The thoughts of Eklundh

Julkorten är postade, julsamtalen till vänner avklarade, lutfisken om inte egenlutad så åtminstone provsmakad, liksom köttbullar och revbensspjäll, glöggen glödgad och avsmakad liksom malört, åbrodd, slånbärs och johannesörtsnaps. Den senapsgravade sillen ligger på lit de parade till julafton. Återstår att grädda mandelmusslor och att göra rim till Vincents julklappar. Vi får se hur han klarar av att möta jultomten?

Just nu ligger det vit pudersnö på asfalt och promenadstråk men gräsmattorna lyckas svälja och smälta snön och är mörka i natten – årets längsta natt. Men det betyder å andra sidan att vi går mot ljusare tider. Men först ska vi igenom julen. Tv-programmen blir allt odrägligare med sitt julsiraps firande. Hur mycket sirap kan man krama ur julen.

Akki kommer att fira julen på hjul och jag fortsätter mitt obekväma liv bakom ratten. Till all lycka har vi hittat en utmärkt lunchrestaurang som jag gärna kör till. Inte nog med att jag kör bil och rullstol; jag har dessutom lärt mig manövrera såväl rullstol som dragkorg på Willys, Coop och Möllan så att inköp av julens förnödenheter kan införskaffas i enlighet med god erfarenhet.

God Hjul till alla trogna läsare!

Nu börjar även vännerna bli gamla. De läser nekrologer. Jag (och mina medskribenter Leif och Håkan) har fått uppskattande kommentarer från vitt skilda håll. Nekrologen över Henrik – hårt beskuren – publicerades på begravningsdagen i den tryckta versionen av Sydsvenskan.

Vid begravningshögtiden var sonen, svärdottern, barnbarnet och de två bröderna professorn i medicinsk etik och docenten i engelska samt ett stort antal kollegor närvarande. Det mest anmärkningsvärda var att det inte fanns någon lokalt aktiv liberal (eller gammal folkpartist) närvarande? Henrik blev visserligen alltmer kritisk mot liberalernas utförsäljning av välfärdstjänster till marknadsaktörer men han var alltjämt en försvarare av socialliberala värderingar. Det politiska minnet är kort och vindarna vänder snabbt. Det hade glatt Henrik om dessa vindar åtminstone kunde driva vindkraftverk. Men vi tvivlar. Vi måste kunna kompensera elkraften på säkrare sätt än politiska vindflöjlar.

Begravningshögtidligheter är inte muntra tillställningar. Henriks avslutades dock med ett glatt sinne på ärevördiga Grand i Lund där ”Nisses småpågar” träffas regelbundet. Det bjöds på ostron, champagne och som huvudrätt den klassiska räkmackan. Vi bidrog alla med våra glada minnen av Henrik. Nu är vi en mindre som kan bidra med cyniska kommentarer om dagens kvartalspolitik.

De senaste dagarna har annars varit en berg- och dalbana. Akki i rullstol och jag som ledsagare kunde för en billig peng se vårt ”kvarterslag” – hemmaplanen ligger på bekvämt rullstolsavstånd – spela usel fotboll men vinna allsvenskan. Oavgjort mot ett lag som löper risk att åka ur allsvenskan är inte godkänt. Men som den från ”Linkan” tillreste sonen sa ”Guld är i alla fall guld”. Det blev värmande glögg för att fira guldet. Bubblet sparas till framtida segrar.

De senaste dagarna har Akki haft plötsliga febertoppar och blivit trött och hängig. Med hjälp av Ola – jag fick prioritera den döde i stället för den levande – kom Akki till vårdcentralen i Höllviken. 189 i sänka och antibiotika med sig hem. 

Dagen avslutades oväntat. När jag var nästan hemma från Grand hörde jag plötsligt någon ropa ”Peter, Peter”. Jag vände mig om och gick mot han som hade ropat.
– Hej Peter känner du inte igen mig? Eftersom jag inte gjorde det frågade jag vad han hette.
– Hans. Du har gått i samma klass som min fru, meddelade han.
– Och vad heter din fru?
– Gunnel
– Och i efternamn som ogift?
– Nilsson.

Plötsligt ramlade alla puzzelbitar på plats. Hans hade känt igen mig på gången? Hans och Gunnel hade blivit påminda om mig på morgonen när de läst nekrologen.  Gunnel och jag hade gått i samma klass 1955-59. Hans spelade hygglig dixielandskornett. Ibland satt jag in i hans band bakom trummorna. Tidigare har vi stött på varandra i skilda sammanhang – och känt igen varandra. Det var nu längesedan.

