The thoughts of Eklundh

Ingrid fick en vacker begravning – trots ett minst sagt omväxlande väder. Det blåste halv storm och häftiga regnskurar växlade med att solen sken in genom kyrkofönstren när prästen höll sitt griftetal. Det blev en sorglig men vacker högtid i den medeltida Burlövs gamla kyrka som var fylld till bredden – trots att ett trettiotal lämnat återbud på grund av coronaviruset. Det var ingen hosta under begravningsakten.
Vid den följande middagen med god mat, gott vin och Ingrids släkt och vänner blev stämningen – som brukligt – gladare och full av glada minnen och skratt. Smolket var att Akkis lyckades spräcka en tand. Tandläkaren lyckades inte dra ut den så nu stundar operation.
Trots att det är långt till påsk står påskliljorna i full blom inte bara här i Höllviken utan även utanför vår blivande bostad. Hur långt de kommit i vår närmsta granne Pildammsparken har vi ännu inte hunnit undersöka. Mycket av tiden har gått åt till att vara i lägenheten för att ta emot leveranser eller att fortsätta inköpsrundor på de sedvanliga ställena.
Trots alla försök att vara noggranna inte bara med den stora designen och planeringen har jag lyckats med att gå vilse i detaljerna. De breddade dörrarna till de båda badrummen vållade oväntade problem. När vi beställde dem var vi överens med försäljaren om att de skulle vara 8 dm breda. På frågan om de skulle vara 20 eller 21dm höga valde vi att återkomma eftersom vi inte visste hur höga de andra dörrarna i hallen var. De var 21höga och detta underrättade vi försäljaren om. Sedan kollade vi inte bekräftelsen mer än att de var 21 höga.
När hantverkarna skulle börja montera dörrarna i 8 dm hålen visade de sig att tröskeln – och de levererade dörrbladen – var 9 dm. Blodstörtning! Snabbt samtal till leverantören om retur och ny tröskel och nya dörrblad. Det gick förvånansvärt smidigt på några dagar. Vi pustade ut. Men säg den glädje som vara beständigt. Ett par dagar senare när dörrarna återigen skulle monteras var det fel bredd på karmarna. Blodstörtning! Hantverkarna erbjöd sig att skaffa toadörrar över disk och jag fick returnera dörrblad och karmar mot returkostnad. Hur många fel kan man göra på dörrar?
Plötsligt räckte inte det inhandlade kaklet till badrummet. Ny utryckning. Badkaret vi önskade hade fastnat i ”corantän” i Kina. Det blev ett snarlikt virusfritt annat badkar från annan leverantör.
Det har också blivit utdragna överväganden om tapeter, färgnyanser och om det går att måla på tapeter utan att de reser sig. I en ”hörna” revs de gamla tapeterna ned – i övrigt har de fått sitta kvar. Det blir nog bra.
I helgen besökte vi lägenheten. Vi upptäckte då att Akkis planerade sovrum var mörkare än mitt planerade. Efter en del förhandlande bestämde vi os för att byta. Vi underrättade arbetsledaren om att de skulle måla byta färgerna i rummen. Trodde vi! Tyvärr nåddes inte arbetsledaren av beskedet. Mitt misstag – fel sms-nummer till honom. Blodstörtning! Till en extrakostnad kommer även detta att rättas till.
