De senaste dagarna har jag tillbringat på knä – inte tillbedjande – utan förbannande naturens envisaste och mest seglivade växtlighet – de s.k. ogräsen. De akademiska seminarierna (seminarium latin för att kultivera människan) är ett viktigt, intressant, spännande och ofta intellektuellt givande kollektiv verksamhet. Så icke individuell manuell ogräsbekämpning mellan stenarna i trädgården. Arbetet är illa lönat; det syns bara när det inte är gjort och inom kort tid är ogräset tillbaka.
Att kämpa mot naturen och försöka rubba den ekologiska balansen straffar sig dessutom omedelbart med slitna leder och träningsvärk. Sedan kan man gott ställa frågan – vem har bestämt att de vanliga växterna som trivs i vår miljö ska få den pejorativa benämningen ogräs och de som drivs fram med konstgödsel, bevattning och en massa extraduttande kallas kulturväxter. Det finns goda skäl att citera salig Olof Lagercrantz: Så fort jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver!”