Strax kom Gunnel promenerande. Hon kände inte igen mitt utseende. Men när jag sa mitt namn sprack hennes numera rynkiga ansikte upp i ett varmt leende. När vi skildes bad jag om min hälsning till deras dotter, den framgångsrika studenten i statsvetenskap och numera kommunstyrelsens ordförande Malmö. Både pappa och dotter hade haft Henrik som lärare i statsvetenskap.

Så började och slutade dagen med Henrik.

Häromdagen kom vintern till Malmö. Det inte bara snöade, det blåste också styv kuling. Snön virvlade parallellt med marken. Jag valde att stanna hemma och avstå från att bli bjuden på bubbel och snittar i Lund där en kollega skulle firas i samband med sin pensionering. Det var nödvändigt – just nu behöver vi inte fler brutna ben i hemmet. Det blåste och snöade så rejält att vi behövde skjuta på fönsterbyte. (Två av fönsterna fick smärre splitterskador när plåtarna på fasaden slipades i samband med renoveringen.)

Akki har varit på återbesök hos sin ögondoktor. Hennes glaukom är visserligen inte helt stabil men behandlingen kommer att fortsätta eftersom den bromsar förändringen. Det har också varit besök hos sjukgymnast och ortopedläkaren. Frakturen läker enligt prognos men möjligen har en nerv ”kommit i kläm” eftersom en smärta i foten inte vill ge med sig.

Men allt är inte jämmer och elände. Vår ”kvarterskrog” som vi ibland rullar in på är också ”hemmaplan” för Harry Arnold sällskapet och förvandlas då till jazzklubb. I söndags var det dags för stipendieutdelning till unga lovande jazzmusiker. En mindre grupp från Roger Berg Big Band kompande de unga lovande: en vokalissa, en klarinettist och en trummis. Det svängde bra. Det blev inte sämre av att MFF i Kalmar vann med 1-0. En match kvar.

Idag körde vi till Tryckeriet – restaurang i gamla Sydsvenskanhuset mellan motor- och järnväg. Ett hopplöst läge och utsikt – men en riktigt god och vällagad griskind. Det kommer att bli fler besök.

De jättelika lyftkranarna till nybyggena på sjukhusområdet är nu pyntade med julgranar som svänger fram och tillbaka allt eftersom kranarmarna svänger.

Imorgon är det MATCH. Akki har rullstolsplats och jag får hänga med som ledsagare på samma biljett. Det blir långkalsonger och flera lager tröjor för min del och Akki har gott om hemvävda plädar och en varm och skön ”virentoftakofta”. En ryggsäck med ”varm dryck” kommer också väl till pass när vi rullar in på Stadion. Jens kommer med tåg från Linköping. Förhoppningsvis kan vi plocka ut det bubbel som just nu ligger till kylning – annars får det ligga kvar till nyårsafton.

Ett trist och svårt uppdrag är avslutat. För en dryg vecka sedan avled min kollega och nära vän Henrik Hermerén. Han var under för mig viktiga år minmig mentor och gav mig många frihetsgrader i mitt jobb som studievägledare. Han administrerade instruktionen under snabb tillväxt i slutet på 1960-talet och lika snabb tillbakagång under 1970-talet. Kreativiteten flödade med PUKAS-reformen. Den gav oss möjlighet att starta kvällskurser på halvfart, uppspeedade sommarkurser, distansstudier (telefon och brev) förkunskapstest, inrättade av en ny utbildningslinje (dagens program), införande av studentrepresentanter i institutionsstyrelse, skönlitteratur i kurslitteraturen, professionell bedömning av språket i studenters uppsatser. Vi hinkade ständigt in stöd från den pedagogiska utvecklingsenheten vid universitetet. Allt för att kunna behålla kompetent personal. Många duktiga lärare behövde trots d.et lämna institutionen. Men grunden lades för expansionen på 1980-talet.

Henrik tyckte mycket om att undervisa. Han avskydde att rätta tentbergetor till förtret för studenter som ibland fick vänta alltför länge på resultat, till irritation bland kollegor som inte heller tyckte om att rätta tentor men gjorde det inom rimlig tid. Vi var alla besvikna på att mycket av ”visdomen” hamnat på hälle

Utanför tjänsten var vi politiska motståndare. Henrik var rejält förankrad i en socialliberal tradition. Vi var oeniga om politikens omfattning men ofta eniga i sakfrågor. Vi slet hårt men hade också mycket roligt.

