The thoughts of Eklundh

I min mors dödsbo fanns en hel del udda ting som hon i sin tur hade ärvt av sin mor. En duk med broderade lyckoklöver och initialerna LOV och en likörmugg med samma motiv som min mormor och hennes väninnor haft när de sammanträde i sällskapet ”Laborare Ominia Vincit”, som betyder: Arbete besegrar allt. Enligt min mors familjelegend hade de tidigare yrkesarbetande damerna fått överge sina egna yrkeskarriärer som sekreterare, modist och vad det nu kunde vara, när de gifte sig. De hade med feministisk cynism översatt det till: Arbete förädlar mannen! De kunde då under sina sammankomster läppja på likören, skvallra och längta till ett yrkesliv.

Bland de ärvda föremålen fanns också en liten pokal i silver med Malmö stadsvapen över texten ”I:a PRIS BALKONGTÄFLINGEN 1916”. Även om pokalen inte stå på hedersplats i hemmet har den någorlunda regelbundet putsats och varje gång har jag funderat över om det var mormor eller möjligen mormors mor som skött sin balkong föredömligt sommaren 1916. Efter många år tog jag mig äntligen an problemet. Jag skannade igenom nummer från 1916 av Sydsvenskan hemma. Bom. Inget om någon Balkongtäfling. Arbetets nummer från de åren var inte tillgängliga på nätet. Sagt och gjort tog jag cykeln till Stadsarkivet och beställde fram mikrofilmade exemplar av Arbetet från 1916. Bom igen – inget om någon Balkongtäfling.

Möjligen kunde ”Plantas” protokoll, årsberättelser innehåll något. Den lätt uttråkade biblioteksvikarien blev lätt upplivad när han fick ge sig in i Stadsarkivets labyrinter. Av det framtagna protokollet daterat 16 oktober 1916 framgår att det var min morfars syster Ida Forsberg som vunnit 1.a pris – tillsammans med 16 andra! Men först i protokollet kom 7 st Hederspris, sedan 17 st 1:a pris, därefter 10 st 2:a pris och slutligen 8 st 3:e pris. Hur många balkonger fanns det i Malmö 1916? Hur många hade anmält sig till ”täflingen”?

Vid närmare efterforskning i släktannalerna visade det sig att -morfars syster – 1:a pristagaren är namne med barnbarnet Johanna. Båda är döpta Ida Johanna.

Nu är valen i Storbritannien och Frankrike avgjorda. Det blev en förväntad seger för Labour i Storbritannien och dessbättre ingen majoritet för de extrema högerpartierna i Frankrike. EM i fotboll går äntligen in på sluttampen och högsommarvärmen går snabbt över till störtregn och allsvenskan har återstartat efter sommaruppehållet.  Det blev en bra start för ”di Himmelsblå” och ett par av deras juniorer. Visserligen bar en av spelarna mask efter franskt föredöme – men laget maskade verkligen inte. Det blev vinst med 5-1.

Vi har också hunnit konstatera att antalet 80-åringar ökar – inte bara i Sverige – utan även i den närmsta bekantskapskretsen. Den senaste firades i Dalby i samband med Islands nationaldag.  Och antalet – och firandet – bara fortsätter att öka.

Utöver några snabbvisiter i Höllviken, blodtryckskontroller och läkarbesök har vi jag varit på toppen av Monte Composto – en gammal soptipp – vid Skarpskyttevägen i Lund där vi under slutet av 1960-talet och hela 70-talet hade våra bopålar. Jag hade mitt jobb på fem minuters cykelavstånd, Ola hade när vi flyttade fem minuters promenad till sin lågstadieskola och Jens hade ännu kortare väg till sin förskola.

Akki hade minst en halvtimmes bilkörning till sitt jobb. Förskoleseminariet i Malmö. Det var gamla Monbijouskolan mitt emot Skolgatan 21, kvarteret Korpen. Anledningen till besöket på Skarpskyttevägen var verkligen ingen skitsak – att genomgick en koloskopiundersökning! Vi avvaktar resultat från en biopsi.

Idag har Jens och Shasha fått sålt sin lägenhet i Linköping och flytten går till Göteborg i mitten av augusti.

