The thoughts of Eklundh

Idag är det lördagskväll den 8 januari 2014. I onsdags förmiddags påbörjades sprängningen av Akkis njursten. Efter ett dygns fasta och lavemang var hon inne på Urologen i Malmö halv åtta. Det var givetvis kollektivtrafik som gällde. Det blev en del väntan för henne innan behandlingen kunde påbörjas. Den var inte alltför plågsam – visst kändes det en hel del och hördes som när man skjuter luftpistol. Det var en lite orolig väntan- och en hel del kaffe – här i Höllviken innan en mycket lättad Akki ringde vid halv tolvtiden. Det hade gått bra. Stenen var halverad och hon hade kunnat se en liten grushög vid sidan av resten av stenen på röntgenbilden. Det blev privattransport hem och en god lunch. Akki var lite öm i njuren och det syntes mycket små blodsprängda märken på ryggen. Natten till torsdagen sov Akki utmärkt.

Ingrid ringde och undrade om vi kunde komma över på en bit mat på fredagen tillsammans med Jan och Bibi. Det tackade vi gärna ja till, eftersom Ingrid ska påbörja sin sex månader långa behandling på måndag. På natten till fredag började Akki få alltmer ont i sin behandlade njure. Det blev plågsamt och det smärtstillande hjälpte inte. Klockan fyra på natten efter ett samtal till Sjukvårdsupplysningen var det dags att köra bil till akuten i Malmö – kollektivtrafiken hade ännu inte börjat? Det var inga köer på akuten, Akki lämnade en del prover och efter ett tag fick Akki en morfinspruta och snart nog släppte det värsta smärtorna. Efter en lång väntan kom en urolog. Efter lite palpering – klämmande här och där – några frågor om vad smärtstillande Akki tagit blev det ytterligare en morfinspruta. Vid halv åttatiden kunde jag köra hem oss – trötta och utmattade. Men Akki var smärtfri.

Eftersom vi inte visste hur det skulle utveckla sig med Akki ringde vi Aspegrens för att meddela att vi ev. behövde lämna återbud. Vi undrade med hur kort varsel vi kunde lämna återbud. Eftersom Anders behövde köra en vända till Skanör – för att hämta ”utrustning” till deras Knutsbal i Lund på lördagen – erbjöd han sig att hämta upp oss i Höllviken på vägen tillbaka till Malmö. Vid ettiden var Akki duschad, pigg och klädd. Kvart i två blev vi upphämtade vid busshållplatsen av Anders – och sedan kom vi något sent – men det gjorde inte så mycket eftersom vi var i sällskap med värden. Så vi kunde skylla på ”färdtjänsten”!

Det blev en trevlig fredagseftermiddag med champagne, goda viner, anka och annat smått och gott. En fredag som inte börjat alltför bra – men slutade mer än väl i glada vänners lag.

Vi – liksom Smidebergs – åkte kollektivt hem.

Så har det gått en vecka på det nya året 2014 och ännu är det dessbättre ingen snö eller kyla kommen. Julen är överstökad, julrimmen arkiverade och den sista skinkan har blivit pytt-i-panna. Året avslutades med ostron – som vi lyckades öppna utan blodspillan – och champagne. Ingen dålig avslutning på ett bra år.

Det enda smolket i bägaren var att jag kände mig nödsakad att anmäla Migrationsverket till JO. Deras handläggning av ”mitt ensamkommande flyktingbarn” har varit märklig. Det började egendomligt. Någon dag efter jag blivit utsedd till ”god man” ändrades EU-praxis om ensamkommande flyktingbarn. Ändringen innebar i princip att deras asylansökningar ska handläggas i det land de befinner sig och inte skickas till det EU-land de först registrerats. Först var det oklart hur handläggningen skulle gå till, sedan ifrågasatte Migrationsverket om ”mitt barn” var under 18 år. Ärendet hamnade mellan stolarna och inte förrän efter påstötning från mig kom handläggningen av ärendet åter igång. Vi gick med på tand- och handledsröntgen för att tillmötesgå Migrationsverkets önskemål – trots det minst sagt dubiösa vetenskapliga underlaget för sådana metoder. Handläggaren på Migrationsverket lyckades sedan räkna fel på min skyddslings födelsedatum. När jag sedan begärde självrättelse – med stöd i Förvaltningslagen – behandlades detta inte. Därefter kallades vi till ”samtal” om min skyddslings ålder. Vid detta ”samtal” – i grunden en monolog från handläggande tjänsteman” – konstaterades att min skyddsling var över 18 år. Han är således inte längre berättigad att bo på ett hem för ensamkommande barn och ska flytta, har inte rätt till skolgång, tillhör inte längre socialtjänsten i Vellinge och ska inte längre ha ”god man”. Migrationsverket hade plats åt honom på ett boende i Röstånga och en tågbiljett dit. Som jag förstår det var det inget ”samtal” utan ”verkställighet av beslut”. Detta missbruk av ord gjorde mig djävligt förbannad. Förhoppningsvis kan JO-anmälan leda till att Migrationsverket slutar missbruka språket genom vilseledande formuleringar. Tyvärr ändrar det inte mycket för ”mitt ensamkommande flyktingbarn”.

