The thoughts of Eklundh

Vi börjar äntligen gå in i ett lugnare tempo – efter ett år när vi för första gången såg lägenheten. Det var ett par hektiska dagar – innan vi med stöd av vår äldsta vän att inte vara småsnåla – tills vi fick hem vårt nya hem. Tack!

Med lägenhetens planlösning for vi sedan till Thailand i godan ro för att planera renoveringsbehov och preliminära lösningar på rumsfördelning och mi ett löblering. Det var trevliga, stimulerande och uppriktiga avbrott från sol och bad.

Trogna läsare har förmodligen misströstat om alla vedermödor med vårt projekt. Trogna läsare har fått nöja sig med våra utsikter över Bron, Köpenhamn och Pildammarna. Bilder av Ikea-, flyttkartonger och allmän oreda kräver fotografiskt en konstnärlig höjd som kräver lugn och eftertanke som är svår att åstadkomma tillsammans med giriga hantverkare (och snåla uppdragsgivare), alltför många återkommande besök på byggvaruhus i coronatider.

Vi flyttade in på det lutherskt krävande Lagmansgatan. Äntligen har livet gått in    ett lugnare tempo med besök på glest besökta jazzkonserter med dels Jan Lundgren, dels Monday Night Big Band. En lisa för själen. Vi har också haft vår förta gäst (och ”gamlaste” vän) på middag. Snart blir det fler. En del har ha självklara själ en avvaktande inställning – men är kanske trots allt nyfikna.

Här ska Akki smida

Ni är välkomna

Tyvärr har jag ännu inte lärt mig behärska alla finesser i det onödigt nya programmet. Men håll till godo. Det är bättre i verkligheten

Idag har vi varit listiga för sista gången. ”Släden” i hallen har kommit till användning mer än att sitta på för att knyta och knyta upp skosnören. Vi har använt den utdragbara släden till att limma golvlisterna så att de klistrar mot väggen. Imorgon – när vi plockar bort släden – visar det sig om det var en genial lösning?

Vi närmar oss slutet. Bokhyllorna och böckerna är till slut i princip på plats. Det som återstår är tavlor. Många har sin givna plats. Andra är det svårare med. Det är en konst att få konst på rätt plats. Lodstock, tumstock för att få tavelkrokar på rätt höjd hjälper inte alltid när det ska spikas i betongväggar. Hammaren hamnar ibland på tummen, ibland på plastkroken. Plastkroken reparerar inte sig själv utan går till återvinning. Tummen återhämtar sig förhoppningsvis i sinom tid.

Vi håller fysisk distans. Häromdagen var vi på en exklusiv konsert med Jan Lundgren – femtio personer på Victoria. Det var en lisa för själen med improviserad levande musik. Dessutom har jag – med Akkis datorhjälp! – lyckats få två av femtio gratisbiljetter – till en kommande Monday Night Big Band konsert.  

  Regnbågen slut har flyttat sig från guldvalven i Dalby till det mer lukrativa Mobilia.

Luften har gått ur ”Uppblåsbara Barbara” efter allt för många nätter med en onödigt hårt arbetande pensionär. Luften gick ur henne i morse när det stod klart att hon äntligen skulle bli utbytt mot en ny. Hon är sörjd och saknad av ingen. Desto mer välkommen är den nya fasta skönheten med fast botten och smäckra ben. Det ska bli skönt med en ny säng. 

En ny säng kan jag nu behöva när inflyttningen börjar närma sig slutet och livet går in i ett lugnare tempo. Golvlisterna i hallen är det som återstår att slutföra av den fasta inredningen. Framöver kommer jag inte att stupa i säng av utmattning och vakna med träningsvärk på morgonen Det har varit mer slitigt att renovera och flytta än vad vi föreställde oss i december när vi satt i koderna de ljumma kvällarna i Thailand och planerade. Men vi har klarat detta också.

”Di blåe” kämpar på och snart får jag väl tid över för att gå ner och kolla deras träningar. Nu gäller det bara att på något sätt klura ut när de har öppna träningar. Uppgifter om detta fanns före corona alltid på deras hemsida. Nu är det liksom skadeläget hos spelarna lika hemliga som kantarell- eller johannesörtställen. Men efter ett antal förmiddagspromenader runt Stadion ska jag väl få en glimt.

Nu när allt går in i ett lugnare tempo är det hög tid att ta tag i tidskriftshögen som växt med nästan en decimeter det senaste halvåret. Det börjar se obildat och inte minst ostädat ut. Underskottet på teater och konserter börjar få en lösning. Det finns flera coronasäkrade inbokade. Det ser vi framemot.