Igår avslutade vi – Håkan, Leif och jag – en nekrolog. Det svåraste vi skrivit.

Igår fick vi vår tredje dos covidvaccin och MFF behöll ledningen i allsvenskan eftersom Djurgården spelade oavgjort mot Norrköping. Än finns det hopp om guld. Idag kom vinterdäcken på bilen och vi blev vaccinerade mot säsongsinfluensa. Just nu ligger Akki med feber i sängen, cyklarna och bilarna ringlar i köer till Stadion inför kvällens CL-match mot Zenit. Gamla, nya Stadions och Gamla IP:s strålkaster lyser upp södra Malmö. Det blir svårt – men spännande.

Sist men inte minst – Vincent fyllde fyra år i söndags.

Vi höll på att snubbla på mållinjen för årets högtid – att högtidlighålla Mårten och gåsen. I år tog Jens tidigt initiativet till att fira Mårten i Höllviken med benäget bistånd av Ola och Carina.  Det blev dessvärre inget gemensamt gåsätande i fjor p.g.a. den härjande pandemin.

Problemen hopade sig. Många fjäderfäbestånd i Skåne drabbades av ”fågelinfluensa” och fick avliva mycket frigående fågel däribland gäss. Gäss blev en bristvara. Akki ramlade illa med cykeln, två frakturer och rullstol till efter jul. Nåväl vi lyckades införskaffa två gäss och Jens excellerade i excellark med vad som behövde inhandlas av vem, vem som skulle ansvara för skilda moment i matlagningen, dukningen osv. Allt noga genomtänkt.

  I torsdagskväll anlände Jens med tåg. När jag hämtade Jens på stationen höll Akki på att få toadörren över sig. Det visade sig att det saknades två skruvar i gångjärnen. Nu vet vi det efter ett och ett halvt år. Jens fick en bit mat och lånade därefter vår bil för kunna inhandla allt från potatis till rödkål.

På fredagen anlände Ola med inhandlade vinflaskor, gott humör och jag med Akki i rullstol. Tillsammans började vi ommöbleringen och dukningen och Ola och Jens att under Akkis ledning och falkögon att påbörja den omfattande hanteringen av gässen. Det var trångt i köket så jag höll till i Vita huset för att ansa brysselkålen. När jag var klar med mitt beting och återvände till ett hus som började lukta gott av stekt gås möttes jag av två besked. Det första var att avloppsröret från vasken lossnat och att det runnit ut en del vatten i köket. Det upptäcktes tidigt och ingen stor skada skedd. Det andra var alarmerande.

Shasha och Vincent var på väg i bil från Linköping. Vincent hade fått en rejäl uppkastning. Det hade tydligen grasserat på förskolan de senaste veckorna. Det la rejäl sordin på stämningen. Det blev många samtal om lämplig och rimlig strategi på kvällen, funderingar under natten och nya samtal på morgonen.

Så nära målet, så mycket inhandlad och förberedd mat inte minst Nybogatans pumpasoppa till de klentrogna och Carinas äppelkaka. Till slut landade vi i en osedvanligt trist men nödvändig kompromiss. Vincent och Shasha i karantän i Vita huset med vi andra smorde kråset i stora huset. Det var sorgligt men nödvändigt eftersom Jens lagt ner tid och kraft på att föra traditionen vidare med stort stöd och bistånd av Ola och Carina.  

Jens kan nu med den äran tranchera gåsen, Ola göra informerade vinval och Carina som vanligt göra god skånsk äpplekaka. Vi blev mätta och nöjda. Stafettpinnen är nu överlämnad och vi ser alla framemot nästa år när Shasha och Vincent också ska vara med runt bordet. Tyvärr kunde vi inte sova över eftersom Höllviken inte är riktigt anpassat för rullstol. Det blev taxi hem.

I tisdags var det sjuktransport till sjukgymnasten på ortopeden. Akki har haft ont i foten som också varit rejält uppsvullen och mörkblå på sidorna. Läkare tillkallades och det blev remiss till röntgen för att undersöka om något ytterligare var brutit. Innan det ett par timmar senare var dags för besök på lungkliniken unnande Akki och jag oss en god lunch på Konsthallen.

På kvällen var det dags för ”di Blåe” att försöka matcha Chelsea. Det blev bara 1-0 i baken trots att det i huvudsak var spel mot ett mål. Även om MFF är en underdog rent fotbollsmässigt har de en av de bästa och mest hängivna hejarklackar som hörs vida kriöpa ng. Det värmer rejält i den kyliga höstkvällen.

