Köpenhamn. Det såg ruskigt ut. Däremot överträffades prognoserna för femtio år sedan alla förväntningar. För femtio år sedan sken solen över oss särskilt dagen efter för eftertanke och fest tillsammans med centerpartister, jämtlänningar och klass- och skolkamrater från vår ungdomstid i Malmö. I bostadsbristens tider blev vi tvingade att bli ”gröna vågare” mitt i ingenstans mellan Lomma och Lund.

Efter 30 år i statens tjänst blev Aki och jag hedrad med ”För flit och redlighet i statens tjänst”. Igår var det så dags att återvända till platsen för brottet för femtio år sedan – Gustavskyrkan i Köpenhamn. Det var med viss tveksamhet eftersom trots omfattande efterforskningar beviset för vigseln inte gått att återfinna. Dessutom är alla de närvarande vid vigseln döda – utom de (in)vigda. Vittnen saknas således. Dessutom hade omfattande nederbörd och översvämningar för något år sedan i Köpenhamn allvarligt fuktskadat den förvarade dokumentationen om vigslar i svenska kyrkan fram till och med 1967! Denna dokumentation befinner sig för närvarande i Uppsala (sic) för att restaureras. De vigda är emellertid förhärdade och blir tillsammans med sina kumpaner; Ola och Jens, deras förvärv av nya vittnen Carina och Shasha samt de ännu inte alltför korrumperade Johanna och Fredrik ånyo åsyna vittne och vallade på platsen tillsammans med Mendelssohn och Orphie Drängar. Lämplig skaffning till besöket stod Nybogatan för. Det blev bubbel om inte i kryptan så åtminstone i en salong intill kyrkan.

Det av DMI och SMHI utlövade regnet uteblev. Även om solen inte stod som spön i backen kunde vi genomföra vår planerade kanaltur

– från de sedan länge förgätna syndiga ställena i Nyhavn till de i Danmark världsberömda arkitekternas anspråksfulla byggnaderna och de exklusiva renoveringarna av resterna från det danska 1700-talsimperiet. Danskarna vill – och kan ibland åstadkomma förbluffande skapelser.

Vi avslutade kanalturen en hållplats innan Nyhavn vid Gammel Strand där vi tillsammans intog en sexrätters avsmakningsmeny och Akki fick sin hedersutmärkelse ”För slit och osedlighet i makens tjänst” på guldbröllopsdagen.

Men dagens största och svårlagnaste överraskning återstår att berätta …

Inte vi själva men väl en av våra vänner från Sundbyberg provade igår ett snabbt och försiktigt dopp i Höllviken. Vi badkrukor – Ulf och jag – nöjde oss med att bese och dokumentera eventet. Vi var mycket imponerade av Marie och njöt av utsikten.

Akki stannade hemma för att vila höften, som hon i lätt övermod ansträngt lite för mycket på förmiddagen. Hon hade strax innan fått ett samtal från kliniken i Halmstad. Det blir ett inskrivningssamtal den 3 juli och planerad operation den 7 augusti. En stor lättnad att slippa vänta till i slutet av september/början av oktober – eventuellt ännu längre. Nu har vi något att se framemot. Tänk att vi blivit så gamla att vi ser framemot en stor operation och ca tre månaders konvalescens.

Igår cyklade jag in Akkis elcykel till Malmö för översyn. Det tog lite mer än en timme – även om det var kraftig motvind. Eftersom Akki idag skulle på trädgårdsmässa i Slottsparken och elcykelen kunde hämtas efter service och det var hyggligt väder tyckte jag det var ok att åka med Akki till Malmö för att cykla hem apparaten. Det fungerade utmärkt tills jag passerat IKEA och var på väg mot Västra Klagstorp. Då började styrkortet till eldriften att lägga av. Det gjorde inte vinden – som dessutom hade vänt riktning 180 grader. Jag befann mig då i det beslutsläget – skulle jag fortsätta till Höllviken och hoppas att det var ett tillfälligt fel på styrkortet eller återvända till verkstaden. Jag valde fel. Motvinden tilltog, styrkort och elmotor vägrade fungera och i stället för en timmes behaglig cykling i det sydvästskånska landskapet blev det två timmar på ettans växel. Morgondagens strandpromenad blir inställd – träningsvärken kommer redan smygande.

Akki och jag har fått trösta oss med att MFF kan gå på ”semester” i elva dagar med fyra poängs ledning i allsvenskan även om det som vanligt satt hårt inne med segern – men framför allt kom ett dussin (13 stycken!) ostron som en belöning för två rejäla spinningrundor.

Så blev det plötsligt sommar med ogräsrensning i rododendronlandet och gräsmatteklippning.

Själv står jag inför ett mysterium. Hur många Peter/Petter Weiland har det funnits i småstaden Malmö runt förra sekelskiftet? Att min mors farfar hette Peter Weiland är väl dokumenterat liksom att han föddes 1851. Att han var målare är jag också ganska övertygad om. När jag därför i några artiklar från Arbetet i slutet av 1890-talet och 1901 hittade en Peter Weiland i samband med Malmö Folkets Park högg jag direkt att det måste vara min mors farfar. Efter ett par besök på Arbetarrörelsens arkiv här i Malmö där jag läst igenom ett antal styrelseprotokoll från Folkets Parks begynnelse återfinns en Petter/Peter Weiland men han uppges vara cigarrarbetare. Inte mig emot – men denne Peter Weiland återfinns inte i de digitaliserade folkräkningarna. Kanske det förhåller sig som så att cigarrarbetaren som aktiv socialist runt förra sekelskiftet motsatte sig sådana kungliga påbud som folkräkningar – Storebror ser dig? (Långt innan Goggle visste allt om oss!) Däremot har jag idag upptäckt en Peter Wejland (med j) i Dödsbok 1901-2013 som föddes 1862. Två Peter Weiland – hur sannolikt är det i Malmö runt förra sekelskiftet med 60852 invånare hade två personer med ett inte helt vanligt namn? Tydligen 1 på 30000. Det hade jag förlorat ett vad på!