The thoughts of Eklundh

Det har kanske inte fallit in de lite äldre skribenterna här på bloggen att samhället förändras och förnyas och att, även om allting kanske inte alltid är till det bättre, det är väldigt svårt att stoppa utvecklingen.

Vilket vi alla (?)är glada för..

Så facebooks intåg i världen kanske inte behöver betyda end-of-the world.. Lika mycket som den farliga jazzen på sin tid.

Och politiska funderingar har en större publik på helt andra siter än denna… Jag tror att andelen du når ut till med dina funderaingar är på just denna sida, extremt begränsad. Men visst.. Jag är ingen vän av censur – så fortsätt du att skriva

Sedan…. skall en fot verkligen se ut så här??!! (24 timmar efter…)

Som vanligt har “studierektor” Björklund lyckats få uppmärksamhet för ett nygammalt förslag – redovisa ogilitg frånvaro i elevens betyg. Lite sent att göra något åt det när terminen är slut har många tyckt. Det har redan sagts och skrivits en hel del kloka (och för all del en hel del mindre förnuftiga) synpunkter i ämnet.

Min ensamma fundering är att det även i betyget borde redovisas hur många “lärarlösa lektioner” eleven haft och kanske inte minst hur många lektioner eleven haft utan behörig lärare för den kurs och det ämne som stod på schemat. En elev som ofta möter en kateder med en obehörig lärare eller ännu värre en kateder utan någon lärare alls kan med rätta fråga: “Varför ska jag bry mig om skolan – när skolan inte bryr sig om mig?

Om antalet timmar med lärarlösa lektioner och/eller med obehöriga lärare också redovisades i elevens betyg kanske det skulle finnas grund att fundera över varför eleven över huvudtaget gått till skolan när det varit oklart om det är någon pedagogisk poäng med att närvara.

Vad ska eleven göra när skolan skolkar? Beklaga sig över dåliga betyg? Kräva extra poäng vid ansökan till gymnasieutbildning eller högskoleutbildning?

Elevens betyg är en offentlig handling och därmed tillgänglig för arbetsgivaren. Är det inte då okså rimligt att antalet lärarlösa lektioner och antal lektioner med obehöriga lärare redovisas offentligt?

Vad vill jag veta om andra? Vad vill jag att andra ska veta om mig? Vill jag att många andra ska känna till mina för mig viktiga tankar? Vill de känna till mina triviala funderingar eller vill jag att andra ska känna till att mina funderingar i huvudsak är triviala och samma som de flesta andra grunnar på?

Urbaniseringen innebär att allt fler flyttar till staden – några kanske av tvång för att hitta ett arbete andra för att slippa byns och småstadens ständiga “kontroll” och småskvaller. Samhället har – på gott och ont enligt den tyske 1800-tals samhällsfilosof Tönnis- utvecklats från “Gemeinschaft” (ungefär gemenskap) till Gesellschaft (ungefär köpenskap, konkurrens). Framväxten av facebook – och andra communities (heter det så?) – antyder möjligen att den senmoderna, ständigt uppkopplade människan egentligen vantrivs i sin anonyma storstadstillvaro och saknar den sociala kontroll som den – i mitt tycke – småskurna, inskränkta och avundsjukt skvallriga småstadsmiljön innebar (och innebär).

Darwins utvecklingsteori lätt felaktigt sammanfattad som “survival of the fittest” tillsammans med den explosionsartade framväxten av facebook o. lik. antyder kanske att människan i huvudsak fortfarande är en småstadsbo dåligt anpassad till ett anonymt liv i storstaden med en obetvinglig längtan till ett samhälle där alla kände alla och inga hemligheter fanns?

Dessa ständiga uppkopplingar – jag kollar visserligen själv gärna min epost – med fragmentarisk och trivial information är det säkert någon som tjänar rejäla kulor på (även om jag inte vet vem). Jag är djupt osäker på om detta ständiga informationsflöde gör att världen kan begripas i all sin komplexitet. Men jag är tveksam till att det gör att människor kommer nära varandra som i en genuin dialog.