Men nu är det nytt år och nya utmaningar! Akki har imorgon en stor utmaning – att ”spränga” sin njursten. Det är hon orolig för även om vi har tilltro till läkarvetenskapen och dess beprövade erfarenhet. Det skadar säkert inte att vi håller tummarna. Själv har jag en avgjort mindre utmaning – att hålla tandstenen stången. Det behöver ni inte hålla tummarna för – möjligen påminna mig.

Mårten firades på sedvanligt sätt tillsammans med barn och respektive, barnbarn samt svartsoppa till fullvuxna män – och pumpasoppa till övriga – gås med äppelmos, katrinplommon, brysselkål, närproducerad svart vinbärsgelé, rödkål och inte minst en utsökt sås. Till detta dracks flera goda röda viner. Carinas/Farmor Karins äppelkaka med vaniljsås avslutade högtidsstunden tillsammans med portvin. Det blev något över av vaniljsåsen och halva äppelkakan samt en del på skrovet av gåsen. Förklaringen är enkel – det var inte fel på maten, långt därifrån – Fredrik var tyvärr frånvarande på tvingande klimatmöte i Warszawa. Det senare medförde att tjejerna vann Pictunary. Även om det är ett djävla slit för Akki med tillagningen av gåsen älskar vi denna högtid.

Jens, Shasha, Ola, Carina lämnade oss på söndagen ensamma med skrovet, potatisen och brysselkålen som vi stekte, gelén, rödkålen och äppelkakan. Tillsammans med ett gott rödvin blev det en bra avslutning på Mårtenshelgen

Ett par dagar senare var kylskåpet tömt och det var dags att bege sig till Marrakech; sol och värme och andra kulinariska upplevelser. Tyvärr var det uppstigning klockan fyra (4) på morgonen för att komma med flyget 8.30 från Kastrup. (Buss 300 till Hyllie och Öresundstågen är trots allt en välsignelse!)

Marrakech låter exotiskt – och det är det också. Det var behaglig sommarvärme. Vi solade varje förmiddag efter en hygglig bufféfrukost och kopplade av från avslutat trädgårdsarbete – möjligen återstår ytterligare en klippning av gräsmattan -, gåsmiddag och andra förpliktelser . Eftermiddagarna ägnades åt utforskande av kulturbyggnader, gränder och marknader.

Det var gott om krukor och ormar

De beryktade” barfota tandläkarna” lyste med sin frånvaro. Det är ju möjligt att Marockos motsvarighet till Socialstyrelsen förbjudit offentlig utdragning av tänder på offentlig plats? Men nog behövde många av de mycket fattiga marockanerna få sina tänder lagade. Dock är det mycket prisvärt att bli klippt med sax och kniv men helt utan maskin – motsvarande 35 SEK inklusive en femma i dricks.

Kvällarna ägnades åt kulinariska utsvävningar. En av kvällarna åt vi på Nattmarknaden. Malmö festivalen kan slänga sig i väggen. Det låg en tät grillkolsdimma över torget där de mest exotiska rätterna som vi upptäckte var rökt fårskalle. Men eftersom jag är det själv avstod vi.

Eftersom Marocko är en gammal fransk koloni fanns även det franska köket representerat. Dessa frekventerade vi mer än en gång bl.a. en dag när vi gjorde en utflykt med lokal buss till Atlantkusten och fiskehamnen/staden Essaouira som har en härlig strand men kallt vatten som inte inbjuder till bad.

Fiskehamnen var mycket imponerande

Dessa avstod vi dock från att äta!

Eftersom Akki – i motsats till mig – fick tvärstopp i magen, ägnade jag en del tid åt att lokalisera apotek och på min franska som är lika bristfällig som marockanernas engelska försöka förklara vår nöd. Med hjälp av goggle fick vi till slut lämplig medicin och kunde fortsätta att äta och dricka gott i de ljumma kvällarna.

Vi åkte hem med många par skor, en ny väska till Akki och en ny skräddarsydd skinnkavaj till mig.

Nu återstår att överleva julen.

