Så har femtio år passerat sedan klasskompisarna och jag tog studenten. Många var sig lika – åtminstone till framtoning – om än något framtunga och krokiga. Gårdagens jubileumsfest blev inte bara långvarig utan även mycket lyckad. Sannolikheten för att någon av deltagarna kan göra ett drama i klass med Anna Odells ”Återträffen” bedömer jag som liten – även om tjejerna i klassen aldrig tog eller fick det utrymme som de borde fått. Generellt hade de växt mer än vi killar. De vet nu sitt värde; medan vi killar – undantaget de fem som blivit läkare – möjligen är mer återhållsamma.

Det är nu i princip tio år sedan vi träffades senast. Även om samtalen inledningsvis var något trevande – och långt innan vi ens fått ett glas vin – och medan vi skådade ut över Västra hamnen, Torson, Yarden och gamla Huvudpostkontoret från Malmö Högskolas bibliotek var det gamla tugget igång. Vi har känt var andras förtjänster och brister, levde med dem i fyra år tätt tillsammans under tonårstiden; då vet – nästan alla av oss – att det inte är värt ett vitten att försöka kaxa sig. Ingen gav sig till känna om att de kunnat lösa hela det sista matteprovet som gavs innan studentskrivningen! Och då finns det såväl kvalificerade statistiker, som civilingenjörer och en fil dr i teoretisk fysik blnad de närvarande klasskompisarna! Vi kunde åtminstone enas om att – även om uppgifterna var ”korkade” – så var det sättet att närma sig sättet att lösa uppgiften som var det viktiga vi lärde oss? Den gamle klasskompisen kärnkraftsinspektören Jensen höll ett inspirerat anförande om halveringstider – inte bara på kunskap efter 50 år. Utan hur ska vi meddela oss med framtiden till 100 000 år när avfallet från kärnkraften är ofarligt. Han berättade om en runsten som låg på marken med påskriften ungefär: Den som vänder denna sten dödas av Tor!

Arkeologerna som vände på stenen levde länge efter?

Fyra av klasskamraterna är döda. Två – med varandra gifta – klasskompisar svarar inte på brev. Två beklagar att det inte kan komma; men vi var 21 som hade en mycket trevlig kväll. En hälsning från tjejernas favorit snyggingen Kent Larsson mottogs med jubel – och viss avund av den rökta whiskyälskaren Bertil Nordh (f.d. reservmålvakt för Tore Svensson i MFF). Skålen för ”Pigge” fick oss alla att minnas en genuin människa.

Eftersom hörseln – som så mycket annat – inte blivit bättre med åren steg ljudvolymen på samtalen efterhand. Inte för att vi därför hörde varandra bättre eftersom alla försökte överrösta varandra.. Men vi har förmodligen alla idag mer eller mindre tappat rösten – men ännu inte förståndet!

Si det var en fest

P.S. Bilder kommer kanske om någon dag?