The thoughts of Eklundh

Som vanligt tar den skånska vintern två steg fram och ett tillbaka. Ena dagen skiner solen från en klarblå himmel och vinden värmer, nästa dag minusgrader och vinande snön runt husknuten. Det tar en kvart att få bort snön från bilen. Dessbättre fungerade kollektivtrafiken utmärkt i  Malmö och tågtrafiken mellan Malmö och Lund. Men i Lund blev det tvärstopp när jag och min kompis skulle ta bussen till Östra Torn och Litteraturjuntans sammanträde. All kollektivtrafik inställd i Lund och det tog rejäl tid att få tag på en taxi som var beredd att köra på ”normal” taxa. Litteraturjuntan fick dra ut på tiden till dess att kollektivtrafiken i Lund återupptagits. Ett par dagar senare var all snö försvunnen och förvandlad till strömmande vatten i Hörbycentrum och till olägenhet för villor vid Ringsjön.

Barnbarnet i Norrköping som trots – eller kanske tack vare – ett omfattande engagemang i kårlivet erhållit ett utbytesstipendium i Rom under höstterminen. Det ser hon framemot med skräckblandad förtjusning. Oron består i första hand av den sällsynt besvärliga bostadsmarknaden för studenter i Rom. Men det ger Akki och mig en möjlighet att planera en höstresa till Italien.

A pro på gamla ruiner. Själv håller jag tillsammans med ett par gamla klasskamrater att planera för vårt 60-årsjubileum. 60 år sedan vi tog studenten? Av klassens lite drygt 20 elever som fortfarande lever är det 15 som tackat ja. Några kan tyvärr inte komma eftersom de känner sig för skröpliga. Några har inte svarat. Den mest avlägsne kommer resande från Arjeplog-Arvidsjauri. Det blir kanske en måltid i det gamla danska medeltida Kockska Huset. Vid ett kommande ”studiebesök” ska vi utvärdera tillgängligheten och akustiken. Det blir alltmer att ta hänsyn till för övermogna som för 60 år sedan avlade ”mogenhetsexamen”.

Akki har hunnit med ytterligare en vända på Akuten. Den här gången tillkallades inte ambulans utan jag agerade transportör. Denna gång blev det bra några timmar innan jag kunde hämta hem henne. Om en vecka är det planerat en ultraljudundersökning av hennes hjärta och sedan hoppas vi på en permanent lösning.

Vår favorit Jan Lundgren erhöll Guldnålen på en bejublad picknickkonsert på Victoria. Jazzradion var där för att spela in för kommande sändning. Så om ni lyssnar mycket noga kan man i sinom tid höra oss andäktigt lyssna (och applådera). Själv har jag nu sent om sider fått hörapparat utprovad. Nu återstå bara att se – eller snarare höra – om det är selektiv perception eller nedsatt hörsel som gjort att jag inte uppmärksammat alla kommentarer i hemmet?

Strax innan klockan 3 idag sken plötsligt solen från en himmelsblå himmel. Flaggorna runt Stadion vajade på halv stång och begravningsbilen med stoftet av Bosse rullade in på Stadion och vi sjöng samfällt Hymnen.

https://www.sydsvenskan.se/2024-01-11/bosse-larssons-sista-fard-hedrades-pa-stadion

Det blev ett fint slut.

Vi har överlevt jul och nyår – om än med viss vånda. Julafton firades inte på Nybogatan som brukligt men väl hos Ola och Carina i deras nyrenoverade lägenhet på Krutmeijersgatan (K3). Det var nästan som hemma eftersom det ligger bara ett stenkast österut från vår ”övernattningslägenhet” på Calle H. Ett stenkast söderut – visade idogt släktforskande – hade Carinas mormors mormor bott på Rönneholmsvägen 41 för 100 år sedan. Då var området inte mitt i stan utan snarare bondvischan med Kronprinsens husarer som grannar.