Till vår förvåning fick vi en inbjudan till Malmö Nations årliga Ålagille. Det var svårt att motstå att tacka ja till inbjudan. Vi infann vi oss således nästan två timmar efter utsatt tid på inbjudan. Vi kom i lagom tid! Det var en kvart tills vi satte oss till bords. Det blev en trevlig tillställning med många snapsar, mycket sång men inte lika många ålrätter. Det var ett bullrigt – men ett inte ointressant möte med den studentikosa verkligheten. En tjej tilltalade mig med Ni! Det blev till att lägga bort titlarna och förklara för tjejen – som vuxit upp och gått i skola i Frankrike – att ni-tilltal var ett sätt att distansera sig, att ta avstånd. Vi hade trevligt efter det. Sedan skulle det koras Ålakung. Jag fick ju ställa upp. Trots att jag avstod från att dyka ner i tunnan med bar överkropp bland avklippta slipsar och några ålar – fick jag medalj som ålakung – med gott stöd av unga malmönationare. Med ÅLderns rätt? Det blev sent hem efter en kul kväll.

Till min förvåning slog MFF Elfsborg på bortaplan. Trots stormvarning var malmöklacken nästan lika stor som hemmaklacken. Det betyder allsvenskt guld! Det ska firas på söndag – förhoppningsvis med seger mot allsvenskans bottenlag. Konsekvensen blir färre möjligheter för Jens att kolla MFF i Stockholm. Men det står han säkert ut med när han kan komma till Malmö för att fira guldet.

MEN att ett skånelag ska behöva spela match på Mårtensafton är om inte helgerån så åtminstone ett brott mot sedvanerätten. Mårtensafton ska ägnas åt mat, möed maud, go maud, maud i rättan tid och inte minst maudaro. Enbart 08:or i ledningen för Sv Fotbollsförbundet kan komma på en sådan bisarr idé som Supercup på Mårtensafton. Det hade aldrig tillåtits på Hövdings tid.

Det var längesedan jag upplevde en så solig, varm och lång sensommar. Det finns ännu möjlighet att sitta i solstolarna och njuta av den lågt stående solen. Promenaderna längs stranden kan börja i en lätt dimma som lättar när jag når fram till piren på sydsidan av Falsterbokanalen. Höststormarna har ännu inte fått fäste. Höstbruket i trädgården kan skötas i maklig takt – även om stelheten och träningsvärken kommer efter det att jag grävt för djupt och länge i komposten. Koskiten har samlats in på Vellinge ängar och ska ge god tillväxt till närodlad malört och åbrodd. Äckologiskt?

Det är inte helt fel av fylla 70. Jag gläds och värms av alla vänner som möter opp – inte minst de oväntade som har tagit sig långväga ifrån. Det är Gänget – från gymnasietiden och framöver. Det är MFF:are och HIF:are, nära vänner med mycket skiftande bakgrunder och erfarenheter – men alla lika ständigt nyfikna och lika nostalgiska.

En av mina favoritförfattare, hängiven himmelsblå och en sanslöst skicklig avlyssnare av malmöitiska diftonger – Fredrik Ekelund – har nyligen utkommit med andra delen av sin ”biografi” Som om vi aldrig hade gått här. Utöver en bra skildring av sin ouppnådda dröm av att inte få spela i MFF:s A-lag är det en igenkännande skildring av ångesten att bli vuxen, identifiering med Gänget och sökandet efter Meningen och avslutningen om när hans pappas favoritlag HIF äntligen kvalar in till allsvenskan. Boken anbefalles till alla Himmelsblå som har tonåren på behörigt avstånd. (Boken kan betraktas som olämplig för manliga tonåringar?)

Det har varit ett osedvanligt vackert väder idag på födelsedagen med sol och lite bubbel i trädgården. Mycket sång och uppvaktning via telefon från tidiga morgonen tills vi gav oss iväg till stranden med champagnelax och vin. Där tillbringade vi många timmar med uppladdning inför instundande kalas. Det blev till och med ett bad för den nyblivne 70-åringen – som överlevde även detta. Nu är det strax äppelpaj! All omtanke från barn och barnbarn och inte minst vänner gör mig varm. Hitintills bästa presenten kom redan i söndags. MFF spelade lysande och leder allsvenskan. Livet kan vara sämre!

Sumpanbor är mycket trevliga gäster. Först var det Ulf och Marie och sedan Jens och Shasha. Det är skönt att ha kompisar som man känt mer än ett halvt sekel. Även om vi inte vet allt om varandra så vet vi tillräckligt mycket för att inte behöva dra ifrån eller lägga till om våra bravader oh tillkortakommande. Det är kanske inte så konstigt – man väljer de vänner man fortsätter et är trevligt att umgås med och som bekräftar de fördomar man har om sig själv. Det blir allt mer ont om medborgare som hela tiden oavsett konjunkturer har hjärtat på vänster sida.

