The thoughts of Eklundh

Amanuens är en gammal byråkratisk tjänstetitel som kommer från latinet och betyder ungefär ”till hands”. Mitt första jobb på universitetet var som 2:e amanuens. Jag behövde inte vara till hands som pärmbärare utan hjälpte studenter att välja uppsatsämne och sedan innan seminariet tillsammans med examinator granska den färdiga produkten. Det är nu 55 år sedan.

I förra veckan återknöt jag till början av mitt CV. Jag blev amanuens till Ola och Carina – men nu som plankbärare av nedmonterade garderober, köksskåp och inte minst uppbrutet parkettgolv; från deras nyköpta lägenhet till deras bilsläp för vidare transport till närmsta miljöstation (soptipp). Inte lika intellektuellt utmanande men väl välbehövligt fysiskt.  

Erdogan har skickat Sveriges ansökan om medlemskap i Nato vidare till ”sitt” parlament. Där kan det säkert bli mer parlamenterande. Det blir det säkert i Ungern också som tidigare inte velat vara sist på bollen – även om de båda spelar på en annan demokratisk planhalva.

Dessutom är två svenska fotbollsfans brutalt mördade i Bryssel. Mörkret blir allt svartare. MFF-matchen inleddes med en tyst minut för att hedra offren. Den annars mycket högljudda och sjungande publiken var knäpp tyst. Det var mäktigt. I det tilltagande höstmörkret spelade ”di Blåe” till sig en viktig seger – utan att spela övertygande för att ta hem guldet.

Bussarna i Lund – som jag utnyttjar en gång i månaden när min Litteraturjunta har sina möten – har än en gång fått nya sträckningar och ändhållplatser till Nova i Lund. Busslinjerna i Lund är nu lika svängiga som Lunds politiker om vart hän deras avloppsvatten ska ledas för att renas – Buss a Nova. Och då går bussen ändå inte till Göteborg.

Riktigt svängigt var det igår kväll på Malmö Live där Jan Lundgren, Nils Landgren och Lill Lindfors fyllde salongen med mycket improvisation, bra musik och en del bossanova.

Det bästa med Tjockholm är tåget söderut – allra helst som vi har möjlighet att göra ett längre stopp i Linkan för att äntligen få hälsa på hos barnbarnen – och deras föräldrar. På stationen möttes vi av Nova och Shasha. Vi hann inte sätta oss i bilen förrän Nova ljudligt protesterade. Det blev lugn och ro när vi snart nog anlände hem.

Eftersom jag behövde inskaffa vårt bidrag till fredagsmyset tog jag Nova med mig på en rundtur i barnvagnen. Men se det gick inte alls. Efter två hundra meter med en mistlur i vagnen nödgades jag att inse att mitt sällskap inte passade den unga damen. När den otröstliga dottern återlämnades innanför hemmets dörr spred sig ett leende över hennes läppar. Jag fick ta skeden i vacker hand och ensam förrätta mitt ärende inför kvällens mys.

Strax kom Jens och Vincent hem efter fredagssimningen och familjen var samlad vid middagsbordet.

På lördagen bar det iväg till Vincents nya favoritsysselsättning; klättring. Först en rejäl uppvärmningsrunda på olika studsmattor innan det var dags för klätterväggen. Utan att tveka – men med rejäl livlina – klättrade grabben en sex, sju meter uppför en vägg – hur kul som helst. Jens tyckte det var minst lika roligt.

På söndagen var det biobesök. Det blev tecknad film mitt på dagen; Tågmysteriet. Det visade sig vara även ett mysterium för Vincent. Det var tyvärr ingen film för barn i sexårsåldern utan snarare en film för Farmor och Farfar som är bekanta med Agatha Christie, Hercules Poirot och filmer som Mordet på Orientexpressen. Även om Vincent hade svårt att redogöra för handlingen var det kul att vara med Farmor och Farfar på bio. Mindre kul var det senare på eftermiddagen när ”di Blåe” förlorade mot Kalmar.

På måndagen var det skoldags. Akki gjorde en busstur i en kappaffär – men kom hem tomhänt. Shasha, Nova och jag hämtade Vincent på hans skola. De hade under dagen jobbat med bokstaven A. Det blev många ord på A på vägen hem där Farmor inte väntade med Anka men väl favoriten falukorv.