Efter påstötning, eftersom remissen blivit liggande, blev det i torsdags sjuktransport till röntgen. Inga ytterligare frakturer tack och lov.

Nu ser vi framemot Mårten och gås i Höllviken. Idag lyckades jag packa in först Akki i bilen och sedan rullstolen. Det gick efter lite meckande bra. Först bar det iväg till butiken för att inhandla två förbeställda gäss och två pumpor för de karaktärssvaga som språngvägrar svartsoppa till förrätt. En sväng ner till Höllviken för att leverera gässen och sedan tillbaka för kalops på ”kvarteskrogen”. Kalops är en utmärkt rätt för storkök. Vi får sikta in oss på den typ av rätter på kvarterskrogen och när det inte regnar på tvären ta en promenad med rullstolen till näringsställen runt Triangeln.

Två dagar efter operationen tog kommunen – dvs jag – över ansvaret för rehabiliteringen. Två plattor och många spikar men inget gips i Akkis underben.. Hon får inte stödja på benet på tolv (12) veckor, dvs till strax efter Trettonhelgen. Kommunens bidrag består i rullstol, en gåbock, ett gåbord, en duschstol, en flyttbar toastol, en försvarlig mängd morfin, ett träningsprogram m.m. Vår en gång i tiden rymliga lägenhet ser visserligen inte ut som en knarkakvart men är rejält överbelamrad med sjukvårdsutrustning.

Även om jag har sjukvårdsutbildning från det militära och omfattande erfarenhet från långtidssjukvård som extraknäck under studietiden är jag imponerad av det förtroende kommunen visar mig. Utbildningen och erfarenheterna är snart 60 år gamla. Vi får se hur länge en 78-åring orkar med 24/7 jobb?

Glädjeämnen är att ”di Blåe” slog AIK – även om den så kallade efterfesten var onödig.  Att Djurgården förlorat mot Göteborg gör inte saken sämre. För tillfället har ”di Himmelsblå” allt i sina egna fötter och kanske inte minst mentalt i huvudet. Den tunna blå linjen?

Ett annat glädjeämne är att idag gick jag med Akki på krogen! dvs jag gick med Akki framför mig i hennes rullstol. Risken för fallolyckor var begränsad.  Den bleka höstsolen värmde gott. Krogen är den närbelägna ”Kniv och gaffel”. Grillad kyckling med ”pipelinesås” stod på menyn som intogs tillsammans med de andra pensionärerna som bor i närheten. Lyftet för måltiden var den ”barpianist” som spelade lätt igenkännliga gamla standards: allt från Carmichle till Taube och Adolphson. Några kända Dietrichsånger kom också med. Det var dagens fredagsmys.

Den Tunna blå linjen letar inför säsong 2 en inspelningsplats från en lägenhet i ”vårt” hus enligt ett anslag i hissen. Även om vi får ersättning får vi avstå eftersom lägenheten mer liknar en sjukvårdsavdelning än ett hem. Den viktiga linjen är den Himmelsblå.

Det blev ett par misslyckade vändor till operation för Akki. Hon fick fasta och blev förberedd för operation torsdag och fredag. I lördagsmorse blev det heller ingen förberedelse – men plötsligt vid lunchtid lossnade det. Inga akuta höftledsoperationer med högre prioritet som trängde sig före. Akki är nu försedd med plattor och spikar. Hon kunde följa operationen och läkarnas snack. Själva operationen tog drygt en timme och därefter ytterligare en timme för att sy ihop muskler och skinn.

I eftermiddags kunde jag för första gången träffa Akki fysiskt. Det var efterlängtat att se henne – även om hon satt i rullstol. Inget gips men rejält omplåstrad och fortfarande ett uppsvullet knä och ben. Akki är självklart ganska trött och hade inte orkat med dagens sudoku.  Hon är dock vid gott mod – även om det sjönk en del när ”di Himmelsblå” bara spelade 1-1 mot bottenlaget Varberg. Det gör ingen på gott humör. Nu får vi se när det är dags för att skrivas ut från sjukhuset och komma hem. Inte minst behöver vi noga tänka igenom vilka hjälpmedel och stöd vi kommer att behöva de kommande veckorna. På onsdagkväll kommer jag inte att vara till mycket stöd för Akki eftersom MFF då kommer att få mitt odelade stöd när de möter AIK nära oss. Ola – som tillsammans med Carina – har då frikostigt lånat ut sitt årskort till mig. Akki får förhoppningsvis nöja sig med att höra rutorna skallra här på 14:e våningen.