The thoughts of Eklundh

Efter ett inte alltför lyckat sommarväder har solen och värmen återvänt till Skåne även om det satt hårt inne. Efter inte alltför lyckosamt spel i allsvenskan för di Himmelsblå har resultaten – om än inte spelet – återvänt även om det satt hårt inne i söndags.

För att undvika att vi ska sitta hårt inne på 14:e våningen de kommande soliga dagarna har vi evakuerat till Höllviken. Evakueringen är delvis av nödtvång. Imorgon och övermorgon ska elcentralen i fastigheten bytas. Det innebär framför allt att hissarna inte kommer att fungera. Det är inte så kul om man bor på 14:e våningen och vill komma ut i solen. Men det går ingen nöd på de evakuerade. (Det är åtminstone bättre för oss än de i grannfastigheten där elcentralen blev utslagen under ett av de senaste störtregnen. Det kan inte ha varit kul – även om det bra var ett åttavåningshus.)

Ola och Carina har nu bestämt sig för att flytta och hittat lägenheten de vill ha på Krutmeijersgatan. Det har varit ett idogt och slitsamt letande. Nu är det en massa logistik och köksplanerande som ska genomföras. De har redan hunnit lämna en mängd brädspel i Höllviken och i utbyte tagit en mängd flyttkartonger – men inte minst solmogna tomater i växthuset utan att vattna så att de gröna fick en chans att rodna. De var torra som en nykterhetspredikant. De är nu vattnade och trädgårdsmästaren har inte heller längre torrsprickor i levern.

Imorse vaknade jag som vanligt och kände mig som vanligt trots att jag blivit 80+. Jag kände mig inte ett dugg äldre än för en vecka sedan, eller en månad sedan, eller ett år sedan… Men så har det å andra sidan känts varje födelsedag möjligen med undantag av när jag fyllde 21 och för första gången (lagligen) handlade på Systembolaget. Ändå har den ena krämpan efter den andra kommit smygande och jag har vant mig vid att regelbundet ta min blodtryckssänkande medicin, medicin mot kolesterol och en lätt stelhet i leder på morgonen. Det är inte särskilt synd om mig eftersom jag fortfarande uppskattar att umgås med goda vänner, läsa god litteratur, lyssna på jazz som jag tycker om, njuta av bordets gåvor. Det är mer synd om Akki som nu är gift med en ”gammal gubbe”.

Livet fortgår emellertid som tidigare. Vi har hunnit med ett besök på Ystad Jazzfestival med en hysterisk pianist (Bill Charlap) som visserligen var tekniskt skicklig men vars improvisationer aldrig hann landa hos mig eftersom tempot mestadels var rejält uppskruvat.

Det har blivit god lunch hos goda vänner, lunch på tu man hand när de serverade ankbröst på Operagrillen, lunch med en yngre kollega på en klassisk libanesisk restaurang och en mindre lyckad ”grillfest” med vår bostadsrättsförening. Buffén blev nästan en timme försenad. Det var en hungrig upprorsstämning. Det är kanske tur för styrelseledamöterna att det är långt till årsmötet – och att det är svårt att rekrytera styrelseledamöter.

Igår blev jag av Akki bjuden på en god middag i de medeltida källarvalven på ärevördiga Kockska Krogen: ostron, vildand och en ostbricka tillsammans med goda viner. Allt tillsammans med Ola, Carina, Fredrik och inte minst Loff och Eva-Lis, som missade det stora överraskningskalaset den 24 juli. En lyckad fest i huset där danska kungen lurade skjortan av den nyinstallerade svenske kungen 1523. Gustav Wasa fick inte sin hett efterlängtade allians med Hansan. Vi får se om Erdogan lyckas med samma konststycke med Ulf C.

Eftersom jag tillhör en utdöende art (utrotningshotad?) av släktet Våga Vägra Facebook har Akki blivit bombarderad med gratulationer till mig. Eftersom jag vägrar en canossavandring har Akki fått i uppdrag att tacka för alla grattis till den reaktionäre stofilen.

Efter hemkomsten från Kockska kom ytterligare en present. MFF vann borta mot Sirius. Även om di Blåes spel tydligen lämnade en hel del att önska så fanns det goda skäl att avsluta dagen med en rökig favorit – Laphroaig.