Den snö som drabbat Malmö i månadsskiftet november/december var sedan länge smält och på julafton ersatt av regn och hårdblåst – men det var varmt och skönt inomhus och för mycket och för god mat. När de obligatoriska julklappsrimmen var lästa, kommenterade, julklappsböckerna uppackade och ett sällskapsspel uppackat var det dags för di Gamle att bryta upp. Eftersom det var gratis att åka buss på julafton trotsade di Gamle busvädret och promenerade till hållplatsen. Ibland bedrar snålheten visheten. Det var skönt att komma inomhus igen.

Eftersom vi hade bunkrat med mycket mat hemma, hade många nya böcker att läsa och busvädret höll i sig blev det inte många promenader de följande dagarna.

Nyårsafton började tidigt. Halv sex väckte Akki mig. Hon hade då mycket hög puls. Det blev ambulanstransport till akuten, många prover tagna och många villrådiga läkare. Intravenöst kalium fick inte ner pulsen. Allt fler patienter på akuten skickades antingen hem eller till andra avdelningar på sjukhuset i väntan på nyårsnattens väntade anstormning av fylleslag och misslyckade raketuppskjutningar. Men Akki fick ligga kvar. Och ligga kvar. Det var lika ensamt för henne som för mig. Det hade tydligen beslutats om en elkonvertering tidigare på dagen – men den hade blivit ”borttappad” vid överlämningen mellan förmiddags- och eftermiddagspasset.

För att vi inte skulle vara allt för ensamma på nyårsafton kom jag till akuten för att ingen av oss skulle bli ensamma. Det blev en lång väntan och allt mer irriterade samtal med sjukvårdspersonalen. Strax innan elva på nyårsaftonskvällen fick Akki äntligen sin konvertering och kunde komma hem. Taxi och färdtjänst var inte att tänka på eftersom det var nyårsafton. Jag promenerade hem i blåsten och hällregnet för att hämta bilen. Vid tolvslaget körde vi längs Pildammarna.

Det blev ingen vit jul, men väl en ”vit” nyårsafton.

Det nya året började med ett par lugna dagar. Den 3 januari var det dags för en nostalgitripp till Hipp och pjäsen/monologen Underdog som i sin helhet utspelas på Borgmästargården under 1970-talet. En föreställning väl värd att se för många malmöiter. Återigen trotsade vi vädrets makter.

Ett par timmar senare var det dags för ny transport med Akki till akuten. Det blev en orolig natt – för mig hemma och Akki på en britssäng. Med ny medicin och till ett nystädat hem (städpatrull) återvände Akki strax efter lunch.

Nu önskar vi oss alla en god fortsättning på det nya året!

Det har varit skickelsedigra veckor på sista tiden. Tiden och inspirationen har inte räckt till men nu har jag samlat mig till en epistel. MFF vann visserligen guldet men vinsten lämnade en bitter eftersmak med bengaler, bangers och eldande av säkerhetsnät. Brandlarmet gick och publiken uppmanades att lämna stadion. Endast några få i publiken lydde uppmaningen och lämnade. Några som försökte lämna lär inte ha kommit ut eftersom grindarna var låsta! Man var rädd för att obehöriga skulle ta sig in och ställa till med mer oreda. Vad hade inträffat om brandlarmet gått på ett varuhus, skola eller en vårdinrättning och personalen och kunderna vägrat att åtlyda uppmaningen? Eller om det faktiskt utbrutet en våldsam brand på Stadion? Att ett kommunalråd och flera journalister bagatelliserar incidenten är minst lika upprörande.  

Ola och Carina har lämnat Malmös utkanter och flyttat in i lägenhet i centrala Malmö. Tio minuters gångväg till tåget till Kastrup för vidare transport ut i världen och max 15 minuters promenad till Stadion. Idag rymdes alla gamla vänner med barn på sedvanlig julglögg i nära anslutning till Carinas födelsedag. Det är bara deras katt som ännu inte känner sig riktigt hemma och håller ibland fortfarande på att pinka in sitt revir – inomhus.