Detta inlägg är visserligen en monolog – och säkert inte ens särskilt orginell. Men djupt känd! “Problemet för nätet” är att skapa utrymme för genuina samtal eller är nätet inte rätt forum?

Idag vid stranden efter ett par omgångar i det allt varmare – dvs mindre kalla vattnet – läst jag lite Slas “Vad man ser och hedrar” där han i osedvanligt vänlig cynism från 1998 sammanfattar det moderata budskapet efter att ha lyssnat till ett inslag i P1:s börsen där alla som har över en halv miljon uppmanas att inte lägga alla ägg i samma korg.

“… och varje barn kan äta sig mätt och somna över nytryckta skolböcker med en halväten hamburgare i handen och landets åldringar kan dästa av ambrosia och honung småsova framför tevevapparaterna medan unga blåögda kvinnor serverar dem portvin innan kramsfågeln kommer på bordet och matklockan ringer.

Den arbetslöshet man talar om kan inte skrämma nån eftersom det är det satsade kapitalet som ska arbeta och gå med vinst.”

Nu börjar andra halvlek.

Så är vi lyckligen hemkomna efter en mycket bra tur på kanalerna i Alsace. Det var varmt och jag har inte druckit så mycket vatten per dag sedan en lika het sommar som camp counsellor i USA 1966. Jens har förtjänstfullt jobbat som vattenhämtare. Allt har gått över förväntan, Ola som kapten och jag som diskare, läsare av Hemingways ”Den gamle och havet” för Fredrik och Johanna, Jens och Carina har förtjänstfullt tjänstgjort som ”hopp-i-land-kallar” och klarat oss genom slussar. På morgnarna har det cyklats till boulangeriet för inhandlande av nybakt, varmt bröd till frukost. Till lunch har vi hjälpts åt med sallader och på kvällarna har det blivit den lokala krogen eller matlagning på båten som Akki och Carina ofta svarat för.

Vi färdades i ”hiss”, vi åkte genom tunnlar (men missade att åka över akvedukt) och Ola fickparkerade genom att baka in utmärkt i Strasbourg. Där kunde vi även med hjälp av holländare med egen transportabel parabol kolla när holländarna sensationellt gick vidare i fotbolls-VM genom att besegra Brasilien.

På kvällarna – innan det blev för mörkt – har det spelats bl.a. en hel del chansartad och nästintill obegriplig poker (”Texas-hold-them”?). En kväll var jag hyggligt framgångsrik tack vare ett rejält fegspel. Det gick inte lika bra med offensiva satsningar?

Båten var något sliten och sjöng på sista versen. Någon natt hade vi bekymmer med den automatiska pumpen som inte villa sluta gå och förde ett rejält oväsen som till och med överröstade mina snarkningar. Carina tyckte det var bättre med oväsendet från pumpen än mina snarkningar. Jag blev – även om flotören på pumpen blev lagad och oljudet upphörde – inte kölhalad.

En ”altzheimerkontrovers” småbörjade i Goslar, som Akki och jag besökte och övernattade i på nedresan. Jag kände omedelbart igen mig på det medeltida torget. Akki var mindre övertygad om att vi tidigare varit där. Efter koll i ett par butiker kände hon också igen sig! En mer intressant diskussion uppstod när vi kom till Hesse – om vi börjat där eller i Boofzheim får 19 år sedan. Efter koll i den gamla dagboken visade sig att vi båda hade rätt. Vi väntade i flera timmar i Boofzheim på att Ewa, Uri, Per, Harry och Yvonne skulle dyka upp. Ett par bilar parkerades där för att vi alla sedan körde till Hesse där kanalturen började – med tunnlar och hiss. 1-1!