Unga vänner – misströsta inte. Det finns hopp även för 80+ och kanske även för MFF?

Den långa och varma sommaren fick aldrig riktigt fart efter midsommar. Den tappade sugen – åtminstone i norra Europa. Spannmålsodlarna har kunnat pusta ut. Lite synd är det om alla semesterfirare i Sverige och allra mest synd är det om skogar som brinner och befolkningar som lider i hettan. Allt för våra tidigare synders skull med koldioxidutsläpp och skogsskövlingar.

Det traditionsenliga programmet ”Sommar” innehöll idag en dystopi när Max Tegmark -AI-forskaren på MIT – var sommarpratare. Denna dystopi är i stil med Bertrand Russels farhågor för kärnvapenkrig eller George Borgströms om annalkande livsmedelskris, som en gång i tiden formade min ”världsbild”. Om man inte gitter läsa Tegmarks tegelsten ”Liv 3.0” (2017) vilket jag kan förstå kan man istället lyssna på https://sverigesradio.se/avsnitt/max-tegmark-sommarpratare-2023 Det stämmer till eftertanke.

De här dagarna tillbringar vi på Nybogatan eftersom Ola, Carina och Johanna är på utfärd till Nederländerna och sedan Champagnedistriktet för provsmakning. Deras katt behöver sällskap och mat. Det tycks vara mest mat katten behöver. Sällskapsdjuret är mycket avvaktande till sällskap och är inte särskilt påträngande – mer än vid matskålen.

Igår var Akki och jag på match MFF-Värnamo. Det bästa med matchen var inte att di Blåe vann utan att det inte var några bengaler eller bangers. I enlighet med medialogiken nämndes det inte med ett ord på Sydsvenskans sportsida – att det går utmärkt att spela fotboll med en hängivet sjungande och hejande publik. Den tolfte spelaren gjorde igår en utmärkt insats. Det menar jag hade förtjänat ett par rader. Men å andra sidan uppmärksammar inte media heller att det utanför nästan alla ambassader och moskéer inte eldas – eftersom det är så det ska vara.

Dagen började med trist gråmulet regnväder i Höllviken. Att vi dessutom behövde ägna söndagsförmiddagen åt att bädda ur, tömma kylen och städa efter oss för att bereda plats för nya gäster gjorde inte söndagsförmiddagen ljusare. Det enda glädjeämnet var att Sveriges damer till slut vann sin öppningsmatch i fotbolls-VM mot Sydafrika.

Nåja, vi skulle ju träffa barn och barnbarn snart nog på Nybogatan för att en dag för tidigt fira Olas födelsedag. Det blev inte mycket av det. När vi hämtat upp Fredrik och körde in på Nybogatan 21stod inte oväntat partytältet från gårdagens fest kvar. Ola och Carina hade haft sin årliga sommarfest. En tradition som påbörjats för mer än ett halvt sekel sedan i Höllviken. Ut ur tältet vällde nu inte bara barn och barnbarn till Akki och mig – utan våra gamla vänner Jan och Bibi med barn och ”svärbarn”, Lotta tillsammans med Malin och brorsbarnen Otto och Tor samt Gustav och Louise. Det var en överraskning som heter duga. Akki och jag hade bestämt oss för att avvakta med fest till efter Akkis förestående operation.

Det blev många kära återseende – många vi inte träffat sedan före pandemin – mycket snack om fester och lekar i Höllviken. Själv älskar jag fester över generationsgränser även om jag idag inte ger mig in på tävlingar i säcklöpning, styltgång eller dragkamp som var vanliga inslag för fyrtio, femtio år sedan. En italiensk buffé med bubbel, en rejält tilltagen spiddekauga och kaffe med avec ger jag mig fortfarande gärna in på utan att förfäras – inte ska förfaras! Att dukningen var med linneservetter gjorde mig rörd. Ett synligt bevis på att uppfostran inte varit bortkastad. Mest rörd är jag över att alla gamla och yngre vänner som har möjlighet ställer upp. Det enda jag sörjer så här post festum är att jag glömde att utbringa en skål för ”absent-friends” som inte hade möjlighet att komma.

Inte gjorde det något att det hällregnade eller att vi inte som förväntat fick se AIK spela oavgjort mot MFF.

Det blev till att ta taxi hem. Vår bil får hämtas imorgon.

