The thoughts of Eklundh

Oförnuftets dimma i världen är lika tät och otäck som den som i flera dagar har legat tät över Malmö. Inte betyder det att det blir lättare att orientera sig i världen. Trump har fått ”fredspriset” av FIFA; osedvanligt infantilt av Infantino. Beslutet måste granskas av VAR. Det är definitivt off-side. Jag blir förmodligen inte särskilt ledsen om Sveriges bollsparkare inte går vidare till slutspel. Det blir i så fall ingen stor uppoffring att bojkotta fotbolls-VM.

I veckan har jag gjort några sjukbesök på vårt närbelägna sjukhus. Loff har varit inlagd där på en sprillans nyinvigd vårdavdelning på 7:e våningen. Om Loff hade fått rum på andra sidan korridoren hade vi i princip kunnat vinka till varandra – nu fick han nöja sig med besök av mig. Han var inlagd några dagar innan det var dags att återvända till Dalby.

Själv har jag varit på den årliga besiktningen på vårdcentralen och blev inte belagd med körförbud av min läkare. Han hälsade mig välkommen tillbaka om ett år. Akki har varit hos sina läkare och fått klartecken för att flyga till värmen. Vårt senaste favoritställe i Thailand ligger så nära Kambodja att UD avråder från att vistas där. Nu gäller det att hitta något annat – det gör vi säkert.

Lucia firades på sedvanligt sätt med glögg- och födelsedagskalas på Krutmeijersgatan med goda hemlagade praliner. Eftersom vinsterna för ”di Blåe” uteblivit trots vårt envisa stöd i kyla och blåst har vi sökt oss inomhus och värmen för att få uppleva lite framgång för Malmö i en bollsport. Regerande SM-mästarna Ystad gästade Malmö. Malmö vann på ett övertygande sätt och leder fortsatt Handbollsligan.

Som vanligt; ”alla” blir förvånat överraskade att det snöar i slutet av november i Sverige; inte minst media. Det är hypokondriskt dramatiskt i media – inte minst för att generera ”range bite”: långtradare som kanat av körbanan, bandvagnar som är beredda att bistå nödställda osv. Och vi som skulle köra till barnkalas i Göteborg ett par dagar senare. Vinterdäcken hade kommit på dagen innan, det blev plusgrader när vi gav oss iväg med kaffe i termosen och några mackor i en plastpåse. Snöröjningen hade fungerat utmärkt. Men vindrutetorkarna gick som kolibrivingar och en lätt doft av rödsprit spred sig inuti bilen. Efter ett kort stopp hos Engelson för rekognosering och eventuell ekipering kunde färden norrut fortsätta. De av snö vita fälten i Skåne hade i Halland ersatts av höstplöjd barmark. Så skiftande är vädret i ett avlångt land.   

Framme vid hotellet i Göteborg blev vi upphämtade av Jens och Vincent. Födelsedagsgrisen skulle till sin innebandyträning, och vi hängde nyfiket med på en sport vi är helt okunniga om. Men vi lär oss och Vincent kan säkert få oss intresserade om hans intresse håller i.

Dagen efter var det barnkalas med några av Vincents kusiner och hans Mormor och Morfar. Vi gamlingar hade svårt att hänga med i allt stoj och stim. Vincent blev helt uppslukad av ett Legobygge trots att kusinerna högljutt levde sig in i födelsedagspresenten ett tvspel. Lugnet lägrade sig när det var dags för den önskade pannkakstårtan.

Efter en natts välbehövlig sömn och hotellfrukost återvände vi till en ”avfolkad” lägenhet där vi i lugn och ro kunde samtala och undersöka presenterna. Jag fick bakläxa på min presentbok – men det är nu två andra böcker på väg till Vincent.

På måndagen styrde vi kosan mot Malmö. Vindrutetorkarna behövdes fortfarande och plötsligt tog spolarvätskan slut. Tack vare att det regnade en del fick vi trots allt så pass sikt att vi vare sig missade Engelsson eller Borgeby skor. Det blev inte bara två efterlängtade flanellskjortor och ett par fodrade byxor utan också ett par vinterskor och ett par ”pissetofflor” innan vi kunde parkera bilen på Lagmansgatan.

Nu har vi båda också blivit vaccinerade mot covid och influensa så att livet kan gå vidare – och lungt invänta nästa överraskande snöfall. Måtte det dröja!

Så blev det då äntligen av med en kusinträff från min Farmors sida. Framtill för 60 år sedan träffades vi någorlunda regelbundet några gånger årligen. Det var ofta i samband med kalas av skilda slag. Ibland var jag hemma hos någon av pojkkusinerna och lekte – särskilt hos Claes som hade en stor elektrisk tågbana av märket Märklin. Den var jag mycket avundsjuk på.