Det vi möjligen blev något fundersamma över var att resultatet av alla toalettbesök gick rakt ut i kanalen utan tillstymmelse till rening eller återvinning. Att båtfärden blev en analtur i stället för kanaltur är visserligen en rejäl överdrift – men det avhöll Johanna och Fredrik från att bada från båten.

God mat och god stämning ombord gör att vi alla är nöjda med en familjeseglats.

18 juni

Eftersom Akki kollar på förfesten inför morgondagens konungsliga tilldragelse är jag hänvisad till urusel bild på TV4-play och lyssnar istället på SR:s webbradio matchen England-Algeriet tillsammans med ett glas whisky. Enligt matchreferat är det en medioker tillställning.

Fredrik och Johanna har haft skolavslutning men uppskattar inte rabarberpannkakstårtan på samma sätt som Ola, Carina, jag och konditor Akki. Det är kanske inte så konstigt att smaken förändras med generationerna – men det innebär kanske också dags att skippa Kalle Anka på Julafton liksom rabarberpannkakstårtan i samband med sommarlovets början. (Gåsen till Mårten låter vi dock återuppstå runt den 10 november årligen – någon ordning på traditionerna får det väl vara!)

Det har visserligen varit både spännande, lärorikt och intressant att vara ”god man” för ett ensamkommande flyktingbarn. Men när barnet har flyttat 12 mil bort – och lika många mil tillbaka – till Löderup så blir det alltför krävande att fortsättningsvis vara en god ”god man”. Jag har således begärt att bli och blivit entledigad. Så nu är jag en vanlig man igen.

För några dagar sedan hade vi en ”reunion” här i Höllviken. Kent o Anki (med utställningshunden Matisse) tillsammans med Ulf och Marie (som övernattade i Lilla huset) åt god mat, drack och återpratade gamla minnen. Marie – som inte träffat Kent och Anki tidigare – fick lära känna en ”ny” Ulf som vi kallade ”Otto”. (Kanske efter en tysk smörsångare Otto Brandenburg som var aktuell i slutet på 1950- och början på 1960-talet. Det var mer utseendet än rösten som utgjorde likheten.) Kul hade vi dock hur som helst – liksom för 50 år sedan!

19 juni

Den senaste veckans traumatiska upplevelse är dock att vi varit utan inte bara bredband utan även tv från den 9 juni – egentligen sedan åtminstone kl 22.15 den 8 juni men då hade Telia support stängt för dagen så ingen felanmälan kunde göras då. Efter sedvanliga ”omstarter” med både tvboxen och modemet kvarstod problemet. Det var trist eftersom forbolls-VM stod för dörren. Nåväl efter ett samtal till Teliasupport lovade de att skicka ett nytt modem. Eftersom vi skulle ha gäster och det var skolavslutning för Fredrik o Johanna var vi ändå upptagna fram till lördagen den 12. Enklare nätärenden kunde jag klara på biblioteket. Lördagen och söndagen blev det en hel del skött i trädgården, mycket läst och fotbolls-VM följdes på radion. Det går bra att leva utan tv och bredband – åtminstone några dagar – även om det är lite underligt. På måndagen dristade jag mig till att ringa Telia för att förhöra mig om leveransen. Det nya modemet skulle då packas och sändas iväg under dagen. Ett besked som jag insåg att det skulle ta ytterligare dagar innan modemet landade i Höllviken men det var åtminstone på gång och borde komma i god tid till lördagens hypade bröllop. På tisdagen rignde jag för att få ett kollinummer så att jag kunde efterlysa paketet på ”posten”. Till min förvåning fick jag då besked att paketet inte var i väg sänt. Jag blev då ganska harmsen – för att formulera det försiktigt. Efter ett antal omkopplingar blev jag till slut lovad att kunna få hämta ett ”lånemodem” på någon Teliabutik. Jag tog bussen in till Mobilia och fick betala för att hämta ett lånemodem. Väl tillbaka i Höllviken bytte jag modem. Det fick jag inte att fungera omedelbart. Nytt samtal till Telia och samma instruktioner och runda som tidigare. Eftersom vi skulle ha våra grannar på lite mat fick projektet ligga på is till onsdag morgon då jag åter ringde Telia nu ganska uppgiven och påpekade att fotbolls-VM pågick och att det snart var ett bröllop på tv som hustrun var mycket intresserad av och att hon inte skulle vara nådig att tas med om det inte fanns bild på tvn. (Jag noterade att jag inte hamnade i någon kö när jag knappat in mitt telefonnummer utan kom direkt fram till supporten!?) Återigen samma procedurer med att koppla bort modem och tvbox – som jag gjort tidigare. Den sällsynt förstående och deltagande killen i supporten lovade mig omedelbart ett nytt modem som var kombinerat med en router och att det skulle jag erhålla gratis under två år och att jag skulle bli kompenserad för den tid jag inte haft tv och bredband. (Det visade sig att Telia hade stora problem med det ”gamla” modemet och att det ännu inte var iväg sänt!) Det kom som utlovat i fredags – men jag har ännu inte fått lov att koppla in det för Akki – eftersom …