Det sista jag gjorde på Nybogatan var att gräva upp en malörtsbuske för flytt till Höllviken. Den var en delning av min gamla som gått bort. Ett i alla betydelser gott exempel på cirkulär ekonomi – dvs snålhet. Nu får vi se hur det går eftersom det dagen efter kom en köldknäpp som varade i över en vecka. Plötsligt blev det vinter.

Vi har fått vår sjunde vaccination mot covid och den årligen återkommande vaccinationen mot säsongsinfluensa. Akki har äntligen fått sitt navelbråck lyckosamt opererat här i kvarteret intill. Det blev en natts övernattning. Ytterligare en natt blev det akut med ambulans till sjukhuset eftersom Akki fick upprepat och långvarig hög puls. Hjärtfladder. Men nu har hon ordinerats ny (och bättre) medicin i förebyggande syfte. Efter en stor genomgång och många prover av Akkis lungproblem har vi haft ett någorlunda lugnande samtal med hennes lungläkare. Vi tror oss våga på att planera någon lite längre resa om ett par månader. Det behövs.

Själv har jag fått konstaterat att jag börjar få åldersförändringar i gula fläcken och att det inte var ”efterstarr” som optikern trodde. Nu kan jag få mina nya glasögon så att jag ser bättre ut. Akki har länge klagat på att jag hör illa. Innan besök hos audionomen för hörselkontroll har jag dessutom fått öronen rensade från vaxproppar. Med tanke på så mycket elände man numera dagligen hör talas om är jag osäker på om hörapparater gör livet mer drägligt – men förhoppningsvis för Akki. Har man väl kommit in i den svenska sjukvården blir man väl omhändertagen.

Det är inte problemfritt att bo i hus med hiss. Ett oväntat strömavbrott när man kommer hem efter en stärkande promenad och det blir ytterligare fjorton våningars motion i trapporna innan man får sin hett efterlängtade kopp kaffe. Det gick. Häromdagen var Akki på sin bokklubb i Lund och jag på min litteraturjunta i Lund. Akkis slutade innan min. När jag satt i bussen på väg till stationen i Lund fick jag besked av Akki att hon var nästan hemma. En timme senare när jag var nästan hemma kom besked att Akkis hiss fastnat mellan femte och sjätte våningen – och att larmad hissreparatör ännu inte anlänt. Jag kom in om dörren på 14:e våningen först. Äntligen hade reparatören anlänt och tio minuter senare kom Akki hem. Dessbättre var inte Akki kissnödig och har inte heller anlag för klaustrofobi. Det finns de som har det värre.

Nu återstår bara att önska alla trogna läsare en GOD JUL! Dessutom önskar vi oss alla ett kommande år med mindre och färre konflikter så att det blir ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Amanuens är en gammal byråkratisk tjänstetitel som kommer från latinet och betyder ungefär ”till hands”. Mitt första jobb på universitetet var som 2:e amanuens. Jag behövde inte vara till hands som pärmbärare utan hjälpte studenter att välja uppsatsämne och sedan innan seminariet tillsammans med examinator granska den färdiga produkten. Det är nu 55 år sedan.

I förra veckan återknöt jag till början av mitt CV. Jag blev amanuens till Ola och Carina – men nu som plankbärare av nedmonterade garderober, köksskåp och inte minst uppbrutet parkettgolv; från deras nyköpta lägenhet till deras bilsläp för vidare transport till närmsta miljöstation (soptipp). Inte lika intellektuellt utmanande men väl välbehövligt fysiskt.  

Erdogan har skickat Sveriges ansökan om medlemskap i Nato vidare till ”sitt” parlament. Där kan det säkert bli mer parlamenterande. Det blir det säkert i Ungern också som tidigare inte velat vara sist på bollen – även om de båda spelar på en annan demokratisk planhalva.