ETT STORT TACK TILL OLA, CARINA, FREDRIK, JOHANNA, JENS och SHASHA. Ett särskilt tack till VINCENT som förärade mig ett par nya sockor, eftersom jag till hans oförställda glädje de senaste dagarna gått med en naken stortå i min socka. För NOVA och de andra barnbarnen kommer jag snart att läsa barnboken om Ella F (som var en oväntad och glädjande present) och låta henne lyssna på farfars favoritmusik. Kanske, kanske det kan bli till glädje för mer än mig?

Nu har Vincent slutat på sin förskola och till hösten börjar hans skolplikt och Nova fick sin andra vaccination. Mamma och pappa hade packat bilen så de hann i god tid till Höllviken för att fira midsommar tillsammans med vänner. Akki och jag rymde fältet för att i lugn och ro fira vår 56:e bröllopsdag under de mer än 500 år gamla valven i Kockska huset.

För en gångs skull inföll, den numera rörliga midsommarafton, på den enligt tradition riktiga midsommarafton. Vi hade tagit med oss våra egna härodlade nypotatis från Höllviken. Tillsammans med sill, gräslök, lök och gräddfil kunde vi njuta av den härkryddade snapsen och utsikten över Malmö blev det en lyckad midsommarafton. Midsommardagen höll på att sluta på akuten men efter lite mat till Akki släppte äntligen Akkis navelbråk. I stället för att tillbringa natten på en brits på akuten kunde Akki sova hemma.

Innan vi återvände till Höllviken var det dags för min kropps årliga besiktning hos min vårdcentral. Läkarbesiktningen utföll till belåtenhet. Det blev inget körförbud – livet rullar vidare.

När vi återkom till Höllviken hade Jens och Vincent besökt ”vår” fiskare i Skåre och hämtat hem de efterlängtade skrubborna. På kvällen kunde vi alla njuta av de nystekta skrubborna.

Under påskhelgen i början av april var Vincent och Jens på besök i Höllviken. Nova och Shasha fick tyvärr stanna hemma eftersom Nova ännu inte fått sin andra vaccination. Medan Jens jobbade i trädgården passade Vincent och Farmor på att så pyttesmå frö till vad som  senare skulle bli rädisor, morötter och inte minst solrosor,

Solrosorna har inte bara fått mycket sol under den långa soliga och torra månaden maj. I Vincents frånvaro har de vattnats flitigt av mig och fått ännu mer kärlek av Farmor. Idag har de växt inte bara Vincent över huvudet utan snart också över Vita huset.

vi är mycket tacksamma för att de små rädis- och morotsfröna inte blivit lika stora.

Försommaren har övergått till sommar. Akki och jag har tagit våra första dopp i Höllviken. Akki menar att det varmt och skönt i vattnet. Själv tycker jag det är varmt och skönt när man raskt kommit upp ur böljan och kan sitta för att njuta av den värmande solen. I går infördes vattningsförbud i Vellinge kommun. Idag kom det första (efterlängtade?) regnet. Vi fick skula vid en badhytt nere på stranden innan vi kunde ta oss hem för att tömma regntunnan och fylla vattenkannorna. Vincents solrosor och rädisor måste skötas så att han har något att ta ansvar för när han och familjen anländer till midsommar.

För en vecka sedan deltog i vår första demonstration på många år; mot nedskärningar i skolan. (Manifestationen ”kippavandring” från Möllan till Synagogan mot den ökande antisemitismen i Malmö var den senast föregående för några år sedan.) Tyvärr var det ganska avslaget på Stortorget. Inget som får vare sig rikspolitiker, inte ens lokalpolitiker i Malmö att få skrämselhicka. Och ändå borde inte bara elever och föräldrar vara vettskrämda över nedskärningarna i skola och förskola. Läget är allvarligt. Allt måste göras för att minska rekryteringen av barn till olämpliga uppväxtmiljöer. Talarna lyckades inte riktigt entusiasmera mötesdeltagarna. Det var kanske inte så konstigt när de ibland använde det positivt värdeladdade ordet ”besparingar” när det konkret är tal om brutala nedskärningar” av resurser till skola och förskola – större klasser och färre behöriga lärare. Dessa s.k. ”besparingar” är som att kissa i byxan först blir det varmt men sedan kallt och klibbigt.