För två veckor sedan levererades det nya IKEA-köket. Det tog nästan en timme att få upp alla de hundratals platta paketen från lastbilen till 14:e våningen. En av de två hissarna var konstant upptagen. Det tog oss – Ola och Carina – en hel lördag att skruva ihop skåpen. Ändå hade Akki och jag dagen innan sorterat och bockat av leveransen. Det här projektet varit ett heltidsjobb.
Vi har utnyttjat Ikeas ”professionella” köksplaneringstjänster som erbjuds ”gratis” i samband med köp av köksinredning. Våra speciella önskemål med micro, ugn och högskåp trodde vi var tillgodosedda. Tyvärr gick de inte att implementera. Där återstår en del reklamationer.
Den värsta blodstörtningen kom dock när jag upptäckte att den bänkbelysning vi beställt hos Ikea inte gick att koppla till en traditionell väggströmbrytare! Belysningen styrs via en fjärrkontroll. Hur lätt är det att hitta en fjärrkontroll när man sitter i ett upplyst rum? Hur lätt kan det då vara att hitta en fjärrkontroll i ett mörkt rum där man behöver ljus. Houl i huet – som vi säger i Malmö. Upplysning är vad Ikea tycks behöva!
Nu återstår bara att bekänna att jag brutit mot Folkhälsomyndighetens och Regeringens rekommendationer ett antal gånger. I torsdags var jag på en utmärkt konsert med Nils Landgren och Jan Lundgren på Palladium som rymmer 500 personer när det är utsålt. Det hade det varit i ett par månader. Arrangörerna räknade väl med att det var många i ”riskgrupperna” – 70plussare – som skulle utebli .Akki avstod liksom den som skulle suttit vid sidan om henne. Jag hade behörighetsavstånd. Ingen hosta under konserten!
Inte nog med detta ”brott”. Dessutom satte jag mig på tåg mot Linköping – Jens, Shasha och barnbarnet Vincent – eftersom vi för ett tag sedan köpt biljetter i akt och mening att bistå som barnvakter medan Jens var på tjänsteresa till Sri Lanka. Jens resa blev inställd. Jag var för snål för att avstå min biljett. (Rådet var ju trots allt ”bara” att barn och barnbarn skulle avstå från att besöka sina gamla föräldrar – inte vice versa? Houl i huet?)
Hysterin sprider sig. Häller vi alla på att bli hypokondriker? En liten hostning – rökhosta?- eller en fis på tvären får oss att känna efter om vi kanske inte ändå är lite sjuka och borde avstå från än det ena och än det andra. Vincent och jag hade mycket kul och bus tillsammans. Efter gottnattläsning med Helsings underfundiga rim somnade han tidigt – och vaknade ännu tidigare på måndagsmorgonen – pigg som en pelikan. Förmiddagens tillbringades ute på dagis i hällande regn och vattenpölar. Vid lunchtid tyckte dagispersonalen att Vincent hade feber. Vincent mamma som jobbar närmst dagis fick hämta hem honom. Efter sin power-nap var han i full fart igen med våra kurragömmalekar. I morse när jag blev avvinkad vid stationen var han pigg och nyter och helt utan hosta men i åtminstone en dags corantän,
Det var jag och några andra ensliga tågresenärer som snabbt färdades söderut – ingen hosta. Det blev avstigning i Malmö och tåget fortsatte inte till Köpenhamn. Det är ”en stängd och bommad dörr” för att citera Östen W sång om den 5:e maj år 1945.

