Tecknen på att vintern börjat ge med sig redovisades för en månad sedan. Vintergäcken håller nu på att vissna och all krokus håller på att blomma över. Vintern är emellertid en envis djävel som dock i sinom tid kommer att besegras. För ett par dagar sedan siktade jag det första späda rabarberbladet i odlingen och påskliljornas knoppar sväller. När solen står på börjar vädringsluckorna i växthuset öppna sig. Vi vaknar nu till ljuset och slipper fumla efter kontakten till sänglampan – men för att inte utmana ödet har jag inte haft mod att ännu ställa snöskyffeln i skamvrån.
Ytterligare lovande vårtecken är att MFF börjar vinna träningsmatcher inför den allsvenska premiären och att hockeysäsongen och Redhawks äntligen har kommit till slutspel.
Den svenska kulturskymningen – Melodifestivalseländet – har vi i huvudsak lyckats undvika genom att lyssna på Jan Lundgrens homage till Jan Johansson, bio- och teaterbesök alternativa tvprogram med Chet Baker, Dizzy G, Greta Nilsson (Monica Z okända kusin men minst lika bra som Monica) och Stacey Kent. Ikväll är vi fast i Höllviken och Akki kommer att se till så att jag blir uppdaterad om vad ”hela” nationen anser vara den bästa (minst dåliga?) bidraget till den aktuella europiska kulturen. Det känns som medeltiden när Arja Saimonen sjöng ”Jag vill leva i Europa”. Det är lite förvånande att Polen, Ungern och Storbritannien inte bojkottar detta ålderdomliga paneuropeiska projekt.
Själv kommer jag att ägna mig åt Gunnar Wetterbergs ”Skåne 11500 – 1375”. Jag har hunnit förbi Ärkebiskop Absalon och den danska maktkoncentrationen till Dalby och är nu i första halvan av 1200-talet. Kalmarunionen och en nordisk union ligger alltså i framtiden för såväl Gunnar Wetterberg som oss 2017.