Vår vallokal ligger på vår väg till Stadion. I söndags när vi promenerade till vallokalen för att lägga vår röst i EU-valet såg vi plötsligt denna gatuskylt pekande mot Stadion med metaforen ”Det blåser på toppen”. Vi har kommit där många gånger på väg till eller från match utan att notera detta konstverk. Se vidare https://www.magnusthierfelder.com/detblserptoppen

Metaforen fick plötsligt ytterligare laddning med tanke på dess placering. Den kan syfta på EU-valet och det kommande vindkantringen till brunhögern i parlamentet eller på den aktuella turbulensen i MFF-ledningen. Det lär dröja innan den nya maktbalansen i Bryssel har satt sig – men det fortsätter att storma i Frankrike med ett nyval till Nationalförsamlingen. MFF-ledningen tog ganska snabbt det viktiga symboliska beslutet att avsätta Pontus J som lagkapten i förhoppningen att stormen ska dra över.

Samtidigt som det var val till EU-parlamentet var Sverige osedvanligt framgångsrika på sprintdistanser på friidrotts-EM. De svenska framgångarna i fotbolls-EM kommer av naturliga skäl helt att utebli. Samtidigt som det är valrörelser på gång i Frankrike och Storbritannien och snåriga regeringsförhandlingar i Nederländerna och Belgien, krig i Ukraina ska länderna sparka boll i Tyskland. ”Storbritannien” deltar för säkerhets skull med två lag – Skottland och England. Fotboll och politik hänger tydligen ihop – men det är oklart för en utsliten statsvetare hur det hänger ihop?

Det enda som tycks evigt är att det blåser på toppen.

Den senaste veckan har vi haft ett efterlängtat varmt och skönt försommarväder. På denna senaste ”himmamatcherna” har inte bara MFF:s spel värmt rejält, solen har värmt mot Himmelsblå bakgrund så vi har sluppit långkalsonger och extra tröjor. Inte bara utmärkt fotboll har glatt oss; minst lika glädjande är det att på de senaste matcherna har bengaler och annat otyg lyst med sin frånvaro. Supportersången och -ramsorna har i stället varit rejäla stämningshöjare och en viktig tolfte spelare.

Men säg den glädje som varar beständigt. För några dagar sedan uppdagades att kaptenen i det Himmelsblålaget hamnat i utomordentligt dåligt sällskap – någon form av militant supportergrupp med grovt antisemitiskt språkbruk. Gamle MMF ”Hövdingen” Eric P – som efter Andra världskriget erhöll medalj av danska Dronningen för sina insatser för danska judiska flyktingar – hade inte sett med blida ögon på Pontus Janssons medverkan i chattgruppen.  

De senaste veckorna har vi inte behövt uppsöka grannen akuten på sjukhuset. Däremot har agendorna varit fulltecknade med uppföljningsbesök för att läkarvetenskapen ska försöka utröna orsakerna till akutbesöken för att kunna förebygga dem. Vi väntar fortfarande på svar.

Annars fortgår livet som vanligt: träffar med våra litteraturgäng, några bio- och teaterbesök, luncher med vänner osv. Själv hade jag i måndags en sedvanlig träff med gamla kollegor (Nisses småpågar) från statsvetenskapliga institutionen. Eftersom Lundagårdshuset nyligen blivit färdigrenoverat och ockuperat av universitetets rektor med stab hade vi bett att få en privat visning. Därför samlades vi först i lunch- och kafferummet på vår närbelägna gamla institution.

Vi satt där och delade gamla minnen medan de nya kollegorna stod i lärosalar, satt i seminarier eller bara satt på sina tjänsterum och försökte tänka stort. Plötsligt kommer en yngre kollega för att fylla på kaffe och får syn på oss och frågar förvånat: ”Vad gör ni här?” Jag finner mig snabbt och replikerar ”Är detta inte vårdcentralen? Vi sitter och väntar på vår tur.”

Förevisningen av Lundagårdshuset blev lyckat. Vi kunde från tredje våningen blicka ner på gräsmattorna på Lundagård som var ockuperat av Hamaskramare. Eftersom det var promotion av nydisputerade, sedvanlig kanonsalut och procession till domkyrkan har demonstranterna fått frivilligt flytta på sig alternativt lyftas bort av polis.