På tisdagförmiddag var det dags att avsluta vår utflykt och ta sig ytterligare söderut för att i onsdags ta emot Socialtjänsten som ville göra ett hembesök för ett Hälsosamtal. En service som erbjuds alla som fyllt 80 i Malmö. Utöver att börja knapra D-vitamin och fortsätta med artrosgymnastik var det ett bra tips vi fick; att få hjälp med att gratis ta ner och sätta upp kristallkronor så att de kan tvättas och putsas. Det är en del av den fixartjänst – som annars består i att få hjälp med att ta upp och ner tunga grejor från källaren och hyllor som kräver stege, byta glödlampor, kolla brandvarnaren och hjälp med att installera tv och obegripliga datorer. Kanske inte i första hand för omsorg om gamlingarna utan mer omsorg om kommunens utgifter för hemsjukvård när vi varit för övermodiga i våra i-landsprojekt.

Äntligen har Akki och jag tillsammans kunnat ta tåget till Stockholm för några kulturintensiva dagar. Vi bestämde oss för att förlitat oss på kollektivtrafiken i Stockholm för att kunna ta oss runt på de olika utställningarna och till hotellet. Hotellet var särskilt valt för att ligga nära en tunnelbanestation. Eftersom kartan vi kollade på inte var topografisk missade vi att det var ett rejält brant att bestiga de sista 50 meterna för att nå entrén. Men vi klarade det också. Rummet var minimalt och saknade fönster. Sängen var placerad på kortsidan och upptog hela väggen. Det fanns bara en långsida att beträda sängen vilket innebar en del problem för den som låg innerst att ta sig till toa på natten. Vi har nog aldrig bott så smått – trots många ekonomiboende runt om i världen.

Första eftermiddagen hann vi avverka en inte alltför imponerande utsållning av nya textilkonstnärer på Sergels torg innan det var dags för lyxpizza. Dyrt men gott.

Följande dag blev strapatsrik med start på Svenskt Tenn som hade en del av Nutida Svenskt Silvers jubileumsutställning. Därefter besök hos grannen Schildt, som dock inte visade sina egna silverarbeten utan verk av Pernilla Sylwan. Hennes mest magnifika lampa hade vi dock sett tidigare på Form&Design i Malmö. Eftersom vi inte är stora tefantaster avstod vi även från hennes tekanna.

På Nationalmuseum började vid med lunch för att samla kraft till bl a deras silverutställning innan vi fortsatte till deras övriga 1900-talssamlingar. Det renoverade museet levde väl upp till våra förväntningar. Därefter besök på Hallwylska som hade examensarbeten från Konstfacks silverstudenter som vi inte blev särskilt inspirerade av. Hallwylska ”palatset” är visserligen överlastat och tyvärr dåligt upplyst men trots allt överväldigande i sitt överdåd. När man ser det dukade matsalsbordet inser man att vi lever pauvert.

Sedan behövde Akki köpa skor. Efter en timmes provande promenerade vi ut ur skoaffären i Gamla Stan och fortsatte till Stockholms stadsmuseum. Där var en liten tunn hantverksutställning men vi fick åtminstone se cocktailglas och shaker i silver av Sebastian Schildt. Trötta återvände vi till uppförsbacken till hotellet. På fredag förmiddag var vi övermätta på kultur och det dags för det bästa med Stockholm – tåget söderut!

Hösten börjar sakta men säkert göra sitt intåg. Dagarna blir kortare och även om gra ljuspunkter det fortfarande kan värma gott i solen blir det kyligt på kvällen och natten. Morgondimman kan ligga tät utanför sovrumsfönstret och det tar gärna ett par timmar för solen att bryta igenom.

Ett annat säkert hösttecken är att MNBB har inlett sin sin säsong på Malmö Live. Victoriateatern har också flera lovande picnickonserter. Vi har redan hunnit med en – Smoke Ring Sisters. Det betyder några ljuspunkter i höstmörkret.

 Äntligen har vi kunnat återuppta de årliga sammankomsterna med “Silverfiskens vänner”. Skaran som efter pandemiuppehåll som samladei Dalby var visserligen tyvärr något decimerat men det kompenserades med skålar för “absent friends”. Surströmmingsfesterna riskerar att gå samma öde till mötes som ålagillena. Strömmingen håller på att bli utfiskad.

“Litteraturjuntan” som jag tillhör har också återupptagit sina sammankomster. Eftersom det är flera gamla statsvetarkollegor med i juntan blir det ibland mer snack om de eländiga politiska lägena i världen, Sverige och Lund än om den lästa boken.

 Ytterligare en ljuspunkt i höstmörkret är att det äntligen har lossnat för “di Himmelsblå” – trots försäljningar av bra spelare och en långtidssjukskriven nyckelspelare. Nu gåller det att inte tappa humöret så fort man ska lämna ett kisseprov – även om man är onödig – eller dra på sig andra onödiga kort.