När jag slutat samtalet med den förstående kille på Telia support tog jag mig före att koppla in den ”lilla bärbara” direkt via modemet. Och plötsligt fungerade den! Efter ett tag gick även vår stationära dator igång. Jag ringde och meddelade Telia. Ett nytt försök med tvn och jag fick igång kanalväljare och kanalinformation och text-tv – men en helt svart ruta. De bestämde att de skulle kolla/mäta ledningarna från ”stationen”. (Nu när jag skriver detta inser jag att jag tappat bort någon vända med Telia.) Poängen är emellertid att jag glömt stänga av tvn när jag slutat samtalet med Telia. Jag gick och skötte en del andra grejor rimligt tillfreds med att åtminstone bredbandet fungerade. Plötsligt när jag kommer in i huset står tvn och dundrar med inte bara ljud utan även bild … och alla kanaler fungerar… Och eftersom tvn fungerar med det nygamla modemet och Akki inte ville riskera att missa bröllopet så är det nya modemet/routern ännu inte inkopplat men blir det väl om nu inte Viktoria strular till det med Daniel i direktsändning.

Dessutom har jag lärt mig en helt annan sak – töm det gamla tjänsterummet på böcker innan Du blir över 80 år. I går hjälpte jag återigen min gamle mentor och favorit Torbjörn Vallinder. Vi är några som plockat på oss en del av de rariteter som funnits i hans bokhyllor. Han har själv tidigare plockat hem en del. I hans korridor på Eden har det i fler månader stått många flyttkartonger med grejor från hans tjänsterum. Torbjörn, hans son och jag tog oss igenom nästan häften av kartongerna. En del direkt pappersåtervinningen, ganska mycket till ett par offentliga bokhyllor för studenter att botanisera i och en mindre del privata grejor till hemmet. Sonen – som är såväl civilingenjör som läkare – är visserligen frustrerad men mycket tålmodig med sin gamla pappa. Jag har redan börjat slänga!

Det konungsliga spektaklet är ännu inte slut.

Allsvenskan har gjort halvlek. MFF spelade utmärkt med ett riktigt ungdomligt lag. 17-årig Alex gjorde mål mot Brommapojkarna. Jag kunde utnyttja Olas plats eftersom han hängde ihop med Husielaget och Fredrik som spelar ikväll – men det är för blåsigt.

Efter tre vändor på Skatteverket – en för att begära att få de fyra sista siffrorna i Suleimans personnummer, en vecka senare åter där för att begära att få en id-handling åt honom och betala 400 kronor och slutligen att tillsammans med honom hämta ut id-kortet – så hoppas jag att det ska dröja innan vi behöver vara där igen i de timslånga köerna. Han har numera också ett konto på Nordea, om än inte ännu några kulor på det. (Han har ett par hundra spänn i fickan.) Jag har begärt att bli ”entledigad” som god man. Det främsta skälet är att han är flyttad till Löderup, går i skolan i Ystad och är kopplad till Socialtjänsten där. Det blir tyvärr för komplicerat med den personliga kontakten. Det har varit en givande, intressant om än inte okomplicerad tid tillsammans. Matchen snart slut för mig – men Suleiman har många matcher kvar.