Ingrid var alltid med, kommenterade, hade uppfriskande synpunkter, infallsvinklar såväl på nära och kära som på aktuella händelser ända in i kaklet. Precis som när jag lärde känna Ingrid för mer än 60 år sedan. Ingrid var inte bara en nära vän till Akki och mig – under min tonårstid fungerade Ingrid som en storasyster för mig som alltid kom med kloka synpunkter när mitt tonårsliv blev för tillkrånglat.
Tack Ingrid!

Ingrid och jag lärde känna varandra på Gamla idrottsplatsen när vi tränade och tävlade för MAI. Viktigare än resultaten var att vi hade kul tillsammans och gemenskapen – även utanför idrottsplatsen. Snart upptäckte vi tillsammans med andra att vi tyckte om samma slags musik – svängig jazz, Östen Warnebring, senare Jacques Werup och Jan Lundgren.

När MAI plötsligt fick en ny tränare Wojtec W som insåg vikten av rytm i ansatser till längd, höjd och inte minst i häcklöpning introducerade han söndagsdans i klubblokalen på Skomakargatan. Det blev snart en viktig del av friidrottsträningen som vi sällan missade. Vårt idrottande förde oss till det en gång klassiska ”Skolungdomens”. Stockholm och festandet var minst lika viktigt som tävlingarna. Det var så jag träffade Akki som Ingrid introducerade mig för.
Tack Ingrid!

Efter studentexamen var vi inte längre lovande, unga idrottslöften. Jag gjorde lumpen, Ingrid gick på hushållsskola och vi läste med olika inriktningar i Lund – men vi sammanstrålade med jämna mellanrum hos professorskan Overton där Akki var inneboende och på några av Malmö Nations mer spektakulära fester.

Ingrid var också med på inflyttningsfesten på Akkis och mitt första gemensamma onödigt gröna boende och ett antal följande fester bl.a. den första surströmmingsfesten 1967. Ingrid – och så småningom Anders – var inte bara trogna gäster utan också ett strålande värdpar när det var deras tur att servera surströmming. Detta trots att surströmming verkligen inte toppade deras kulinariska önskemål.
Tack Ingrid!

Var än i världen i Ingrid befann sig Hamburg, Bai-Bang, Vaxholm, La Parette, höll vi ständigt kontakt; inledningsvis med florstunn flygpost senare med epost. Ingrid återvände liksom flyttfåglarna ständigt till Näset. De återkommande sommarfesterna tillsammans med våra barn, sandbyggartävlingarna i Falsterbo var återkommande inslag liksom senare de oförglömliga konserterna med Jan Lundgren och Jaques Werup.

Ingrid var genuint uppmärksam på våra barns – och senare barnbarns – framgångar och motgångar. Ingrid hade alltid kloka ord på vägen.
Tack Ingrid!

Ingrids idrottsintresse tog sig många uttryck. Ingrid var alltid beredd att ställa upp med kratta vid längdhoppsgropen, kronometern vid målsnöret, vid sekretariatet eller vid kaffebordet när MAI hade tävlingar – oavsett väder. Ingrid och vi var på flera spektakulära och euforiskt avgörande matcher för ”di Himmelsblå” i Europaspelsmatcher och lika besvikna när vi onödigt förlorade i ”Cupadjävulen”.
Tack Ingrid!

Ingrid tillsammans med Anders bjöd ofta på storslagna fester som vi minns med glädje. Ofta träffades vi några få vid en enkel middag; kanske bara en god soppa och ett gott glas vin när vi kunde prata om små privata saker eller de stora livsfrågorna i lugn och ro. Vi var inte alltid överens men vi hade en stor tillit till varandra.
Tack Ingrid!

Vi kommer alltid att minnas Ingrids värme, omtanke, klokhet och den glädje Ingrid naturligt bar med sig och delade med sig av.
Tack Ingrid!

Så fortsätter dagarna att gå med besök hos hantverkarna som renoverar lägenheten, återkommande besök på Ikea, Golvpoolen, Hornbach osv.
Häromdagen inhandlades kakel till väggarna i badrummet. De lastades på transportvagnen på Hornbach, Vi drog den till kassan, betalade och upptäckte att varje kakelpaket innehöll mer än en kvadratmeter. Det blev till att lasta av sju paket, få återköp innan vi kunde last in dem i bilen och köra till lägenheten. Där lastades de av bilen på en säckakärra två åt gången, in i hissen upp till lägenheten på 14:e våningen, lasta av dem och ner igen. Det blev sex vändor och träningsvärk i armarna.
På kvällen gick vi igenom ”inköpslistan” från Ikea bl.a. för att elektrikern behövde veta hur ledningar skulle dras. Till min bestörtning upptäckte jag då att bänkbelysningen inte gick att koppla till en traditionell strömbrytare på väggen. Bänkbelysningen ska slåss på och av med en fjärrkontroll alt en strömbrytare på en sladd som är kopplad till transformatorn. Ingen på Ikea visste hur långt det var mellan transformatorn, kontakten och strömbrytaren på den tillhörande sladden. Det blev ett frustrerat chattande med en oförstående Elin i andra ändan på tråden. Trots namnet El-in hade hon svårt att ta till sig problemet från ”arga gubben” som försökte tänka efter före.
När man behöver ljuset är det normalt mörkt – i synnerhet på natten. Det kan vara nog så svårt att hitta en fjärrkontroll mitt på ljusa dan. Fjärrkontroller har en märklig förmåga att likt kameleonten försvinna mot bakgrunden. En strömbrytare på väggen vet man var den är och är utomordentligt lätt att slå på även om det är beck mörkt. Nästa dag på Ikea såg försäljarna ut som fågelholkar i ansiktet när jag påpekade problemet för dem. ”Tänkte inte på det.”
Ikexit.