Omflyttningar är också på gång i klanen Eklundh. Barnbarnet Johanna ska tillbringa höstterminen på ett universitet i Rom, Jens och Shasha med barnen flyttar till Göteborg där Shasha fått en bättre betald tjänst som övertandläkare. Jens kan jobba på distans. Carina höll på att få en tjänst som lärare i Torrevieja och Ola planerade att jobba på distans från deras bostad där. Carinas tjänst visade sig vid närmare besiktigande vara en schweizerost med alldeles för stora hål. Så den flytten är skjuten på framtiden.

Det hysteriska studentfirandet pågår med buller och bång denna och kommande vecka i Malmö. Studenterna åker runt i överdimensionerade lastbilar med visselpipor i munnarna och dunka-dunka i öronen. Det finns ganska gott om palestinska flaggor som pryder flaken, men det är mycket ont om svenska. Svenska flaggans dag är visserligen avskaffad. Lite sorgligt är det trots allt att den ersatts av Palestinska flaggans dag – även om vi i Sverige framgent kommer att behöva varenda välutbildad medborgare på vår arbetsmarknad.

För några dagar kunde vi få intrycket att Malmö var världens centrum när Eurovision Demonstration Contest drabbade stan. På det hela taget avlöpte den upphaussade krigsstämning jämförelsevis lugnt. Hamaskramarnas demonstrationer mot Israel lyckades inte samla de massor som arrangörerna räknat med. Den internationella – danska och norska – polisiära närvaron var det mest påtagliga inslaget i Malmö. En missräkning för media som hysteriskt piskat upp förväntningarna på upplopp. Eller som vi lakoniskt brukar formulera det i Malmö: A va då va?

Akki och jag har börjat återgå till det nya normala med deltagande i årsmöten av skiftande kvalitet; bostadsrättsföreningens som inleddes med en torftig men mättande bit mat och avslutades med saggiga årsmötesförhandlingar till skillnad från ”Plantans” som inleddes med effektiva årsmötesförhandlingar och avslutades med en utmärkt supé i Rådhusets paradsal. Demokrati när den är som bäst är inte pajkastning men gärna fest.

Det nya normala är också att kulturen får sitt med våra litteratursammankomster med god litteratur och tillhörande tilltugg, teaterbesök på Intiman och sist men inte minst uppföljningar av våra krämpor. Häromdagen var jag kallad till ett uppföljande besök efter min svimning och inläggning på akuten. Vetenskapen gjorde sitt bästa för att framkalla ett svimningsanfall hos mig – inte ens nitroglycerin hjälpte. Jag tappade ”bara” lite fokus. Vi får se vad läkarvetenskapen i sinom tid kommer fram till. Bättre gick det för doktorn som opererade bort en liten men irriterande utväxt ovanför överläppen. Nu slipper jag skaffa mig mustasch.

Kanske det nya normala också är att ”di Blåe” vinner inte bara cuppajävelen återkommande utan även Allsvenskan. Det ser onekligen lovande ut – även om man inte ska sälja skinnet förrän björnen är skjuten.

I morgon är det 1:a maj och det är många kollisioner. Polisen befarar att arbetarrörelsens demonstrationståg kan komma att ”kollidera” med fotbollssupportrarnas. Det är illa nog att åtta tusen uppskruvade 08:or invaderar Malmö. Kriget mellan Israel och Hamas kan dessutom göra att palestinska fanatiker i Malmö kan komma att störa eller infiltrera demonstrationstågen. Polisen lär få en generalrepetition inför den kommande anstormningen av Eurovisionfans och palestinademonstranter.

Kanske är det bra för välbefinnande att avstå ”Cuppajävelen” som kolliderar med det – numera – betydligt lugnare 1:a majfirandet med våra gamla vänner från Lund. Den festen börjar precis som Matchen klockan två. Det blir väl till att lite i smyg kolla på resultatet mellan sillbitarna och snapsarna.

Det är 60 år sedan vi började med detta 1:a maj firande. Det var när flera av oss tagit studenten veckan innan för att veckan efter påbörja vårt lumparliv.

För en knapp vecka sedan träffades vi gamla klasskamrat som tog studenten tillsammans för 60 år sedan. Av de ursprungliga 30 som påbörjade sista ring var det 14 som deltog. Minst sju har dött och många tvingades lämna återbud på grund av egen eller sambos skröplighet. Vi övriga gubbar och gummor fick nostalgin att stå som spön i backen i mer än sex timmar innan vi gav oss; somliga något piggare än andra.  Själv kunde jag i god ordning ta bussen hem på kvällen några fick vänta till följande dag innan de for norrut mot Flen, Sundbyberg, Uppsala och Arjeplog. Alla ville träffas igen i Malmö. Den som lever får se.

