Jag är sedan i torsdags lyckligen hemkommen efter 18 timmar på, dels akutens övervakning, dels akutens vårdavdelning. Det hela började i onsdags kväll när Akkis och mina förberedelser inför torsdagens lunch för min Litteraturjunta i princip var klara. Vi skulle avsluta kvällen med en avokado och en film. Plötsligt när vi står och gnabbar med varandra mister jag ögonfocus och kraft i kroppen och faller i golvet. Dock utan att egentligen slå mig. Jag var avsvimmad och helt borta några sekunder. Jag hämtade mig dock snabbt men det var ganska obehagligt. En beslutsam Akki ringde 112 och efter lite resonerande hit och dit med sjukvården blev det bestämt att en ambulans skulle hämta mig.
Vi åt våravokado och satte oss för att se filmen i väntan på ambulans. Den senaste månadens erfarenhet gjorde att vi var införstådda med att det kunde dröja en stund – jag var inte högprioriterad. Vi hann dock bara se förtexterna innan ambulansen var på plats.
Efter en kort redogörelse för händelseförloppet, ett EKG bestämdes att jag skulle med till akuten för utredning. Nya prover, ny lite utförligare redogörelse som inbegrep Akkis akutbesök direkt efter sin åttonde covidvaccinering i samband med att jag satt på tåget hem från Litteraturjuntan och därpå ytterligare besök på akuten för hjärtflimmer på långfredag, därefter Annandag Påsk, ett rumphugget påskfirande med Jens och Vincent från Linköping och mitt engagemang i det kommande 60-årsjubileet av min klass studentexamen den 24 april.
Det blev tydligen för mycket för en sliten 80-åring. Hur som helst efter många provtagningar, EKG, pulsmätning, mätning av syresättning i blodet osv. står läkarvetenskapen frågande. Det är sådant som ibland inträffar och skickade hem mig dagen efter vid 15-tiden. Dock med remisser för vidare utredning. Nu efter lite eftertanke i lugn och ro undrar jag om jag inte fått i mig för lite vätska under onsdagen?
Efter höstens och vinterns blåst, regn och ruskväder var det hög tid att få fönsterna putsade. Nu kan vi åter till fullo njuta av utsikten. Tyvärr såg vi härom morgonen röken bolma från Börshuset i Köpenhamn. De beslutsamma köpenhamnsborna har beslutat att det ikoniska landmärket ska återuppbyggas.
För en vecka sedan var vi på bio och såg en film med ett ”humorpar” vi normalt har svårt för. ”Den sista resan” handlar om Hammars pappa som håller på att tappa livsgnistan och bli dement. Pappan, den gamle franskläraren och frankofilen, tas med på en resa med många förhinder till en by vid franska Medelhavskusten dit de rest många gånger. Sonen sparar inte någon möda att få pappa att minnas gamla tiders semestrar. En film att rekommendera med både skratt, värme och nostalgi.
En osannolik sak hände i veckan. För ca en månad sedan, när jag hämtade Akki på Malmö C efter hennes besök i Linkan, fick jag parkeringsböter. Jag hade i sedvanlig ordning betalt parkeringsavgift – dock till fel bolag. Enligt böteslappen var parkeringen påbörjad samtidigt som min parkeringsavgift börjat löpa. Det betydde att parkeringsvakten måste ha iakttagit mig med jag fibblade med min mobil för att hitta rätt app. Jag skrev några vänligt sarkastiska rader till parkeringsbolaget där jag undrade om de ville ha nöjda kunder och om inte parkeringsvakten kunde bistå om de konstaterade att jag misslyckats med att betala till rätt parkeringsbolag. Döm om vår förvåning när det för någon dag sedan damp ner ett brev där de avskrev parkeringsboten och återbetalar 600 spänn.
Nu är det snart dags att ta på sig långkalsonger och en extra tröja för att bege sig till Stadion för att följa matchen mot Västerås. Det är bra att inte bara ha nära till sjukhus utan även till ”di Blåes” hemmamatcher. Den första förlusten för MFF närmar sig asymptotiskt men det borde inte bli mot jumbolaget i Allsvenskan.
