The thoughts of Eklundh

I onsdags kunde vi inviga badrummet. Vi invigde den nya duschen och det nya handfatet. De gamla IKEA-skåpen var uppsatta, bänkskivan och skåpsdörrarna av vårt gamla körsbärsträd var på plats och toastolen var kopplad. Dörren till badrummet var satt på sina gångjärn – men dörren gick till byggarens och vår stora förvåning inte att stänga? Det var precis som om dörren hade fått för mycket dörrfoder i sig? Vi kliade oss i huvudet. Karmen hade inte rörts. Dörrbladet hade stått torrt och fint i carporten. Klockan var sju på kvällen och det var inte mycket vi kunde göra den dagen. Det var bara att invänta hantverkarnas återkomst. De kunde inte komma igår. De hade andra inbokade projekt. Det lovade att komma som idag fredag och fixa det.

De kom idag och fixade det! Det krävdes dock en hel del funderande och specialverktyg. Så nu kan vi stänga toadörren om oss – så snart Akkis nymålade färg på dörren torkat. Det kommer avsevärt att höja trivselfaktorn i huset.

Nu återstår ”bara” en grundlig städning av huset från byggdamm och gamla och nya gäster kan hälsas välkomna.

Fotbollsfesten är nu över och allvaret i allsvenskan har kommit igång. För en gångs skull har hantverkarna hållit tidsschemat och imorgon ska vi vara i mål och kunna återerövra tre veckors saknat territorium och åter kunna sitta på tronen. Nu återstår att städa bort byggdamm och leta en designad och inte minst funktionell hållare för toapapper. Det är visserligen en skitsak – men marknaden översvämmas verkligen inte av både form och funktion.

Så är det bara en vecka kvar tills vi kan börja återta förlorad terräng. Hanterkaren har jobbat från om inte bittitada så åtminstone till sent. På morgnarna har han vid flera tillfällen suttit i bilköer. Det är gubevars Horseshow i Falsterbo och av till går bron över Falsterbokanalen upp för att släppa igenom fritidsbåtar, vilket orsakar köer upp till Vellingeavfarten! Ett stor hinder för arbetslinjen i en kommun där ”friheten är större”! Tydligen inte för de arbetande massorna?

Nåväl – badrummet har nu fått kakel på väggarna och klinker på golvet – allt mycket välgjort. Nu återstår dusch, duschväggar, handfat, toa, bastuaggregat och strömbrytare. Det har lite oväntat varit trassel med Gustavsbergs leveranser till Hornbach så det får bli en kompormiss med kranen til handfatet.

Vi har också hunnit med de första förberedelserna inför Mårten; de svarta vinbären är plockade och kokta till gelé. Det kommande årets lördagsluncher har också fått sin förberedelse; johannesörten är skördad, knopparna plockade i en glasburk och försedda med (96%) sprit. Nu är det bara att ha tålamod. Om ett par månader kan extraktet överföras till 35-38% sprit för att bli en mycket god med något odryg måltidsdryck.

Efter kvällsdoppet – i det inte alltför kalla vattnet – står nu rabarberpajen i ugnen och sprider en härlig doft. Så det är slut för nu

I fredags piggvar, igår skrubbor tillsammans med Nilssons och en hantverkare i badrummet och idag lax efter badet. Jo, idag har även jag vågat mig i vattnet. Akki badade redan för någon dag sedan. Idag var det åtminstone rejält varmt i luften och inte svinkallt i vattnet.

Äntligen har allsvenskan åter kommit igång – men det verkar inte som ”Di blåe” har kommit igång. Både Radiosporten och Max W är besvikna på MFF. Det är kanske bra att Akki och jag är i Göteborg på lördag när MFF möter Åtvidaberg – eftersom det inte verkar som om Malmö har kommit igång att spela fotboll ännu.

På badrumsfronten är nu det mesta av grundarbetet för att sätta upp kakel gjort. Förhoppningsvis påbörjas det imorgon.

Akki och jag har nu retirerat till ”Lilla huset”. En omfattande (och inte helt gratis) renovering av badrummet medför omgrupperingen, I år blir det således ingen uthyrning till hästälskare – inga inkomster, bara utgifter – men ett fräschare badrum.

Vi har dessbättre äntligen återhämtat oss efter Kents festligheter på en gammal klassisk malmökrog. Och visserligen är det ett mycket viktigt val om ett par månade och i Almedalen hårdnar kampen mellan de blåa och röda. Men de röda vinbären pockar på att bli plockade och bli till saft. Några hyggligt bra fotbollsmatcher i Brasilien ger också förströelse från förödelsen i badrummet.

Det dyker ständigt upp överraskningar i badrummet. Än har den nya bastudörren andra mått än den gamla och jag behöver jaga upp på loftet för att leta reda på 40 år gammal överbliven bastupanel, än behöver avloppet till handfatet flyttas, än behöver grejor hämtas på Hochnbach, Lindströms osv. Hitintills håller ramarna och vi håller humöret uppe och sover gott om natten.

Morgonpromenaderna blir däremot avgjort kortare.