Ulf och Marie hade knappt hunnit lämna förrän Jens och Shasha anlände – utschasade efter alltför många långa och hektiska arbetsveckor. Jens med mycket träningskläder nedpackade men med influensa blev dessutom vristskadad under kubbturnering med Fredde. En hel del sprintträning fick ställas in – det kompenserades dock mer än väl med lika rejäla som sena frukostar med hembakat bröd som rostades och åts med marmelad. Det blev ett par bra matcher på Stadion som MFF vann både över Gefle och Åtvidaberg. Vinsten över Gefle kan möjligen förklaras med att det enast vara fyra fans på bortäktaren där Shasha saknades men var en bra förstärkning på MFF:s ståplats. Fotbollshjärtat är ljusblått – men sitter trots marknadsliberal ”bankindoktringering” förhoppningsvis i huvudsak i den vänstra miljöpolitiska halvan. Sumpabor är alltid lika trevliga att ha som gäster- Det saknas aldrig samtalsämne.

Kent, Anki och Kerstin hann också med ett besök – också halvsekel gamla vänner. Det är omistligt – förhoppningsvis inte bara för mig. Deras frustration över tea-partyrörelsen och den växande teokratin är ett tecken på att “vår gamla” politiska kultur fortfarande gör motstånd. God mat och en underbar sommarkväll glömms dock världens elände lätt bort.

Det är inte bara Sumpabor som är trevliga gäster. Veckan innan hade vi Johanna och Hanna F som gäster. De deltog med själ och hjärta i fridrottskolan som Finish ordnade. I huvudsak har de fortfarande hjärtat hos Malmöflickorna och Lennart Helsings ABC. Det är en god början. Tids nog hamnar hjärtat på rätt plats.

Inte minst viktigt är att jag dessutom under tiden lyckats med att bygga upp ett förråd för att hålla januari och februari depressionen på behörigt avstånd. Johannesörten har skördats, knopparna stoppats i sprit för att sinom tid bli livselixir. Många liter vinbär har plockats för att bli saft och inte minst svartvinbärsgelé till gåsen. Det finns ett liv även när dimman, stormarna och småregnet anländer. ”Den vår de svage kalla höst” (Karlfeldt)

Ubud 2013-01-18

Gårdagen började med ett besök på Museum Puri San som ägnas åt balinesisk konst. Konstnärerna är tekniskt skickliga men motivkretsen ganska enahanda och i huvudsak hämtad från balinesisk/hinduisk/indisk mytologi. Det var väl värt besöket – även om det inte är något man längtar efter att äga. Utforskandet av Ubuds shoppingstråk fortsatte. Krimkrams blandas med ganska exklusiva butiker. Vi åt lunch på Ubuds trendigaste restaurang – Cafe Clear. Det är ett ställe för skönandar och ungdomar. Inte nog med att vi behövde ta av oss skorna innan vi gick in – vi höjde plötsligt medelåldern dramatiskt! ”Drinklistan” med ett stort antal juicer som var bra för än det ena än det andra innehöll bl.a. en drink som innehöll elektrolyter! Akki nöjde sig dock med en drink som stärkte minnet. Lunchrätterna var utmärkta och i vi har återvänt dit idag, inte minst eftersom de hade ett perfekt fungerande wi-fi. Efter lunch fick Akki massage och örtbad. Kvällen avslutades med en balinesisk ”teaterföreställning”.

Huvudnumret var inspirerat av balinesisk mytologi och var en föreställning med huvudsakligen män som utgjorde en koreografisk massverkan och suggestiv rytmisk bakgrund. Det var bra och väl framfört.

I morse innan frukost tog jag med mig kameran och promenerade iväg en bit uppför mot risfälten; de flesta stod under vatten och solen gick upp och stämningen blev svår att fånga på bild. Jag hoppas att någon blivit rimligt bra. Efter frukost blev det besök på marknaden som tog sin rundliga tid. Akki fick sin efterlängtade parasoll. Innan kvällens ”teaterföreställning” blev det indisk mat Tandoori chicken och Chicken masala. Tandoori fick bakläxa eftersom den inte var genomlagad. Sedan blev den lätt vidbränd. Vi var ändå nöjda till slut.

Skjortor och shorts skitiga. Sandalerna sönderslitna. Ögon och öron mätta av intryck, kropparna av saltvatten och sol samt magarna av fisk och annan god mat. Baliresan börjar oåterkalligen närma sig slutet. Det återstår en dag innan 20 timmars flygresa hem påbörjas och innan planerandet av nästa resa påbörjas.