Dessutom är två svenska fotbollsfans brutalt mördade i Bryssel. Mörkret blir allt svartare. MFF-matchen inleddes med en tyst minut för att hedra offren. Den annars mycket högljudda och sjungande publiken var knäpp tyst. Det var mäktigt. I det tilltagande höstmörkret spelade ”di Blåe” till sig en viktig seger – utan att spela övertygande för att ta hem guldet.

Bussarna i Lund – som jag utnyttjar en gång i månaden när min Litteraturjunta har sina möten – har än en gång fått nya sträckningar och ändhållplatser till Nova i Lund. Busslinjerna i Lund är nu lika svängiga som Lunds politiker om vart hän deras avloppsvatten ska ledas för att renas – Buss a Nova. Och då går bussen ändå inte till Göteborg.

Riktigt svängigt var det igår kväll på Malmö Live där Jan Lundgren, Nils Landgren och Lill Lindfors fyllde salongen med mycket improvisation, bra musik och en del bossanova.

Det bästa med Tjockholm är tåget söderut – allra helst som vi har möjlighet att göra ett längre stopp i Linkan för att äntligen få hälsa på hos barnbarnen – och deras föräldrar. På stationen möttes vi av Nova och Shasha. Vi hann inte sätta oss i bilen förrän Nova ljudligt protesterade. Det blev lugn och ro när vi snart nog anlände hem.

Eftersom jag behövde inskaffa vårt bidrag till fredagsmyset tog jag Nova med mig på en rundtur i barnvagnen. Men se det gick inte alls. Efter två hundra meter med en mistlur i vagnen nödgades jag att inse att mitt sällskap inte passade den unga damen. När den otröstliga dottern återlämnades innanför hemmets dörr spred sig ett leende över hennes läppar. Jag fick ta skeden i vacker hand och ensam förrätta mitt ärende inför kvällens mys.

Strax kom Jens och Vincent hem efter fredagssimningen och familjen var samlad vid middagsbordet.

På lördagen bar det iväg till Vincents nya favoritsysselsättning; klättring. Först en rejäl uppvärmningsrunda på olika studsmattor innan det var dags för klätterväggen. Utan att tveka – men med rejäl livlina – klättrade grabben en sex, sju meter uppför en vägg – hur kul som helst. Jens tyckte det var minst lika roligt.

På söndagen var det biobesök. Det blev tecknad film mitt på dagen; Tågmysteriet. Det visade sig vara även ett mysterium för Vincent. Det var tyvärr ingen film för barn i sexårsåldern utan snarare en film för Farmor och Farfar som är bekanta med Agatha Christie, Hercules Poirot och filmer som Mordet på Orientexpressen. Även om Vincent hade svårt att redogöra för handlingen var det kul att vara med Farmor och Farfar på bio. Mindre kul var det senare på eftermiddagen när ”di Blåe” förlorade mot Kalmar.

På måndagen var det skoldags. Akki gjorde en busstur i en kappaffär – men kom hem tomhänt. Shasha, Nova och jag hämtade Vincent på hans skola. De hade under dagen jobbat med bokstaven A. Det blev många ord på A på vägen hem där Farmor inte väntade med Anka men väl favoriten falukorv.

På tisdagförmiddag var det dags att avsluta vår utflykt och ta sig ytterligare söderut för att i onsdags ta emot Socialtjänsten som ville göra ett hembesök för ett Hälsosamtal. En service som erbjuds alla som fyllt 80 i Malmö. Utöver att börja knapra D-vitamin och fortsätta med artrosgymnastik var det ett bra tips vi fick; att få hjälp med att gratis ta ner och sätta upp kristallkronor så att de kan tvättas och putsas. Det är en del av den fixartjänst – som annars består i att få hjälp med att ta upp och ner tunga grejor från källaren och hyllor som kräver stege, byta glödlampor, kolla brandvarnaren och hjälp med att installera tv och obegripliga datorer. Kanske inte i första hand för omsorg om gamlingarna utan mer omsorg om kommunens utgifter för hemsjukvård när vi varit för övermodiga i våra i-landsprojekt.