Rutinerna har ännu inte återgått till den vanliga lunken. Strandpromenaderna har inte kommit igång förrän idag i huvudsak beroende på en efterhängsen influensa med vidhängande feber. Ett antal besök på IKEA, Hornbach, Golvpoolen och tillverkare av granitskivor har dock gått att genomföra tack vare Alvedon. Vi har också hunnit med att få lägenheten inspekterad av bostadsrättsföreningen, gett hantverkarna fysisk tillgång till lägenheten, köpa lägenheten med delvis lånade pengar samt ”inviga” den tillsammans Anki och Kerstin.

Min Litteraturjunta har påbörjat sitt nya läsår, Akki har hälsat på Ingrid (jag nödgades avstå på grund av influensa – men ska snart kompensera), dörrar till dusch- och badrum är beställda liksom ett handfat – och mer lär det bli.
Jag räddades i lördags från tv-programmet som står på rutinens och urinens brant när grannkanalen först hade en och en halv timme Count Basie direkt följt av två timmar Miles Davis. Det var en melodifestival där musiken inte behöver backas upp av dansare, lasershower och annat för att dölja andra brister.
Anki och Akki satte sig i går strax efter lunch på tåget norrut först mot Stockholm där det blev byte för tåg mot Boden. Tre timmar försenade anlände de till Boden. Där lär SJ ha satt in en extrabuss till målet Jokkmokk.

Efter att ha varit på resande fot i över ett dygn och bara lite slummer på flyget landade vi äntligen i Höllviken. Ola mötte oss med vår bil på Centralen inklusive ett paket mjölk. Vi var trötta och nöjda och ville bara i säng i klockan elva på kvällen. Lite smolk i glädjebägaren blev det när det isade sig att vårt wi-fi var nere. Vi fick inte igenom meddelandet att vi lyckligt kommit till Höllviken. Samma visa på morgonen när vi vaknade lätt omtumlade.
Det blev den sedvanliga ”rutinen”: koppla ur modem och router i en kvart. Koppla på igen. Inget internet, ingen tv, ingen IP-telefoni. Nada. Som tur är har vi inte ”internet of things” så vi kunde åtminstone få vårt kaffe och sätta igång tvättmaskinen innan det var dags för ett samtal till vår bredbandsleverantör. Innan dess kopplade jag återigen ur modem och router.
Eftersom vi har annan mobiloperatör än bredbandsleverantör kunde jag åtminstone ringa. Det var ett djupt frustrerande samtal. Jag skulle kolla att vissa lampor blinkade efter omstarten. Dra ut kablar och sätta dit dem igen. Eftersom modem och routar av estiska skäl är ”gömda” bakom hyllor är det inte helt enkelt för en gammal man med svårigheter att se pyttebokstäver! Jag blev allt svettigare, alltmer frustrerad och alltmer oförstående för bredbandsleverantören krav på vad som krävdes av mig. Min motfråga vad jag kunde kräva av dem för de avgifter jag månatligen betalar lämnades obesvarad. Eftersom blodtrycket stigit kraftig avslutade jag samtalet bryskt – för att leverantören inte skulle behöva få ett dödsfall på sin meritlista. Jag kopplade ur grejorna igen och ägnade mig åt att kontakta en närstående dataingenjör, packade upp resväskor, bar tvätt till tvättmaskinen och allt annat som också krävde uppmärksamhet.
Min upprördhet la sig betydligt när jag kunde konstatera att några av vintergäcken blommade utanför Lilla huset och att ”små citroner gula” mognat på citronträdet i Orangeriet. Vi går mot en ljusnande framtid. Snöskyffeln står och samlar damm i carporten. Än är dock inte överraskningars tid förbi. Vi har upplevt snökaos i vecka åtta.
Efter en efterlängtad lunch med ägg och ansjovis kopplade jag in manickerna igen. Och hokus-pokus, under över alla under plötsligt fungerade internet, wi-fi, tv och ip-telefoni? It-experten blev överlycklig när han inte behövde rycka ut. Resten av dagen gick definitivt in i ett lugnare tempo. Det blev tidigt i säng – klockan 0200 thailändsk tid.
Tisdagen ägnades åt ett flertimmes besök på Ikeas köksavdelning. Det blev lika mycket promenerande som längs stranden – men avgjort mer påfrestande. Dagen efter var det ett efterlängtat sammanträde med litteraturjuntan. Igår ytterligare ett besök på Ikea med ett bokat möte med en köksplanerare. Han kom med ett par kloka synpunkter som vi tog till oss. Därefter ett besök på Hornbach och deras badrumsgrejor. ”We are not at the beginning of the end but perhaps at the end of the beginning?” Nu vet vi hur livet kommer att se ut de kommande månaderna.

