The thoughts of Eklundh

Det har inte bara varit att vila ut efter expeditionen till Nordkap. Det har varit såväl planerade som oplanerade läkarbesök, upp och ner för ”di Himmelsblå” och ömsom vackert, ömsom räligt höstväder.

Själv klarade jag den årliga läkarbesiktningen med ”darr på ribban”. Jag hade fått ont i tummen efter en hel del lyfta av bagage. Jag trodde det var en inflammation i en muskel och läkaren antydde att det kanske var artros. Jag fick dels en antiinflammatorisk kräm, dels en remiss till röntgen. Krämen hjälpte och smärtan försvann – men röntgen visade artros? Jag är nu remitterad till en sjukgymnast – med en tumme.

För Akki – och MFF – har det varit mer problematiskt. För Akki har det blivit två besök på Akuten för fladder/flimmer med två dagars mellanrum mellan elkonverteringarna. Första gången kom hon hem med taxi klockan två på natten, andra gången kunde jag hämta hem henne på förmiddagen. Tyvärr hade hon då missat min födelsedagspresent till henne; en konsert på Malmö Live med klassiker ur The American Songbook. Jag fick gå ensam. Det var trist – även om det gavs en stund av behövlig distraktion.

Akki och jag kunde dessbättre utnyttja en annan present med ett besök på gamla Amiralen (nuvarande Nöjesteatern) och Kalle Linds Helikopterrevy. Den fick oss på gott humör med många självironiska malmöinslag och skruvade inslag om det postmoderna livet med hemtransporterad mat och alla pipande ting i hemmet.

MFF:s herrlag har också haft det lite flimmrigt/fladdrigt. Två onödigt fladdrig mål i den inledande europamatchen och svårigheter att tidigt knyta ihop säcken i slutet av allsvenskan. Trösten får vara att MFF-tjejerna nu är klara för damallsvenskan. Malmö kommer nästa år att ha tre allsvenska lag. Ett samtal till Johanna på hennes födelsedag i Rom hann vi självklart med. Hon tycks trivas utmärkt i Rom och har till och med hunnit skaffa sig italienska kompisar och besöka sevärdheter och museer. Ola befinner sig i Spanien men återvänder till Mårten och det förväntade gås- och guldfirandet till skillnad från Johanna som väntas tillbaka till julrimmandet.  

Efter fem dagar till sjöss och knappt en krusning på vattnet. Det var inte bara blåst och sjögång som saknats utan även i princip regn. Temperaturen sjönk däremot rejält. Det var bara några få plusgrader på kvällen när vi lämnade Tromsö och det blev noll grader när det var dags att krypa till kojs.

När jag tidigare skrivit ”att livet gick sin gilla gång mellan frukost, lunch och middag” var det en sanning med modifikation. Det var om inte ständigt – så ofta nog – meddelande på norska, engelska, tyska och franska om än den ena än den ena än den andra aktiviteten: om utflykter eller något minnesmärke eller sevärdhet längs kusten. Det var knappt vi hann läsa tidningen i lugn och ro eller i någon av de medhavda böckerna.

Det enda vi saknat är fågel – inte minst havsörn. Någon val har vi inte heller sett till. Men å andra sidan har vi njutit av havets alla läckerheter till lunch och middag varje dag. Torsk, lake, klippfisk, musselsoppa, sej och inte minst hälleflundra. Och vitt vin till det. Vad kan man väl önska ”sej” mer?

När vi rundade Lofoten och Nordkap täckte glaciärisen topparna på bergen. (När Akki och jag för 14 år sedan besökte Godahoppsudden såg vi inga glaciärer på bergstopparna i Sydafrika. Men så ligger det också längre söderut?) Vi gjorde ett stopp i Honningsvåg där vi valde att delta i en organiserad utflykt till ett par gamla fiskelägen. Där var en av de viktiga inkomstkällorna fångst av den invasiva arten kungskrabba som med god förtjänst säljs till Japan och Kina. Fångstmängderna är hårt reglerade trots att den fördärvar en hel del av fiskenäten. Så kan det gå när det ekologiska intresset får stå tillbaka för det ekonomiska.