Jag är sedan i torsdags lyckligen hemkommen efter 18 timmar på, dels akutens övervakning, dels akutens vårdavdelning. Det hela började i onsdags kväll när Akkis och mina förberedelser inför torsdagens lunch för min Litteraturjunta i princip var klara. Vi skulle avsluta kvällen med en avokado och en film. Plötsligt när vi står och gnabbar med varandra mister jag ögonfocus och kraft i kroppen och faller i golvet. Dock utan att egentligen slå mig. Jag var avsvimmad och helt borta några sekunder. Jag hämtade mig dock snabbt men det var ganska obehagligt. En beslutsam Akki ringde 112 och efter lite resonerande hit och dit med sjukvården blev det bestämt att en ambulans skulle hämta mig.

Vi åt våravokado och satte oss för att se filmen i väntan på ambulans. Den senaste månadens erfarenhet gjorde att vi var införstådda med att det kunde dröja en stund – jag var inte högprioriterad. Vi hann dock bara se förtexterna innan ambulansen var på plats.

 Efter en kort redogörelse för händelseförloppet, ett EKG bestämdes att jag skulle med till akuten för utredning. Nya prover, ny lite utförligare redogörelse som inbegrep Akkis akutbesök direkt efter sin åttonde covidvaccinering i samband med att jag satt på tåget hem från Litteraturjuntan och därpå ytterligare besök på akuten för hjärtflimmer på långfredag, därefter Annandag Påsk, ett rumphugget påskfirande med Jens och Vincent från Linköping och mitt engagemang i det kommande 60-årsjubileet av min klass studentexamen den 24 april.

Det blev tydligen för mycket för en sliten 80-åring. Hur som helst efter många provtagningar, EKG, pulsmätning, mätning av syresättning i blodet osv. står läkarvetenskapen frågande. Det är sådant som ibland inträffar och skickade hem mig dagen efter vid 15-tiden. Dock med remisser för vidare utredning. Nu efter lite eftertanke i lugn och ro undrar jag om jag inte fått i mig för lite vätska under onsdagen?

Efter höstens och vinterns blåst, regn och ruskväder var det hög tid att få fönsterna putsade. Nu kan vi åter till fullo njuta av utsikten.  Tyvärr såg vi härom morgonen röken bolma från Börshuset i Köpenhamn. De beslutsamma köpenhamnsborna har beslutat att det ikoniska landmärket ska återuppbyggas.

För en vecka sedan var vi på bio och såg en film med ett ”humorpar” vi normalt har svårt för. ”Den sista resan” handlar om Hammars pappa som håller på att tappa livsgnistan och bli dement. Pappan, den gamle franskläraren och frankofilen, tas med på en resa med många förhinder till en by vid franska Medelhavskusten dit de rest många gånger. Sonen sparar inte någon möda att få pappa att minnas gamla tiders semestrar. En film att rekommendera med både skratt, värme och nostalgi.

En osannolik sak hände i veckan. För ca en månad sedan, när jag hämtade Akki på Malmö C efter hennes besök i Linkan, fick jag parkeringsböter. Jag hade i sedvanlig ordning betalt parkeringsavgift – dock till fel bolag. Enligt böteslappen var parkeringen påbörjad samtidigt som min parkeringsavgift börjat löpa. Det betydde att parkeringsvakten måste ha iakttagit mig med jag fibblade med min mobil för att hitta rätt app. Jag skrev några vänligt sarkastiska rader till parkeringsbolaget där jag undrade om de ville ha nöjda kunder och om inte parkeringsvakten kunde bistå om de konstaterade att jag misslyckats med att betala till rätt parkeringsbolag. Döm om vår förvåning när det för någon dag sedan damp ner ett brev där de avskrev parkeringsboten och återbetalar 600 spänn.

Nu är det snart dags att ta på sig långkalsonger och en extra tröja för att bege sig till Stadion för att följa matchen mot Västerås. Det är bra att inte bara ha nära till sjukhus utan även till ”di Blåes” hemmamatcher. Den första förlusten för MFF närmar sig asymptotiskt men det borde inte bli mot jumbolaget i Allsvenskan.