En gång på 1950-talet fick jag följa med familjen Larsson till Småland för att uppleva en total solförmörkelse. Från sett att jag blev illamående och behöva stig ur bilen för att kräkas var det en stor upplevelse att åka så långt i bil – en gammal klassisk Citroen.

Ett par år senare fick jag följa med Claes familj på en utfärd till Karlskrona för att besöka Karlskrona där min Farfar och Farmor bodde när Farfar plötsligt dog. Mitt minne därifrån att vi fick bada i en kommunal utomhusbassäng.  

Efter min Farmor Ellens död, vi lämnade tonåren, flyttade från Malmö och fick vänner vi själva valde att umgås med blev det allt glesare med umgänget med kusinerna. Två bodde i Stockholm, två bodde i Göteborg, en bodde i Helsingborg, en flyttade runt i världen och en bodde kvar i Malmö. Vi fick skilda intressen och barn. Tiden räckte inte till. Men ibland pratade vi om att det skulle vara kul att träffas.

När en av stockholmskusinerna flyttade från Stockholm till Brantevik tog han initiativ till en träff. Några år senare hade vi en träff i Höllviken. Det var 25 år sedan – och Ola och Carina hade hunnit glömma träffen. För en tid sedan i samband med Claes vernissage på Falsterbo konsthall träffade vi kusinen Mats och Olas nästkusin Henrik. Då rann släktkänslan på. Mats och Henrik åtog sig att försöka ordna en sammankomst.

I lördags samlades de flesta kusinerna, några nästkusiner och en brylling; flera hade partner med sig. Akki som förberett ett släktträd att fylla i fick tyvärr stanna hemma med feber. En kusin kände jag dessvärre inte igen omedelbart men det var också många helt nya ansikten. Det blev en trevlig träff och nostalgin stod som spön i backen med minnen från farbror Klas och Annas sommarställe på Norra Värmdö, Tant Lallas besök i Malmö, besök hos farmor/mormor Ellen på Herrestadsgatan i Malmö, kyrkogårdarna i Västerstad och Skånes Tranås där musculusarna är begravda. En kusin påstod sig veta att jag tävlat i simning. Det kände inte Ola till. Det gör han nu – men det är en annan historia.

Dessutom blev släktträdet befruktat och kan växa vidare. En ny brylling kan i skrivande stund sett dagens ljus – annars mycket snart.

Dagen för att sätta sig till gåsmiddagen är bestämd sedan länge. Enligt praxis äter vi gås på en lördag i nära anslutning till Mårtensafton. Allsvenskans sista omgång brukar spelas en av de två första söndagarna i november. Så snart allsvenskan är lottad för säsongen kan således dag för gåsmiddag bestämmas. De senaste åren har MFF fått himmaplan till sista matchen. Så även i år – men tyvärr utan guldchans och inget bubbel att fira med.

Ola och Carina har precis återvänt från Spanien. Jens är på väg till Skåne och Höllviken för att tillsammans med oss andra förbereda Mårten (och kolla två MFF-matcher?) Johanna är flitig med studier (och studentfester i Norrköping) och Fredriks flickvän är i Ecuador för att samla material till sin Masteruppsats. På lördag ansluter Shasha med Vincent och Nova. Detta är inledningen till de logistiska övningarna.

Ett par veckor innan gåsmiddagen skannar Akki av marknaden för gäss och beställer två stycken. Därefter är det dags att börja putsa silver och se till att det finns kallmanglade servetter och gåspynt till dukningen. 

Eftersom MFF har hemmamatch i EL-fotboll lagar Jens och Akki pumpasoppa idag till de klentrogna, de som inte äter den traditionella svartsoppan. (Svartsoppan är inhandlad i butik.) Därefter var det dags att gå på match. Trots att MFF räddade en straff hjälpte det inte. Det blev förlust – igen! Carina förbereder hemma den maffiga äpplekakan. Allt transporteras i sinom tid till Höllviken.

På fredag anslöt Akki och jag till Höllviken och lite senare Ola för att påbörja de egentliga förberedelserna med inhandling – inte minst av vinet och den numera obligatoriska årgångsglöggen. Därefter påbörjades tillagningen. En gås steks på fredagen och den andra på lördagen. Jens hann också med en vända till Falsterbo konsthalls utställning med målningar av kusinen Claes. På fredagskvällen anlände Shasha, Vincent och en trött och sömning Nova.