I slutet av april avslutade jag magisterkursen som jag medverkat i på miljövetarprogrammet. Det var kul och gav en hel del kulor. Jag har också sent om sidor blivit klar med ett utlovat manus till ett jubileumsnummer av Statsvetenskapligt Tidskrift. Artikeln handlar om studenter i statsvetenskap sedan 1955 – i första hand vid institutionen i Lund. Inte en spänn – och mer slitigt än jag föreställde mig, när jag antog den smickrande förfrågan.

Deklarationen klarades också av – utan alltför stora bekymmer och oväntade utgifter trots att vi båda sålt en del värdepapper. Den beryktade K4blanketten som numera finns som e-dokument blev mindre snårig än för något år sedan. En framgång för den delen av Skatteverket. Annars hade det förmodligen lätt blivit lika många timmar över den blanketten som på Skatteverkets avdelning för Folkbokföring.

Akki har de senaste åren klagat på att jag ibland hör illa. Själv har jag skyllt på selektiv perception. Nåväl – nu har jag fått min hörsel testad. Jag har tydligen en mindre hörselnedsättning i det övre registret på vänster (?) öra. Och jag som alltid har inbillat mig att jag varit mer lyhörd för vänstersynpunkter. Vi får väl se om ett hörselhjälpmedel gör att jag hör Mona (S) bättre och i så fall om det får någon och i så fall vilken effekt för val av parti tredje söndagen i september i år.

Hitintills pensionerade 40-taliser från statsvetenskapliga institutionen har bildat ett lite sällskap – ”Nisses småpågar”. Vi träffades i en fredag/lördag med övernattning hos den ”äldste” av oss Bo B. Våra hustrur var med. Det blev en i dubbel bemärkelse blöt – men förväntat trevlig sammankomst i Segelstorp inte långt från det bland statsvetare väl kända Torekov och Torekovskompromissen där de borgerliga gick med på att helt avlöva kungahuset all formell politisk makt mot att sossarna avstod från att avskaffa monarkin. Det blev en oväntat hetsig debatt bland oss alla anti-monarkister. Alla utom en av oss ansåg att det fanns angelägnare saker att driva politiskt än att avskaffa monarkin.

Efter mycket kritiskt letande har Nilssons hittat ett mindre elolämpligt (alltså el-olämpligt inte elo-lämpligt) hus i Dalby. Så nu städas och fejas det (home-styling) på Drapavägen inför fotografering av huset inför mäklarens presentation av objektet på nätet. Eftersom ”Förstamajgänget” hade sin sammankomst för ett tag sedan där – mycket nostalgi som vanligt – har hunnit hem bör det inte vålla stora problem att avveckla fastigheten till ett marknadsmässigt pris. (Åtminstone statskassan blir säkert nöjd med sin andel av reavinsten.)

Tjechovs ”Måsen” är en klassiker. Vi lyckades komma iväg på Hipps sista föreställning. Det var tur – för det var en utmärkt föreställning med ett utmärkt spel av hela ensemblen

Jag har nu följt Huseis match på twitter. Det blev tydligen en onödig förlust mot TFF – 2-3. Och det var tydligen inte bara Husielagets fel om jag förstått matchreferatet korrekt. Det är inte lätt att spela i halv storm inte alltid ens i en halvlek.

Det är nu ett bra tag sedan jag var inne och skrev några tankar. Jag kan försäkra läsarna om att det inte bara berott på att det saknats tankar – möjligen tankar av allmänt intresse om nu några individuella tankar är av allmänt intresse?