Det blev ett äggendomligt påskfirande. Vi visste i förväg att påsken skulle bli annorlunda eftersom MFF hade bortamatch mot Norrköping på Påskafton. Eftersom Jens och Johanna är bosatta i närheten och Ola inte tidigare kunnat ta sig till Norrköping för att tillsammans med Johanna se klassikermötet blev familjesammankomsten senarelagd.

Men allt började egentligen måndagen i påskveckan när Akki fick sin åttonde covidvaccinering. Några minuter efter sprutan fick Akki hjärtfladder och så hög puls att personalen på vårdcentralen beställde ambulans. Det blev direkt transport till akuten i Trelleborg och inläggning. Bilen i Höllviken, Akki i Trelleborg på medicinen och jag fick beskedet på hemväg med Pågatåg från Lund och min Litteraturjunta. Efter en orolig natt tog jag bussen till Höllviken, hämtade bilen och körde till Trelleborg. Sjukvården hade konstaterat alltför lågt kaliumvärde vilket åtgärdats och vi kunde så småningom köra hem.

De haltande påskförberedelserna fortsatte med att grava lax och förbereda lammsteken. Så var det dags igen på Långfredskvällen hemma på Lagmansgatan. Hjärtfladder, ambulans och transport till akuten i Malmö mer intravenöst kalium och en akutläkare som tog sig an problemet och lovade uppföljning och en remiss till provtagning. Men labben för provtagning är stängda över påskhelgen. Det blev ingen tid förrän onsdagen efter påsk. Jag hämtade hem en trött Akki på Påskafton som trots allt slutade med en övertygande vinst för ”di Blåe” i Norrköping.

Innan dess hade vi hunnit med lite prefestum påsk tillsammans med Ola och Carina på Skärtorsdagen. Fredrik fick lämna återbud eftersom han fått influensa och fått lämna sitt jobb på kontoret men fortsätta hemma.

På Annandagen hade Jens och Vincent installerat sig i Höllviken och självklart skulle vi övernatta där så länge Vincents påsklov i Höllviken varade. Tyvärr blev det inte mycket av det. Akki hade knappt hunnit beställa biljetter till Vincent och sig själv innan det var dags igen. Eftersom det var på dagtid körde jag Akki till akuten i Malmö. Återigen konstaterades kraftig kaliumbrist. Akki fick övernatta på akuten och jag på 14:e våningen i Malmö i stället för i Höllviken.

På onsdagen besökte Vincent, Jens och Ola Exprimentariet i Köpenhamn medan Akki och jag vilade ut.

I torsdags blev det besök i Höllviken och en postfestum påskmiddag med lamm. Eftersom Akkis kaliumvärde åker bergochdalbana var det inte tal om Akki och Vincent skulle gå på cirkus. Jag hoppade in som ersättare. Det hade Akki anledning att sörja – hon hade uppskattat det ännu mer än Vincent och jag. Akki fick i stället ett minst lika bra samtal med Jens på tu man hand, som jag haft kvällen innan. De följande bilderna ger tyvärr inte full rättvisa åt alla cirkuskonsterna. Jag är ingen mästare med mobilen.

Armborstskytten hade först på 10 meters avstånd skjutit på en större svart ballong som innehöll denna vita som han därefter prickade. När han kastade sju knivar missade han henne med hårsmåner.

Dessa stadiga manliga cirkusbesökare fick först sätta sig på pallar. Därefter blev deras överkroppar nedlagda på rygg i varandras knä. Sedan tog pallarna bort – och det blev 20 minuters paus.

I denna stålbur körde fyra motorcyklar samtidigt runt och upp och ner. Tyvärr framgår det inte av denna bild hur spektakulärt denna final var.

Sedan var det jättelika vattenpölar när vi lämnade cirkusen på Mölleplatsen eftersom det hällregnat under föreställningen.

Idag skiner solen, Vincent och Jens är tillbaka i Linköping och medan Akki var på symässa njöt jag av solen i Höllviken och kunde nästan med hjälp av mina nya hörapparat höra hur vindruvsstocken sköt nya skott. Det är skott jag älskar.

Nu väntar vi bara på att Akki ska få kallelse till en systematisk undersökning om sitt kaliumläckage.