På lördagen fortsatte förberedelserna. Carina och Shasha håller Vincent och Nova sysselsatta med ett obligatoriskt besök på Vellingeblomman och hämta upp Fredde vid busshållplatsen i Höllviken. Själv höll jag mig diskret undan med att skala potatis och rensa brysselkål i Lilla huset. Akki har förberett pumpasoppan och jag svartsoppan. Jens och Ola fortsätter förberedelserna med dukningen: lägga upp svart vinbärsgelé, inlagda gurkor, lufta vinet och inte minst förbereda såsen. Di gamble hinner med en liten power-nap och en skön dusch innan det är dag för mig att sätta på kastruller med soppor, potatis och brysselkål. Det är viktigt med brysselkollen så att inte sopporna bränns och potatisen blir lagom kokta. Akki hjälper Jens och Ola med trancheringen. Mörkret börjar falla och marschallerna i trädgården tänds.   

När de härliga dofterna har spritt sig i stugan är det dags för alla de uppklädda att samlas på ovanvåningen för att provsmaka året glögg från Bolaget. Den föll väl ut och sopporna hämtades med hjälp av Fredde från Lilla huset. Andaktsfullt kunde vi sätta oss till det vackert dukade bordet för att påbörja svartsoppan för Jens och mig – pumpasoppa för de klentrogna. Vi lät oss alla väl smaka.

Därefter kommer huvudnumret men först väl kokt potatis och brysselkål samt rödkål i nyputsade silverkarotter därtill Akkis inlagda gurka och slutligen den av Jens och stekta och brankade gåsen och slutligen den välbalanserade såsen. Vi provade av vinet och diskuterade dess fördelar. Vi glömde inte heller bort att skåla för ”absent friends” – Johanna och Hanna. Allt för att njuta av vinet. Dessutom åt både Vincent och Nova med god aptit – och kunde nästan sitta till bords under den utdragna måltiden. Vi stressade inte med avdukningen av huvudrätten. Vi var alla mätta – men vi visste att det vankades mer.

Mer är Carinas maffiga äppelkaka (efter farmor Karins recept) och massor med vaniljsås (enligt Jens önskemål) och portvin. Som vanligt trotsade vi magens begränsningar och tvekade inte att lassa upp rejäla portioner.  

Vi tackade varandra för varandras insatser och ytterligare en lyckad gåsmiddag. Akki och jag är tacksamma för att Jens och Ola framgångsrikt tagit över det mesta av ansvaret så att traditionen lever vidare.

När bordet var avdukat och diskmaskinen fylld var det dags för familjens nya entreprenör Fredrik att presentera sin nya hemsida för den styrkeprodukt som ska frälsa mänskligheten. Den kan behövas efter ett övermått av kaloriintag.

När ”spelhålan” öppnade var det dags för en sömning Nova att krypa i säng och ett par timmar senare lämnade Carina, Ola och Fredrik. Kvar var mer disk, ett par gåskadaver och di gamble som nöjda kröp till sängs.

P.S. Nu går vi mot allt mörkare tider och det gäller att härda ut över julen – innan ljuset och värmen kommer åter – och en ny och bättre fotbollssäsong.

Vad är det för likhet mellan MFF och Centern? Båda är ledarlösa – för att inte säga lealösa! Båda är inblandade i att rekrytera nya ledare. För Centern blir det säkert en internrekrytering – förmodligen för di Blåe också. Lagen och spelidéerna är också i behov av förnyelse och MFF behöver en klassisk center och Centern behöver bestämma om strategin ska vara spel med höger- eller vänsteroffensiv – åtminstone efter valet i september nästa år. I år får vi sätta vår lit till tjejerna i MFF.

Lite har det dock ljusnat på morgnarna eftersom vi övergått till normaltid. Men inte har tiderna blivit normala för det. Den s.k. presidenten flyger världen runt för att mäkla fred. Det mesta han lämnar efter sig är ett obegripligt kaos – ”great and fabulous” för att använda hans normala vokabulär.

Somligt är dock normalt: Monday Night Big Band, Nisses småpågar och andra vänner på lunch. MNBB satte i måndags rejält sväng på Malmö Live i samband med sitt skivsläpp. Höstträffen på Grand med gamla kollegor med gamla minnen från institutionen och inte minst skrönorna som inte tål normal källkritik – även om vi alla kan intyga sanningshalten.

Igår fick jag skämmas rejält för att bo i Malmö. I media spreds snabbt nyheten att ingen av de tillfråga biograferna ville upplåta sina salonger till en judisk filmfestival som tydligen fått ekonomiska bidrag från dels Region Skåne, dels Malmö stad. Enligt media var tveksamheten till att upplåta lokaler dels att det inte skulle bära sig ekonomiskt, dels att man var orolig för (våldsamma?) demonstrationer med antisemitiska inslag.

