Så har det gått en vecka på det nya året 2014 och ännu är det dessbättre ingen snö eller kyla kommen. Julen är överstökad, julrimmen arkiverade och den sista skinkan har blivit pytt-i-panna. Året avslutades med ostron – som vi lyckades öppna utan blodspillan – och champagne. Ingen dålig avslutning på ett bra år.
Det enda smolket i bägaren var att jag kände mig nödsakad att anmäla Migrationsverket till JO. Deras handläggning av ”mitt ensamkommande flyktingbarn” har varit märklig. Det började egendomligt. Någon dag efter jag blivit utsedd till ”god man” ändrades EU-praxis om ensamkommande flyktingbarn. Ändringen innebar i princip att deras asylansökningar ska handläggas i det land de befinner sig och inte skickas till det EU-land de först registrerats. Först var det oklart hur handläggningen skulle gå till, sedan ifrågasatte Migrationsverket om ”mitt barn” var under 18 år. Ärendet hamnade mellan stolarna och inte förrän efter påstötning från mig kom handläggningen av ärendet åter igång. Vi gick med på tand- och handledsröntgen för att tillmötesgå Migrationsverkets önskemål – trots det minst sagt dubiösa vetenskapliga underlaget för sådana metoder. Handläggaren på Migrationsverket lyckades sedan räkna fel på min skyddslings födelsedatum. När jag sedan begärde självrättelse – med stöd i Förvaltningslagen – behandlades detta inte. Därefter kallades vi till ”samtal” om min skyddslings ålder. Vid detta ”samtal” – i grunden en monolog från handläggande tjänsteman” – konstaterades att min skyddsling var över 18 år. Han är således inte längre berättigad att bo på ett hem för ensamkommande barn och ska flytta, har inte rätt till skolgång, tillhör inte längre socialtjänsten i Vellinge och ska inte längre ha ”god man”. Migrationsverket hade plats åt honom på ett boende i Röstånga och en tågbiljett dit. Som jag förstår det var det inget ”samtal” utan ”verkställighet av beslut”. Detta missbruk av ord gjorde mig djävligt förbannad. Förhoppningsvis kan JO-anmälan leda till att Migrationsverket slutar missbruka språket genom vilseledande formuleringar. Tyvärr ändrar det inte mycket för ”mitt ensamkommande flyktingbarn”.
Men nu är det nytt år och nya utmaningar! Akki har imorgon en stor utmaning – att ”spränga” sin njursten. Det är hon orolig för även om vi har tilltro till läkarvetenskapen och dess beprövade erfarenhet. Det skadar säkert inte att vi håller tummarna. Själv har jag en avgjort mindre utmaning – att hålla tandstenen stången. Det behöver ni inte hålla tummarna för – möjligen påminna mig.