Vid resans slutmål, Kirkenes, kunde vi skåda en bit in i Ryssland. Putins fula tryne såg vi inte skymten av. Han höll väl som bästa på med att skriva om Rysslands historia så att den kommer att passa hans egen geocentriska historiesyn. Resan slutade således med två trötta, friska och mycket nöjda resenärer som trots allt tyckte det var skönt att från Triangeln kunna ta taxi hem. Och vänta på nya äventyr.

När vi landade i Bergen var det solsken och 20 grader varmt. Innan färjan Nordnorge kastade loss från hamnen såg vi ”piker och gutter” som inte bara solbadade utan även dök i vattnet från motsatta kajen med exklusiva lägenheter.

Färden gick först till Ålesund en stad som brann ner 1908 och därefter byggdes upp med mycket jugendarkitektur. Vi tog en promenad och njöt i eftermiddagssolen.

Följande dag – fredagen den 20 sept – anlände vi till Trondheim och temperaturen hade sjunkit till 10-11 grader. Nidarosdomen byggd 1140-1240 med få ljusinsläpp gör kyrkan mörk. Det är emellertid höga spetsbågevalv men mycket sparsmakat utsmyckad. Nidarosdomen var en gång i tiden ärkesäte för Norge, Härjedalen, Jämtland, Grönland, Island, Isle of Man, Hebriderna, Orkneyöarna, Shetlandsöarna. Inte ett dåligt inpinkat revir för en ärkebiskop. Akki traskade på bra – 7000 steg. Hon var trött men nöjd.

Det var huvudsakligen pensionärer ombord. Många tyskar och fransmän, en del japaner, kanadensare och danskar; några få svenskar.

Dagarna flöt i ett stilla mak. En rejäl frukost vid åttatiden, lunch vid ettiden och middag vid sju, åttatiden. Middagarna var ibland varit buffé, ibland trerätters middag.

Efter Trondheim blev landskapet mindre dramatiskt – åtminstone ett tag.

Efter fem dagar till sjöss knappt en krusning på vattnet. Det är inte bara blåst och sjögång som saknats utan även regn. Temperaturen har däremot sjunkit rejält och när vi lämnade Tromsö var det noll grader.

Akkis födelsedag började med min ”sång” och ett par presenter. En parfym inköpt med Akkis rabatt och en handfull trisslotter som jag erhållit efter att jag fyllt i idiotiska enkäter. En ovana jag började med när jag undervisade i enkätteknik och behövde exempel på dåligt utformade enkäter.

Efter den sedvanligt rikliga frukosten blev det champagne i hytten och gratulationerna började strömma in. Vi avstod – som vanligt – från de orimligt dyra organiserade utflykterna och tog på egen hand bussen till den omtalade Ishavskatedralen i Tromsö med ett av Europas största blyinfattade fönster. Vi blev tyvärr inte särskilt imponerade – byggnadens arkitektoniska utsida var mer spännande.

Under utfärden kom det faktiskt några regndroppar medan var i kyrkan. När vi kommit tillbaka till båten gav sig Akki hän i en bubbelpool medan jag följde matchen MFF-Häcken. 4-0.

Vi hade egentligen planerat Fine dining för födelsedagskvällen men när Akki fick nys om att det var skaldjurskväll fick Fine dining anstå till avslutningskvällen. Ett bra beslut visade det sig. Räckor i överflöd, musslor, havskräftor och inte minst vällagade krabbor. Akki fick dessutom en särskild uppvaktning med sång av personalen och en rejäl bit tårta med ljus i.

Akki trivdes.

Så har hösten så försiktigt smugit igång. Solen går upp senare och ner tidigare. Allsvenskan har återstartat – någorlunda framgångsrikt för ”di Blåe” – Malmöfestivalen är avverkad, MNBB har återupptagit spelningarna på Malmö Live, min Litteraturjunta har återstartat, kräftorna är som tidigare nämnt avklarade, det har varit sedvanlig loppis och grillfest i vår bostadsrättsförening, Johanna har flugit till Rom för en höstterminens studier, fönsterna på 14:e våningen är putsade och Akki har återstartat på sina två vävstugor. Och sist men inte minst höstterminen har startat och jag är novisch igen.

