Nu börjar även vännerna bli gamla. De läser nekrologer. Jag (och mina medskribenter Leif och Håkan) har fått uppskattande kommentarer från vitt skilda håll. Nekrologen över Henrik – hårt beskuren – publicerades på begravningsdagen i den tryckta versionen av Sydsvenskan.

Vid begravningshögtiden var sonen, svärdottern, barnbarnet och de två bröderna professorn i medicinsk etik och docenten i engelska samt ett stort antal kollegor närvarande. Det mest anmärkningsvärda var att det inte fanns någon lokalt aktiv liberal (eller gammal folkpartist) närvarande? Henrik blev visserligen alltmer kritisk mot liberalernas utförsäljning av välfärdstjänster till marknadsaktörer men han var alltjämt en försvarare av socialliberala värderingar. Det politiska minnet är kort och vindarna vänder snabbt. Det hade glatt Henrik om dessa vindar åtminstone kunde driva vindkraftverk. Men vi tvivlar. Vi måste kunna kompensera elkraften på säkrare sätt än politiska vindflöjlar.

Begravningshögtidligheter är inte muntra tillställningar. Henriks avslutades dock med ett glatt sinne på ärevördiga Grand i Lund där ”Nisses småpågar” träffas regelbundet. Det bjöds på ostron, champagne och som huvudrätt den klassiska räkmackan. Vi bidrog alla med våra glada minnen av Henrik. Nu är vi en mindre som kan bidra med cyniska kommentarer om dagens kvartalspolitik.

De senaste dagarna har annars varit en berg- och dalbana. Akki i rullstol och jag som ledsagare kunde för en billig peng se vårt ”kvarterslag” – hemmaplanen ligger på bekvämt rullstolsavstånd – spela usel fotboll men vinna allsvenskan. Oavgjort mot ett lag som löper risk att åka ur allsvenskan är inte godkänt. Men som den från ”Linkan” tillreste sonen sa ”Guld är i alla fall guld”. Det blev värmande glögg för att fira guldet. Bubblet sparas till framtida segrar.

De senaste dagarna har Akki haft plötsliga febertoppar och blivit trött och hängig. Med hjälp av Ola – jag fick prioritera den döde i stället för den levande – kom Akki till vårdcentralen i Höllviken. 189 i sänka och antibiotika med sig hem. 

Dagen avslutades oväntat. När jag var nästan hemma från Grand hörde jag plötsligt någon ropa ”Peter, Peter”. Jag vände mig om och gick mot han som hade ropat.
– Hej Peter känner du inte igen mig? Eftersom jag inte gjorde det frågade jag vad han hette.
– Hans. Du har gått i samma klass som min fru, meddelade han.
– Och vad heter din fru?
– Gunnel
– Och i efternamn som ogift?
– Nilsson.

Plötsligt ramlade alla puzzelbitar på plats. Hans hade känt igen mig på gången? Hans och Gunnel hade blivit påminda om mig på morgonen när de läst nekrologen.  Gunnel och jag hade gått i samma klass 1955-59. Hans spelade hygglig dixielandskornett. Ibland satt jag in i hans band bakom trummorna. Tidigare har vi stött på varandra i skilda sammanhang – och känt igen varandra. Det var nu längesedan.

Strax kom Gunnel promenerande. Hon kände inte igen mitt utseende. Men när jag sa mitt namn sprack hennes numera rynkiga ansikte upp i ett varmt leende. När vi skildes bad jag om min hälsning till deras dotter, den framgångsrika studenten i statsvetenskap och numera kommunstyrelsens ordförande Malmö. Både pappa och dotter hade haft Henrik som lärare i statsvetenskap.

Så började och slutade dagen med Henrik.