Tömda tvättmaskiner kräver sitt efterarbete- Det blev en timmes strykning efter en strandpromenad på en timme och två timmars alltför välbehövlig städning.
Efter middagen med lammstek är det varmt och skönt i huset, brasan håller på att falna och rödvinsglaset är nästan tomt.

Platsjulgranarna med sina alltmer falnande julpynt har börjat försvinna frän stränderna, malariaprofylaxen är på upphällningen liksom våra sedvanliga ordinarie mediciner. Det är bistra tecken på att det är dags att packa resväskorna och lämna solen, värmen, de salta baden, luncherna med papayasallad med räkor (för Akki) och mina ”stirriga grönsaker” – stired fried vegetables. (Tyvärr håller G&T inte myggen och myggbetten borta. De har varit som ormen i paradiset för Akki.)
Häromdagen hann vi med ytterligare en omgång ostron, liksom det häromnatten kom en kort skur. Men det har blivit ostron fler dagar än det har regnat så vi har inga skäl att klaga. Vi har hunnit med ett par besök vardera hos frisörer och ett par besök hos skräddaren. Vi har också hunnit med att bestämma vilken hantverkare som ska få ansvaret för renoveringen av den nya lägenheten. Om en vecka ska vi skriva det kontraktet. Det är som vanligt när man varit borta länge att man är nästan hemma innan väskorna är färdigpackade.
Snorklingen får vi nu vara utan ett bra tag. Vi får åter lära oss njuta av de små framsteg som den svenska sjukvården åstadkommer och att våra vänner snart kan få uppleva utsikten över ”varlden”. Har du sitt Malme har du sitt varlden!

De senaste dagarna har det varit mycket hög luftfuktighet. Bara att borsta tänderna har medfört att svetten börjat tränga fram i pannan. Efter morgonpromenaden har det varit nödvändigt med en dusch innan det kunde bli ett dopp i poolen. Enligt meteorologerna skulle det bli regn idag. Därför bestämde vi igår att inte köra till någon av stränderna. Men tji fick vi – inte blev det något regn.
Hursomhelst stod vi fast vid vårt beslut och gjorde en utfärd med sarengen i omgivningar. Inlandet är i huvudsak ganska trist att köra i. Ganska många och stora dammar för räkodling (?), en hel del till synes övergivna gummiplantager och trista små byar med mestadels små hus utan trädgårdar att njuta av.
Höjdpunkten var när vi kom till havet och en fiskehamn där de just höll på att lossa en stor krabbfångst. De olika krabbsorterna sorterades manuellt i 25kilos behållare. Det gick undan och sorterarna fick behålla alla fingrarna. Det blir många krabbsallader.
För några dagar sedan var vi åter ute på en heldags snorkeltur. Även om sikten under vatten inte var den bästa är det ett ovanligt bra sätt att stänga ute resten av världen och glömma allt trist som händer. Att kunna njuta ostört så länge att man får vågor inte bara i håret – utan även i fingertopparna. Då vet man att man skådat korall och fisk länge.
Vi står ut!