Det är numera en lång startsträcka för att påbörja universitetskurser. (Förra gången jag var novisch – något efter mitten i förra seklet – gick man på ett introduktionsmöte 1:e september och registrerade sig på en analog blankett. Sedan var det bara att följa föreläsningarna och köpa kurslitteratur.) Studierna börjar numera i mitten av april med en anmälan på nätet. I mitten av juli får man via epostbesked om man är antagen och ombeds tacka ja på en länk via nätet om man vill ha sin studieplats. I mitten av augusti ombeds man registrera sig på kursen. Och nu börjar de verkliga prövningarna. För att kunna registrera sig krävs en ny id-identitet och nytt lösenord. För det krävs bank-id. Så långt hängde jag med. Därefter började problemen med dubbelautentisering och nytt lösenord. Efter en del meckande klarade jag det nålsögat. Då kunde jag beställa ett särskilt id-kort som ger mig behörighet att vistas i lokalerna efter 16.30! Och inte minst att komma åt lärplattformen Canvas.

Nästa hinder var att komma åt det digitala biblioteket. Nytt id och nytt lösenord. Efter att ha brytt min hjärna med ett lösenord som var olikt mitt förra – som systemet krävde – kom jag äntligen åt även det virtuella biblioteket, som tycks vara en guldgruva med tillgång till avhandlingar och annars svårtillgängliga vetenskapliga tidskrifter.

Glad i hågen och laddad gav jag mig iväg till introduktionsmötet. Där uppstod nästa problem. När jag skulle ta hissen upp till sjätte våningen inträffade inget när jag tryckte på knappen i hissen. Efter en stund öppnades hissdörrarna och jag fick snopen gå ut. Det var kanske något fel på hissen? Hissen intill fungerade tydligen eftersom några unga, glada studenter kom ut ur den. In i den, tryckte på 6:e våningen med samma nedslående resultat. Det hjälpte inte att det kom fler som också försökte komma till 6:e våningen. Det blev till att utnyttja apostlahästarna. De tidigare laddade studenterna var rejält urladdade när vi nådde de svindlande akademiska höjderna. Av kursledaren fick vi reda på att vi behövde en personlig kod om vi ville utnyttja hissen efter klockan 16.30. Eftersom föreläsningarna/seminarierna alltid börjar klockan 17.15 fick vi reda på att koden till hissen fick man beställa på nätet.

Efter ett par timmars fruktlösa försök att hitta rätt på universitetets hemsida och tre epostkontakter med it-support lyckades jag få en kod till hissen. Dagens universitet är inte anpassade för gamla akademiska stofiler. Förmodligen är det enklare att klara kursen?

Är det någon som undrar vad jag avser att få ett vetenskapligt grepp om? Kursen går på halvfart och har den upphetsande titeln Malmös historia från 1850 till idag. Men det blir kanske en ny historia?   

 1974 hade jag sedan ett par år tillbaka heltidstjänst som studievägledare på statsvetenskapliga institutionen. Akki hade prövat på att jobba som lärare på Förskoleseminariet i Malmö och bestämt sig för att satsa på en formell lärarutbildning på Lärarhögskolan som slutfördes våren 1974. Ola hade plats på dagis och Jens stod långt fram i kön. Det var dags att ta nästa steg i livet. Vi hade lite löst kollat på fritidshus.

Vi bodde gärna några sommardagar i Höllviken hos ”Morfar”. Men förhållandena var jämförelsevis primitiva med utedass och vatten från egen brunn. Rängs kommun hade gått upp i Vellinge kommun tillsammans med bland annat Skanör/Falsterbo. Vellinge kommun ville komma till rätta med den växande åretruntboendet och bygga ut vatten och avlopp. Eftersom latrintömningen skulle upphöra blev det nödvändigt för Morfar att ansluta om han ville fortsätta att utnyttja Höllviken. Om jag minns rätt blev det samtidigt byggkris och någon form av skattelättnad för att råda bot på den begynnande arbetslösheten.

Skulle Akki och jag passa på att satsa på ett eget hus i Höllviken? Akki gick på lärarutbildning och vi gick runt på en inkomst. Vi kollade på många ”byggsatser” till hus. Vi räknade och räknade. Med lite egna besparingar, ett studielån med extra lån för barnen, byggrätt från Morfar och mycket, mycket eget arbete slog vi till – utan banklån.