Polisen i Malmö har de senaste åren tyvärr fått erfarenhet av att hantera antisemitiska inslag i propalestinska demonstrationer. Det är också polisens uppgift att upprätthålla ordningen – i den händelse en demonstration går över gränsen för det tillåtna. Att kulturinstitutioner i Malmö inte längre vill/vågar upplåta sina lokaler till judisk kultur är allvarligt och hållningslöst. Har lokalägarna inga värdegrundsdokument att förhålla sig till? Litar de inte på polisens kompetens?

Är detta början på ett sluttande plan för kulturen i Malmö? Vad blir nästa steg? Inga judiska musiker på Malmöscener? Inga judiska konstnärer på gallerier? Ingen Amos Oz eller David Grossman på biblioteket? Ska vi låta hot och hat styra kulturutbudet i Malmö?

Detta är inte bara skämmigt, det är skamligt, bottenlöst dumt utan också ett svek mot alla som önskar ett öppet och tillåtande kulturliv i Malmö.

Det mörknar över Malmö i såväl bokstavlig som bildlig betydelse. Det märks allt tydligare att höstdagjämningen sedan länge är passerad. Inte nog med att jag inte längre väcks av solen utan av koffeinsuget dessutom är det dags att tända stearinljusen vid middagen. di Blåe gör oss inte heller ljusare till sinnes. Knapp seger över ett bottenlag i allsvenskan och tre baklängesmål mot ett mediokert tjeckiskt lag passar alltför väl in i höstmörkret.

Till ljuspunkterna hör som vanligt MNBB och en sprillans nyskriven pjäs om rivningsraseriet under 1970-talet på Hipp. (Jo, jag vet att det numera heter Stadsteatern. Men det är för dumt!) En kluven arkitekt – Dr Jekyll och Mr Hyde – drömde både om fyrkantiga skyskrapor och småhusidyll som skulle ersätta den rivna slummen. Det utspelades i Malmö men kan appliceras på många städer i Sverige. Tänkvärt och väl genomfört. Tur att det finns annan kultur än fotboll som ett ljus i mörkret.

En fin brittsommarsöndag blev det i Höllviken. Jag kunde gå fram och tillbaka med den elektriska rollatorn över gräsmattan som hade hunnit bli riktigt långhårig. Som belöning kunde Akki skörda säsongens sista smakrika tomater och tömma en bortglömd potatisplanta på ett par potatiskok. En liten strimma ljus börjar också skymta i Mellanöstern. Den israeliska gisslan är frigiven av Hamas i utbyte mot ett stort antal palestinier. Men det är (alltför?) många hinder kvar att övervinna till en varaktig lösning av konflikten. Palestinierna har inte många vänner i regionen. Det lär dröja innan det ljusnar. Vi får nöja oss med att det är mindre än ett halvår till vårdagjämningen och himmeln åter blir ljusblå.

Det finns många bokstavskombinationer hbtq, adhd som blivit accepterade för att förenklat sammanfatta komplicerade problem. Till dessa kan vi kanske foga NPTZ – vad det nu kan stå för?

Jag börjar nu bli rejält trött på alla dueller som radio och tv organiserar mellan svenska politiker om stort och smått. Politik får inte förminskas till att bli en boxningsmatch. Politik i en demokrati bör var ett civiliserat samtal för att undersöka vad man är överens om och vad man inte är överens om. Poängen med demokrati är inte att vi ska vara överens men att vi ska räkna skallar – inte slå in skallar.   

Jag börjar också tröttna på att statsbudgeten presenteras styckevis med en godsak i taget för att maximera uppmärksamheten för skilda grupper. Det blir omöjligt att få en helhetsbild av statens inkomster (skatter i många skepnader) och utgifter idag och i framtiden; t.ex. hur mycket av statsskulden som ska betalas av kommande generationer. Politikerna hjälper oss inte att bli klokare för att kunna fatta välgrundade beslut

Efter denna dystopi erinrar jag mig min favoritsatiriker från första halvan av 1700-talet. 1726 skrev Jonathan Swift: ”Folket i Brobdingnag (Jättarnas land min anm.) har nämligen ännu inte gjort politik till en vetenskap, något de skarpaste hjärnorna i Europa gjort.  … att man hos oss har skrivit flera tusen böcker i statsvetenskapliga ämnen. Tvärtemot vad jag hade räknat med gjorde denna upplysning att han (härskaren, min anm.) fick mycket låga tankar om vår intelligens.”  Swift skrev inte för barn utan för vuxna! Låna, läs och begrunda den fullständiga vuxenversionen. Där finns kloka tankar om Yahooerna och ett folk som blev alltför gamla.