Efter ett inte alltför lyckat sommarväder har solen och värmen återvänt till Skåne även om det satt hårt inne. Efter inte alltför lyckosamt spel i allsvenskan för di Himmelsblå har resultaten – om än inte spelet – återvänt även om det satt hårt inne i söndags.

För att undvika att vi ska sitta hårt inne på 14:e våningen de kommande soliga dagarna har vi evakuerat till Höllviken. Evakueringen är delvis av nödtvång. Imorgon och övermorgon ska elcentralen i fastigheten bytas. Det innebär framför allt att hissarna inte kommer att fungera. Det är inte så kul om man bor på 14:e våningen och vill komma ut i solen. Men det går ingen nöd på de evakuerade. (Det är åtminstone bättre för oss än de i grannfastigheten där elcentralen blev utslagen under ett av de senaste störtregnen. Det kan inte ha varit kul – även om det bra var ett åttavåningshus.)

Ola och Carina har nu bestämt sig för att flytta och hittat lägenheten de vill ha på Krutmeijersgatan. Det har varit ett idogt och slitsamt letande. Nu är det en massa logistik och köksplanerande som ska genomföras. De har redan hunnit lämna en mängd brädspel i Höllviken och i utbyte tagit en mängd flyttkartonger – men inte minst solmogna tomater i växthuset utan att vattna så att de gröna fick en chans att rodna. De var torra som en nykterhetspredikant. De är nu vattnade och trädgårdsmästaren har inte heller längre torrsprickor i levern.

Imorse vaknade jag som vanligt och kände mig som vanligt trots att jag blivit 80+. Jag kände mig inte ett dugg äldre än för en vecka sedan, eller en månad sedan, eller ett år sedan… Men så har det å andra sidan känts varje födelsedag möjligen med undantag av när jag fyllde 21 och för första gången (lagligen) handlade på Systembolaget. Ändå har den ena krämpan efter den andra kommit smygande och jag har vant mig vid att regelbundet ta min blodtryckssänkande medicin, medicin mot kolesterol och en lätt stelhet i leder på morgonen. Det är inte särskilt synd om mig eftersom jag fortfarande uppskattar att umgås med goda vänner, läsa god litteratur, lyssna på jazz som jag tycker om, njuta av bordets gåvor. Det är mer synd om Akki som nu är gift med en ”gammal gubbe”.

Livet fortgår emellertid som tidigare. Vi har hunnit med ett besök på Ystad Jazzfestival med en hysterisk pianist (Bill Charlap) som visserligen var tekniskt skicklig men vars improvisationer aldrig hann landa hos mig eftersom tempot mestadels var rejält uppskruvat.

Det har blivit god lunch hos goda vänner, lunch på tu man hand när de serverade ankbröst på Operagrillen, lunch med en yngre kollega på en klassisk libanesisk restaurang och en mindre lyckad ”grillfest” med vår bostadsrättsförening. Buffén blev nästan en timme försenad. Det var en hungrig upprorsstämning. Det är kanske tur för styrelseledamöterna att det är långt till årsmötet – och att det är svårt att rekrytera styrelseledamöter.

Igår blev jag av Akki bjuden på en god middag i de medeltida källarvalven på ärevördiga Kockska Krogen: ostron, vildand och en ostbricka tillsammans med goda viner. Allt tillsammans med Ola, Carina, Fredrik och inte minst Loff och Eva-Lis, som missade det stora överraskningskalaset den 24 juli. En lyckad fest i huset där danska kungen lurade skjortan av den nyinstallerade svenske kungen 1523. Gustav Wasa fick inte sin hett efterlängtade allians med Hansan. Vi får se om Erdogan lyckas med samma konststycke med Ulf C.

Eftersom jag tillhör en utdöende art (utrotningshotad?) av släktet Våga Vägra Facebook har Akki blivit bombarderad med gratulationer till mig. Eftersom jag vägrar en canossavandring har Akki fått i uppdrag att tacka för alla grattis till den reaktionäre stofilen.

Efter hemkomsten från Kockska kom ytterligare en present. MFF vann borta mot Sirius. Även om di Blåes spel tydligen lämnade en hel del att önska så fanns det goda skäl att avsluta dagen med en rökig favorit – Laphroaig.

Unga vänner – misströsta inte. Det finns hopp även för 80+ och kanske även för MFF?