Och det blev inledningsvis mycket eget grovarbete för Morfar och mig. Först såldes den extrastuga med garage som stod på platsen där huset skulle byggas. Fritidshuset med garage transporterades till Höör och återanvändes.

Därefter vidtog för mig att för hand hugga upp cementgolvet som Morfar gjutit i garaget. Det var ett styvt jobb. Därefter handgrävde vi torpargrunden till det nya huset. All cement och utgrävd sand lastades i sopcontainrar. Där var Akki till god hjälp. Morfar murade grunden med mig som hantlangare. Akki med barnen bodde då hemma i Lund medan Morfar och jag övernattade i ett alltmer primitivt Höllviken.

Vi blev precis klara så att jag kunde ta mig an den hektiska höstterminsstarten på institutionen och tomten var klar att ta emot bygglasten och en byggare en vecka senare.

Hur vi klarade av det begriper jag än inte idag.    

Äntligen kan livet återgå till mindre tvtittande. Det har blivit lite mycket de senaste veckorna med OS i Paris – och mer reklam för onödigheter än visning av tävlingar. På måndagskvällen följde Akki och jag det spektakulära stavhoppet med höjdpunkten Duplantis världsrekord. Därefter vid halvtolvtiden på natten bar det av till Akuten – utan ambulans. Akki hade haft hög puls och fladder en stor del av kvällen. Akki fick stanna kvar över natten och fick inte mycket sömn och ingen medicinering fick ner pulsen. På förmiddagen bestämdes plötsligt att Akki skulle genomgå en elkonvertering. Det tog tio minuter, gick bra och vid halvtolvtiden var Akki hemma igen.

Akki sov hela eftermiddagen och laddade upp inför MFF:s hemmakvalmatch inför kommande Europaspel. Det gick så där för ”di Blåe” – oavgjort när det borde blivit seger – det gick bra för Akki som hejade vilt från läktaren.

Jens, Shasha, Vincent och Nova har gett sig tid att tillbringa två och en halv vecka i Höllviken med besök av kusinerna och farbror och faster och vänner från Linköping – trots att de står mitt uppe i bestyr att planera, förbereda och genomföra flytt till Göteborg. Vincent kunde skörda ”sina” tomater och gurkor, spendera sina ”show-up” pengar. Nova springer runt – helst i för stora skor och försöker prata i obegripliga meningar.

Sommar innebär också festligheter av skilda slag. Ola och Carina inledde med att återuppta sin sommarfest för sina vänner i Höllviken. Eftersom det blir omöjligt att samla familjen i september för att fira Akki samlades familjen på det gamla kungliga sommarresidentet Sofiero. Det blev en lyckad tillställning. Vincent lyckades med att hålla sitt spring i benen i styr under hela middagen men Nova behövde stundtals lite särskild uppmärksamhet. Innan det var dags att ta tåget hem avslutades dagen med bakelser för de som så önskade på Fahlmans konditori. Vi var några som nöjde oss med ett glas vin eller öl.

Sommar innebär också jazzkonsert på Ängavallen med Jan Lundgren – utmärkt som vanligt. Och jazzfestival i Ystad med besök på Ystads teater, lite bubbel och snittar för oss sponsorer och trevlig brasiliansk jazz.

Vi har också hunnit med kräftpremiär; dvs. de gamla vännerna Nilsson i Dalby hade det goda omdömet att bjuda oss på dessa delikatesser. Vi njöt i fulla drag. Det var alltför längesedan vi kunnat sitta ner tillsammans och prata – om än inte till punkt – hinna med att beta av stort och smått, som inte alltid hinns med i telefonsamtal. Att de bosatt sig klokt, dvs en minuts gångväg från en busshållplats med någorlunda regelbundna förbindelser med Malmö gör att vi kan gynna kollektivtrafiken och låta bli bilen!

Johanna har tillsammans med storebror besökt Rom för att undersöka möjligheterna till rum inför höstterminens utbytesstudier. Internet i all ära men där finns för många oklarheter. Att hitta rum i Rom är vara sig enkelt eller billigt. Men det var ett framgångsrikt besök. Johanna har nu ett rum fram till jul. Till min glädje hann de med lite klassisk bildning också med besök på Colosseum och Forum Romanum.