För ett par kvällar sedan när vi just krupit till kojs kom det ett störtregn. Det blev till att hastigt rusa upp ur sängarna för att plocka in grejor som inte var ordentligt under tak som badkläder och handdukar som hängde till tork och sandaler som stod på trappen till altanen. Men de hade redan hunnit bli dyblöta. Efter en halvtimme upphörde det häftiga regnandet. Som tur var sken solen på morgonen som vanligt och efter ett par timmar var allt torrt. Himlen var åter Himmelsblå och vi körde som vanligt till stranden.
Efter att ha varit uppmärksamma har vi undvikit ett par poliskontroller. Distriktet där vi befinner oss har enligt välunderrättade källor fått en ny polischef. Kontrollerna – för att få in pengar till polisernas jul- och nyårsfester? – har därför intensifierats. Dessutom tycks poliserna ha blivit smartare och flyttat kontrollerna till stadskärnan där det är svårare att se och undvika dem i tid. Det var bara till att betala 400 bath (150 SEK) för att jag körde utan thailändskt körkort. Mitt körkort har annars fungerat utmärkt i både USA och Australien – till och med i det egensinniga Storbritannien.
Över julhelgen har det varit osedvanligt lite gäster här men inför nyårshelgen börjar det fyllas på. Vi har fått nya grannar – i lägenheten som ägs av Acki och Peter (sic). Så snart den nye mannen visade sig med bar överkropp visade han en tatuering på överarmen med MFF:s logga! Visserligen inte lika välgjord som Olas – men ändå!
Sedan vi anlände hit för snart 3 veckor sedan har temperaturen på nätterna hela tiden legat över 20 grader. Det innebär ständigt tropiska nätter och att vi i princip sover utan överlakan.
Ett nytt decennium rycker allt närmare och ett gammalt går i graven. Akkis nya höftledskulor börjar fungera utan anmärkning och hon går numera riktigt bra. Dessvärre har hon sedan några månader tillbaka inflammation i sensäckar i höger axel. Kortisonsprutorna har haft begränsad effekt. Det är lite handikappande. Hon har svårt att lyfta grytor och jobba i köket – så mitt ansvarsområde som kökspojke utökas. Hennes skärmtid begränsas också eftersom armläget för surfande och skrivande tar ut sin rätt.
Hon har dock oförtrutet jobbat med att skriva svar på de två offerter på renoveringen av den nya lägenheten. Det älskar hon. Flera av strandgästerna höjde något på ögonbrynen när vi idag utöver badlakan, baddräkter, sololja även kom med en dokumentportfölj. Vi inte bara kom med den vi öppnade den också och vände blad och skrev! Våra rimligt positiva svar är nu ivägskickade till hantverkarna och sedan väntar nya förhandlingar när vi kommer hem. Och fler besök på IKEA, badrumsfirmor, osv. Det lär bli en hektisk början på det nya decenniet.
Innan dess ska vi ladda batterierna – nyårsafton med en ny laddning ostron och därefter krabba på vår favoritfiskrestaurang. De stänger visserligen klockan nio så då får vi ta oss hem och se om vi lyckas hålla oss vakna till midnatt för att ta oss till stranden och kolla på lite fyrverkeri. Därefter blir det mer vila, bad, snorklande och läsande. Det nya decenniet kommer att börja bra och fortsättning följer med många cliff-hangers.