De senaste dagarna har jag tillbringat på knä – inte tillbedjande – utan förbannande naturens envisaste och mest seglivade växtlighet – de s.k. ogräsen. De akademiska seminarierna (seminarium latin för att kultivera människan) är ett viktigt, intressant, spännande och ofta intellektuellt givande kollektiv verksamhet. Så icke individuell manuell ogräsbekämpning mellan stenarna i trädgården. Arbetet är illa lönat; det syns bara när det inte är gjort och inom kort tid är ogräset tillbaka.

Att kämpa mot naturen och försöka rubba den ekologiska balansen straffar sig dessutom omedelbart med slitna leder och träningsvärk. Sedan kan man gott ställa frågan – vem har bestämt att de vanliga växterna som trivs i vår miljö ska få den pejorativa benämningen ogräs och de som drivs fram med konstgödsel, bevattning och en massa extraduttande kallas kulturväxter. Det finns goda skäl att citera salig Olof Lagercrantz: Så fort jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver!”

Föregående vecka höll på att sluta i tragedi. Johanna, som skulle stå i främsta ledet på Malmöflickornas jubileumsuppvisning på klasiska Malmö Stadsteater, bröt armen två dagar innan föreställningen. Inte nog med att det gjorde rejält (djävligt är nog ett mer exakt ord?) ont, lång handläggningstid på akuten – åtminstone i jämförelse med Fredriks handläggningstid i Österrike – det värsta för barnbarnet var inte brottet utan det uteblivna deltagandet i uppvisningen. Och Shasha som kommit ända från Stockholm och Jens bara från Köpenhamn nästan enbart för detta. Det var inte tur – bara fraktur. Som tur var fick Johanna var med i masscenerna, där hon svagt skymtades längst bak. Självklart uteblev inte den sedvanliga uppvaktningen vid sceningången när malmöstjärnorna kom ut!

Veckan började sedan onödigt spännande. Det var en sällsynt vacker och ljum malmökväll på ”Stadion”. MFF hade match mot ett starkt och taggat AIK. Trots ett par utmärkta målchanser för MFF tog AIK ledningen med 2-0. Det verkade som om Jens skullefå en trist nattresa till Stockholm. Malmö lyckades dock reducera men också att missa en straff. I allra sista tilläggsminuten fastställdes resultatet till 2-2. Sen gjorde det inte så mycket att jag missade bussen.

Idag började det blåsigt och kallt. Vi har blivit bortskämda med den senaste veckans sommarvärme. Efter en rejäl vända i Malmö började solen åter lysa när vi återvände till Höllviken. Vi blev än mer belönade när vi rekordtidigt kunde skörda säsongens första egna nypotatis. Det är en delikatess vi aldrig vill missa.

P.S. Vi har just erfarit att Shasha haft otur – både tur och retur Stockholm-Gävle. Banverkets ledning tycks inte ha koll på ledningarna. Risk management är tydligen inte deras bästa gren.

Så är livet åter i sina invanda fåror – gräsklippning, städning, strykning och morgonpromenad. Lever gör jag således åter som vanligt – men levern får välbehövlig semester efter en mycket väl genomförd whiskyprovningsrunda tillsammans med alla goda gåvors givare Kent.

För Kents del började äventyret sällsynt illa. Vi skulle ha möts i Edinburgh lördagen den 10 maj. Extremt oväder på ostkusten i USA medförde att planen ställdes in. Det höll på att bli överväxling. Istället för att träffas i Edinburgh på lördagsförmiddagen visade vi vår flexibilitet och träffades i Glasgow airport på söndagsförmidagen. Det var bara att kasta sig rakt ut på ön Islay som flödar av vatten, torv, malt och destillerier. (På lördagen hade jag faktiskt hunnit med båda National Gallery, Scottish Museum och inte minst The Jazz Bar samt några Guiness. Jag ville ju inte tjuvstarta med whiskyprovningen – bara värma upp.)

Måndag till torsdag hann vi med Lagavulin, Ardbeg, Laphroig, Progressive Hebridian Distillers Bruichladdich, Bunnahabhain, en viktigt och smakrik avstickare med färja till Jura, Kil Choman och Caol Ila. Si det var en 70årspresent som inte bara var lärorik, smakrik utan också rik på gammal god och mognad vänskap och gamla och nya minnen. Jag vet de som har det värre! På en kyrkogård på Islay träffade vi helt oväntat på några vikingagravar och i en vik hörde vi (och skymtade uttrar) och såg sälar på mycket nära håll. (Några skära elefanter dök däremot aldrig upp.)

Dessutom intygar såväl Kent som jag att vi aldrig stördes av den andres snarkningar! Varje morgon vaknade vi pigga och utvilade efter en god natts sömn. Resan och studiebesöken rekommenderas å det varmaste. Se dock till att undvika whiskyostron – det är synd på såväl ostron som Lagavulin. De njuts bäst var för sig! Annars åt vi mycket gott. Särskilt minns jag den rökta hjortsidan.

Vid avslutningen på kvällen i Edinburgh – flyg från Islay till Glasgow, tåg till Edinburgh – var det bara att konstatera att detta är mycket viktig resa till ”livets vatten” – det behövs när man fyllt 70.

TACK KENT!