Äntligen har Akki och jag tillsammans kunnat ta tåget till Stockholm för några kulturintensiva dagar. Vi bestämde oss för att förlitat oss på kollektivtrafiken i Stockholm för att kunna ta oss runt på de olika utställningarna och till hotellet. Hotellet var särskilt valt för att ligga nära en tunnelbanestation. Eftersom kartan vi kollade på inte var topografisk missade vi att det var ett rejält brant att bestiga de sista 50 meterna för att nå entrén. Men vi klarade det också. Rummet var minimalt och saknade fönster. Sängen var placerad på kortsidan och upptog hela väggen. Det fanns bara en långsida att beträda sängen vilket innebar en del problem för den som låg innerst att ta sig till toa på natten. Vi har nog aldrig bott så smått – trots många ekonomiboende runt om i världen.

Första eftermiddagen hann vi avverka en inte alltför imponerande utsållning av nya textilkonstnärer på Sergels torg innan det var dags för lyxpizza. Dyrt men gott.

Följande dag blev strapatsrik med start på Svenskt Tenn som hade en del av Nutida Svenskt Silvers jubileumsutställning. Därefter besök hos grannen Schildt, som dock inte visade sina egna silverarbeten utan verk av Pernilla Sylwan. Hennes mest magnifika lampa hade vi dock sett tidigare på Form&Design i Malmö. Eftersom vi inte är stora tefantaster avstod vi även från hennes tekanna.

På Nationalmuseum började vid med lunch för att samla kraft till bl a deras silverutställning innan vi fortsatte till deras övriga 1900-talssamlingar. Det renoverade museet levde väl upp till våra förväntningar. Därefter besök på Hallwylska som hade examensarbeten från Konstfacks silverstudenter som vi inte blev särskilt inspirerade av. Hallwylska ”palatset” är visserligen överlastat och tyvärr dåligt upplyst men trots allt överväldigande i sitt överdåd. När man ser det dukade matsalsbordet inser man att vi lever pauvert.

Sedan behövde Akki köpa skor. Efter en timmes provande promenerade vi ut ur skoaffären i Gamla Stan och fortsatte till Stockholms stadsmuseum. Där var en liten tunn hantverksutställning men vi fick åtminstone se cocktailglas och shaker i silver av Sebastian Schildt. Trötta återvände vi till uppförsbacken till hotellet. På fredag förmiddag var vi övermätta på kultur och det dags för det bästa med Stockholm – tåget söderut!

Hösten börjar sakta men säkert göra sitt intåg. Dagarna blir kortare och även om gra ljuspunkter det fortfarande kan värma gott i solen blir det kyligt på kvällen och natten. Morgondimman kan ligga tät utanför sovrumsfönstret och det tar gärna ett par timmar för solen att bryta igenom.

Ett annat säkert hösttecken är att MNBB har inlett sin sin säsong på Malmö Live. Victoriateatern har också flera lovande picnickonserter. Vi har redan hunnit med en – Smoke Ring Sisters. Det betyder några ljuspunkter i höstmörkret.

 Äntligen har vi kunnat återuppta de årliga sammankomsterna med “Silverfiskens vänner”. Skaran som efter pandemiuppehåll som samladei Dalby var visserligen tyvärr något decimerat men det kompenserades med skålar för “absent friends”. Surströmmingsfesterna riskerar att gå samma öde till mötes som ålagillena. Strömmingen håller på att bli utfiskad.

“Litteraturjuntan” som jag tillhör har också återupptagit sina sammankomster. Eftersom det är flera gamla statsvetarkollegor med i juntan blir det ibland mer snack om de eländiga politiska lägena i världen, Sverige och Lund än om den lästa boken.

 Ytterligare en ljuspunkt i höstmörkret är att det äntligen har lossnat för “di Himmelsblå” – trots försäljningar av bra spelare och en långtidssjukskriven nyckelspelare. Nu gåller det att inte tappa humöret så fort man ska lämna ett kisseprov – även om man är onödig – eller dra på sig andra onödiga kort.