Pensionärsföreningen ”Nisses småpågar” har fått en ny och snart sista medlem. I fredags gick en gammal kollega (och elev till några av oss medlemmar) i pension. Det sänker medelåldern i det åldrande sällskapet och kan förhoppningsvis förnya skvallret och andra angelägna samtalsämne vid våra luncher.

Idag har Akki och jag firat Islands nationaldag med årets första härodlade nypotatis och nästan härfångad skrubba. Det var mycket gott; liksom ”di Blåes” ledning i allsvenskan.

På tisdag är det Sveriges nationaldag dvs. på måndag är det en klämdag och många kan få en utdragen långhelg med endast en semesterdag. Inte nog med det – det är 500 hundra år sedan Gösse Eriksson valdes till kung i ett mycket begränsat Sverige och klippte banden med Danmark och Norge – den kloka konstruktionen Kalmarunionen. Tänkt vilket landslag i fotboll vi haft om Kalmarunionen överlevt. Dessutom vad finns det för skäl för oss i Skåne att fira? Skåne, Halland och Blekinge blev inte permanent svensk förrän freden i Roskilde 1658. Vem bryr sig mer än om klämdagen?

Eftersom många förpliktelser i Malmö går mot sitt slut och sommaren börjar anlända till Skåne – det lär snöa och vara minusgrader i norra Sverige – har vi ”flytta” till Höllviken. Vi har nu återigen boat in oss i. Vi fortsätter med utrensningarna i ”Vita huset”: tömmer bokhyllor, klädskåp och lådor. Det tycks aldrig ta slut? Det har dessutom inneburit att vi putsat fönster, såptvättat golvet och möblerat om. Nu kan fler flytta in, när vi flyttar hem efter sedvanligt midsommarfirande. Det ser vi med tillfredsställelse framemot.

Mindre tillfredställande är ”di Himmelsblås” avbräck med AC. Nu kommer det wassermanska provet: har MFF en tillräckligt bred trupp? Kan ”iff= överleva tills Ponte kommer tillbaka och transferfönstret öppnar?

Men utanför Malmö och Skåne tycks den stora hysterin vara om despoten Erdogan ska låta det gamla obstinat Sverige tillsammans med övriga Kalmarunionen bli en del av North Atlantic Treaty Organisation?

Ett tidens tecken är att jag fått min 6:e vaccinationsspruta. Plötsligt fick jag med posten en kallelse till vaccinering mot covid. Eftersom jag för flera månader sedan fått min femte trodde jag något blivit fel. Jag ringde min vårdcentral som enligt uppdrag erbjuder alla som i år blir 80 en sjätte spruta. Det var bara att tacka och ta emot. Det lär bli en ny till hösten.

Årsmötena avlöser varandra än är det Malmö Nations vänner (i Lund), vår bostadsrättsförening med buffé, Harry Arnoldsällskapet med middag och jazz eller så är det ”Plantan” – Malmö platerings- och försköningsförening. Harry Arnoldsällskapet får i år klara sig utan oss eftersom det kolliderar med den viktiga matchen MFF-Häcken, när dessutom Linköpingsborna kommer på ett efterlängtat flerdagars besök i Höllviken.

Av ”Plantans” bokslut och verksamhetsberättelse framgår att de sponsrat Malmöflickorna trots att de varken är stilfulla stelnade skulpturer, nyplanterade träd och buskar men stilfulla bolljonglörer som vackert representerar Malmö på olika evenemang i världen. Malmö är mer än fotboll.

Vi har också hunnit med en av årets viktigaste ”årsmöte”. I år var det vår tur att samla det gamla Förstemajgänget. Om det inte varit för pandemin hade det varit 60:e gången vi samlats över sill, öl och snaps – bara för att ha trevligt tillsammans. Det hade vi – även om skaran är något decimerad numera.

För två år sedan, när vi höll på att färdigställa vår nya lägenhet, blev det en hel skruvande och spikande när vi med mycket god hjälp av Ola och Carina satte ihop Ikeaskåp, bokhyllor och garderober. Jag lovade då mig själv dyrt och heligt att inte skruva ihop en Ikeagrej igen. Som så många andra höll jag inte mitt löfte. Akki behövde en ny hurts till sina projekt. Inga misstag men väl träningsvärk dagarna efter.