Den långa och varma sommaren fick aldrig riktigt fart efter midsommar. Den tappade sugen – åtminstone i norra Europa. Spannmålsodlarna har kunnat pusta ut. Lite synd är det om alla semesterfirare i Sverige och allra mest synd är det om skogar som brinner och befolkningar som lider i hettan. Allt för våra tidigare synders skull med koldioxidutsläpp och skogsskövlingar.

Det traditionsenliga programmet ”Sommar” innehöll idag en dystopi när Max Tegmark -AI-forskaren på MIT – var sommarpratare. Denna dystopi är i stil med Bertrand Russels farhågor för kärnvapenkrig eller George Borgströms om annalkande livsmedelskris, som en gång i tiden formade min ”världsbild”. Om man inte gitter läsa Tegmarks tegelsten ”Liv 3.0” (2017) vilket jag kan förstå kan man istället lyssna på https://sverigesradio.se/avsnitt/max-tegmark-sommarpratare-2023 Det stämmer till eftertanke.

De här dagarna tillbringar vi på Nybogatan eftersom Ola, Carina och Johanna är på utfärd till Nederländerna och sedan Champagnedistriktet för provsmakning. Deras katt behöver sällskap och mat. Det tycks vara mest mat katten behöver. Sällskapsdjuret är mycket avvaktande till sällskap och är inte särskilt påträngande – mer än vid matskålen.

Igår var Akki och jag på match MFF-Värnamo. Det bästa med matchen var inte att di Blåe vann utan att det inte var några bengaler eller bangers. I enlighet med medialogiken nämndes det inte med ett ord på Sydsvenskans sportsida – att det går utmärkt att spela fotboll med en hängivet sjungande och hejande publik. Den tolfte spelaren gjorde igår en utmärkt insats. Det menar jag hade förtjänat ett par rader. Men å andra sidan uppmärksammar inte media heller att det utanför nästan alla ambassader och moskéer inte eldas – eftersom det är så det ska vara.

Dagen började med trist gråmulet regnväder i Höllviken. Att vi dessutom behövde ägna söndagsförmiddagen åt att bädda ur, tömma kylen och städa efter oss för att bereda plats för nya gäster gjorde inte söndagsförmiddagen ljusare. Det enda glädjeämnet var att Sveriges damer till slut vann sin öppningsmatch i fotbolls-VM mot Sydafrika.

Nåja, vi skulle ju träffa barn och barnbarn snart nog på Nybogatan för att en dag för tidigt fira Olas födelsedag. Det blev inte mycket av det. När vi hämtat upp Fredrik och körde in på Nybogatan 21stod inte oväntat partytältet från gårdagens fest kvar. Ola och Carina hade haft sin årliga sommarfest. En tradition som påbörjats för mer än ett halvt sekel sedan i Höllviken. Ut ur tältet vällde nu inte bara barn och barnbarn till Akki och mig – utan våra gamla vänner Jan och Bibi med barn och ”svärbarn”, Lotta tillsammans med Malin och brorsbarnen Otto och Tor samt Gustav och Louise. Det var en överraskning som heter duga. Akki och jag hade bestämt oss för att avvakta med fest till efter Akkis förestående operation.

Det blev många kära återseende – många vi inte träffat sedan före pandemin – mycket snack om fester och lekar i Höllviken. Själv älskar jag fester över generationsgränser även om jag idag inte ger mig in på tävlingar i säcklöpning, styltgång eller dragkamp som var vanliga inslag för fyrtio, femtio år sedan. En italiensk buffé med bubbel, en rejält tilltagen spiddekauga och kaffe med avec ger jag mig fortfarande gärna in på utan att förfäras – inte ska förfaras! Att dukningen var med linneservetter gjorde mig rörd. Ett synligt bevis på att uppfostran inte varit bortkastad. Mest rörd är jag över att alla gamla och yngre vänner som har möjlighet ställer upp. Det enda jag sörjer så här post festum är att jag glömde att utbringa en skål för ”absent-friends” som inte hade möjlighet att komma.

Inte gjorde det något att det hällregnade eller att vi inte som förväntat fick se AIK spela oavgjort mot MFF.

Det blev till att ta taxi hem. Vår bil får hämtas imorgon.

ETT STORT TACK TILL OLA, CARINA, FREDRIK, JOHANNA, JENS och SHASHA. Ett särskilt tack till VINCENT som förärade mig ett par nya sockor, eftersom jag till hans oförställda glädje de senaste dagarna gått med en naken stortå i min socka. För NOVA och de andra barnbarnen kommer jag snart att läsa barnboken om Ella F (som var en oväntad och glädjande present) och låta henne lyssna på farfars favoritmusik. Kanske, kanske det kan bli till glädje för mer än mig?