Idag har det i flera bemärkelser varit en sorgens dag.
I fredags under den spännande hockeymatchen mellan Sverige och Finland – semifinal i OS – som Sverige vann behövde jag sträcka på benen i pausvilan mellan andra och tredje period upptäckta jag att Johannas älskade Ville låg blick stilla på halmbädden i sin bur. En timme tidigare hade han skuttat omkring när jag kom hem. Jag kunde inte riktigt njuta av den svenska segern och eftermiddagen gick helt naturligt i moll. Idag kom Johanna tillsammans med en gipsad Fredde (höger arm bruten i Zell am See efter 20 min på snowboard) och Ola och Carina.
Villes begravning var väl förberedd. Akki hade hittat en fin kartong till Ville. Ville var dekorerad med blommor. Själv hade jag agerat dödgrävare och förberett en lagom stor och djup grav inne bland rododendronbuskarna. I det vackra vårvädret blev det en enkel och ledsam begravning. Det var sedan trevligt att till lunch få nybakade bullar med leverpastej och heminlagd gurka, skinka, marmelad och ost.
Sedan var det dags för OS-finalen i hockey mellan Sverige och Kanada. Sorgligt nog – men kanske inte helt förvånande – förlorade vi mot ett bättre Kanada. Knappt hade slutsignalen ljudit förrän nyhetsbomben att en svensk hockeyspelare blivit förbjuden att spela eftersom han testat positivt för doping. Mycket sorgligt. Än egendomligare blev fortsättningen när det visade sig att beskedet dröjt minst ett dygn för länge, att medlet kom från hans sedvanliga allergi medicin och att dopingkommittén tydligen inte varit eniga om hans avstängning. Sorgligt.
En tröst i bedrövelsen är dock att våren tycks vara på väg, förkultiveringen av sommarens växtlighet tar sin början, OS är slut, fotbollssäsongen närmar sig och med lite tur och skicklighet kan vi hinna med en kort resa till försommaren.