I min mors dödsbo fanns en hel del udda ting som hon i sin tur hade ärvt av sin mor. En duk med broderade lyckoklöver och initialerna LOV och en likörmugg med samma motiv som min mormor och hennes väninnor haft när de sammanträde i sällskapet ”Laborare Ominia Vincit”, som betyder: Arbete besegrar allt. Enligt min mors familjelegend hade de tidigare yrkesarbetande damerna fått överge sina egna yrkeskarriärer som sekreterare, modist och vad det nu kunde vara, när de gifte sig. De hade med feministisk cynism översatt det till: Arbete förädlar mannen! De kunde då under sina sammankomster läppja på likören, skvallra och längta till ett yrkesliv.

Bland de ärvda föremålen fanns också en liten pokal i silver med Malmö stadsvapen över texten ”I:a PRIS BALKONGTÄFLINGEN 1916”. Även om pokalen inte stå på hedersplats i hemmet har den någorlunda regelbundet putsats och varje gång har jag funderat över om det var mormor eller möjligen mormors mor som skött sin balkong föredömligt sommaren 1916. Efter många år tog jag mig äntligen an problemet. Jag skannade igenom nummer från 1916 av Sydsvenskan hemma. Bom. Inget om någon Balkongtäfling. Arbetets nummer från de åren var inte tillgängliga på nätet. Sagt och gjort tog jag cykeln till Stadsarkivet och beställde fram mikrofilmade exemplar av Arbetet från 1916. Bom igen – inget om någon Balkongtäfling.

Möjligen kunde ”Plantas” protokoll, årsberättelser innehåll något. Den lätt uttråkade biblioteksvikarien blev lätt upplivad när han fick ge sig in i Stadsarkivets labyrinter. Av det framtagna protokollet daterat 16 oktober 1916 framgår att det var min morfars syster Ida Forsberg som vunnit 1.a pris – tillsammans med 16 andra! Men först i protokollet kom 7 st Hederspris, sedan 17 st 1:a pris, därefter 10 st 2:a pris och slutligen 8 st 3:e pris. Hur många balkonger fanns det i Malmö 1916? Hur många hade anmält sig till ”täflingen”?

Vid närmare efterforskning i släktannalerna visade det sig att -morfars syster – 1:a pristagaren är namne med barnbarnet Johanna. Båda är döpta Ida Johanna.

Nu är valen i Storbritannien och Frankrike avgjorda. Det blev en förväntad seger för Labour i Storbritannien och dessbättre ingen majoritet för de extrema högerpartierna i Frankrike. EM i fotboll går äntligen in på sluttampen och högsommarvärmen går snabbt över till störtregn och allsvenskan har återstartat efter sommaruppehållet.  Det blev en bra start för ”di Himmelsblå” och ett par av deras juniorer. Visserligen bar en av spelarna mask efter franskt föredöme – men laget maskade verkligen inte. Det blev vinst med 5-1.

Vi har också hunnit konstatera att antalet 80-åringar ökar – inte bara i Sverige – utan även i den närmsta bekantskapskretsen. Den senaste firades i Dalby i samband med Islands nationaldag.  Och antalet – och firandet – bara fortsätter att öka.

Utöver några snabbvisiter i Höllviken, blodtryckskontroller och läkarbesök har vi jag varit på toppen av Monte Composto – en gammal soptipp – vid Skarpskyttevägen i Lund där vi under slutet av 1960-talet och hela 70-talet hade våra bopålar. Jag hade mitt jobb på fem minuters cykelavstånd, Ola hade när vi flyttade fem minuters promenad till sin lågstadieskola och Jens hade ännu kortare väg till sin förskola.

Akki hade minst en halvtimmes bilkörning till sitt jobb. Förskoleseminariet i Malmö. Det var gamla Monbijouskolan mitt emot Skolgatan 21, kvarteret Korpen. Anledningen till besöket på Skarpskyttevägen var verkligen ingen skitsak – att genomgick en koloskopiundersökning! Vi avvaktar resultat från en biopsi.

Idag har Jens och Shasha fått sålt sin lägenhet i Linköping och flytten går till Göteborg i mitten av augusti.