Dagens “Good news” är att min “huvudman” det ensamkommande barnet från Afghanistan har erhållit beslut om permanent uppehållstillstånd. Efter en koll med advokatkontoret kunde jag meddela detta till Suleiman. Trots att jag tog det på min bästa engelska och på så lättbegriplig svenska som möjligt tog det en bra stund innan han verkligen förstod. Det tog tid innan det sjönk in hos honom och polletten. Sedan visste hans tacksamhet inga gränser. Han var fullkomligt övertygad om att det är min förtjänst – vilket är mycket pinsamt – och det kommer att ta lång tid att övertyga honom om att Migrationsverket gjort en ehlt korrekt analys och bedömning av hans möjligheter att på ett säkert sätt återvända till Afghanistan.

Så sent som i går var jag i kontakt med handläggaren av hans ärende på Migrationsverket för att försöka erhålla ett tillfälligt arbetstillstånd för ett sommarjobb åt honom. Jag fick då kontakt och besked av föredragande tjänsteman att det förmodligen skulle dröja ytterligare “någon vecka” innan beslutande kunde komma till skott även om föredragande för någon dag sedan lämnat förslag till beslut. Jag “satt stilla i båten” när jag insåg detta och i mycket lågmäld ton framhöll vikten av ett behovet av ett tillfälligt arbetstillstånd så att Suleiman hade något att se framemot de annars ensamma sommarmånaderna när svenskundervisningen kommer att ligga nere. Föredragande lyssnade med “rätt öra” till problemet. Strax efteråt faxades det postiva beslutet till “vår advokatbyrå”.

Detta är inte bara en viktig empirisk erfarenhet av hur baktalade och hårt arbetsbelastade byråkrater kan fås att agera när de inte möts av misstänksamhet och principiella krav utan också av att de reagerar djupt mänskligt om de möts av förståelse för en pressad och bekymmersam situation. Jag har själv vid några tillfällen som studievägledare agerat på ett likartat sätt inför lågmälda, förstående och anspråkslösa studenter. Ett klassiskt etiskt dilemma när man möter arrogant kravfyllda “brukare”. Skit samma – slutet gott och låt oss hoppas att det blir en god början och fortsättning för Suleimans vistelse i Sverige.

Annars började veckan för Suleiman med ett besök öron, näs och hals på MAS. Han var djupt missnöjd med resultatet av ett besök på öron, näs och hals i Ystad för någon vecka sedan. Han upplevde att hans näs- och andningsproblem inte togs på allvar. Resultatet av undersökningen på MAS var såvitt jag förstår identiskt dvs. det är ytterst osäkert om en operation minskar hans problem. Han tycktes dock acceptera läkarens resonemang – möjligen för att jag var med och ställde några enkla kompletterande frågor till läkaren – en effekt snarlik Hawthorneffekten. (För den som vill veta mer – Goggla!) Personligen tror jag att om läkaren hade kunnat skriva ut ett recept med innebörden “permanent uppehållstillstånd” hade symptomen också försvunnit efterhand – om jag nu ska vara opassande cynisk.

Annars är det nästan bara kul att vara tillbaka på det pedagogiska verkstadsgolvet. Det som möjligen något dämpar min entusiasm är att det har varit väckning 05.30 – även om det är något ljust ute då för den som undrar. Nu är det “bara” avslutande seminarier och examination kvar. Det är emellertid bra studenter – hitintills – så det blir säkert trevligt det också.

Trist var det att ett vulkanutbrott på Island satte stopp för en lång samvaro med Fredrik och Johanna. Ännu tristare var det förståss för Carina och Ola som inte kom iväg till Rom utan “bara” till Köpenhamn för att fira Dronningens 70-årsdag

Det passar visserligen inte under rubriken “Good news” men igår ringde Ewa och meddela att pappa Alex dött. För en vecka sedan hade han blivit firad på sin 95-årsdag. Han har levt ett långt liv och den sista halvan mycket gott. Det väcker dock till eftertanke att det snart inte längre finns några levande vittnen från vedervärdigheterna i de tyska koncentrationslägren.