En missade jag med ett par minuter. Jag var uppkopplad för att boka två av 50 platser. Plötsligt krävde ”någon annan” min uppmärksamhet och det var fullbokat. Det är dock mer synd om alla förhoppningsfulla studenter som vill göra ett coronasäkrat högskoleprov. Efter för många fram och tillbaka från Regeringen och oppositionen antog olyckan Peter Honet – tidigare folkpartistisk statssekretare på utbildningsdepartement och hårdför förvaltningschef på Lunds universitet – utmaningen att genomföra sjösättningen av uppdraget. En lagom begåvad, rutinerad, luttrad och pensionerad universitetsråtta hyste tvivel från början. Hysterin runt högskoleprovet är problematisk. Dess prognosvärde för framtida framgångsrika högskolestudier är begränsat – men tilltron till en ”andra chans” är mumma för politiker. Att det datorstödda anmälningssystemet blev otillräckligt förvånar inte. Urvalet blir rättsosäkert. Jag blir inte det minsta förvånad om det återigen kommer att visa sig att ”överklassens” barn gynnas. För att citera en ”gammal” sociolog (Göran Ahrman om jag minns rätt). ”Hade urvalsinstrumentet till högre utbildning varit att spotta längst; så hade överklassens barn spottat längst.”

Luften har inte bara gått ur ”Uppblåsbara Barbara” utan även antagningssystemet till högskolestuider.   

I morse uppvaktades Akki som vanligt den 22 september med falsksång, rosor och några presenter. Ett brott mot traditionen var dock att frukosten inte intogs på sängkanten. Istället serverades födelsedagsbarnet scrambled eggs i köket. Den mjölkvitadimman utanför fönstret gjorde att vi inte i detalj kunde följa när de morgontidiga föräldrarna lämnade sina telningar på skolan. Snart nog lättade dimman och plötsligt dök toppen av Torson upp.

Efter tidningsläsningen var det dags att slutföra projektet med att sätta dörrar på Akkis garderober och fixa innerbelysningen. När dörrarna väl var på plats vid elvatiden blev det äntligen dags att korka upp bubbel. Det var högtid att fira inte bara Akki och garderoberna utan inte minst att bokhyllorna blivit monterade, nio flyttkartonger med skönlitteratur tömda och insatta i bokstavsordning. Det var många dagars slit. Glädjen är dock att jag hittat en hel del böcker och författare som jag vid kommande omläsning ska se om de fortfarande är värda en plats i bokhyllan.

Nu är det ”bara” sju platta Ikea-paket kvar att packa upp. Vi får se hur det blir med det. Egentligen är vi ganska nöjda nu och tycker att vi äntligen kan bjuda hem nyfikna vänner som vi saknat allt för länge. Imorgon är det f.f.g på sju månader som vi ska lyssna på levande musik – munspelsjazz (Philip Jers) på Palladium. Vi blir 50 personer i publiken. Undrar hur det blir med akustiken? Äntligen börjar dimman lätta.

Visserligen kommer mörkret allt tidigare och solen väcker en inte förrän vid sextiden.  Det innebär å andra sidan att vi börjar få koll på när hyresgästerna i Torson tänder i sina lägenheter. När mörkret har fallit ser vi bilarnas ljus när de kör över bron.  Ingen kvällshimmel över Köpenhamn är den andra lik. Av de 15-20 lyftkranar som vi kan se på olika byggarbetsplatser på dagtid syns bara de fem-sex högsta på kvällen med sina blinkande röda varningsljus. Det byggs strax intill oss en idrottsgrundskola. Är det för att få tonåringar intresserade av skolan och utbildning eller för att få dem intresserade av idrott?

Några hundra meter bort vid det som en gång i tiden var Malmö Allmänna Sjukhus (MAS) byggs nu ytterligare en hög byggnad 8-10 våningar där tidigare Medicinska kliniken med sitt akutintag, röntgenavdelningen och ögonkliniken låg  (SUS) – ”uppgraderat” till universitetssjukhus. Den blir högre än tornet med sin jätteklocka på min gamla Johannes folkskola.

När vi hade slutfört lägenhetsaffären i början på februari i år var träden i Pildammarna kala. Vi kunde skymta Tallriken – den jättelika runda gräsmattan i Pildammarna. Snart nog skymdes den av ljusgröna boklöv som alltför fort mörknade. Nu börjar de första träden få bruna löv.  Vi hinner inte riktigt med?

Vi borde ha bott in oss för ett bra tag sedan. Mycket är visserligen på plats – men inte huvuddelen av böckerna; inte ens bokhyllorna till dem. Efter att ha besökt några möbelaffärer har vi börjat inse det sorgliga faktum att bokhyllor inte är en normal inredningsdetalj. Normalt är jättelika tv-bänkar och kuber att ha pynt i. Tryckta böcker med titel och författarnamn på ryggen är obsoleta; liksom cd-skivor med text om inspelningsår och medverkande musiker. Hur historielös blir framtiden?

För att få en bokhylla blir det till att krypa till korset med en ny beställning från Ikea och klassikern Billy. Men som det numera avsomnade företaget Lundkvistbokhyllor hade i sin annonsering ”Bokhyllorna ska tiga, böckerna ska tala” lever Billy väl upp till deras devis.

Bibliotek är emellertid utrymmeskrävande. Stadsbibliotek med sin utlåning av fysiska – och inte minst digitala böcker i dessa coronatider – bör kunna medföra att vi framöver inte behöver leva i en boklåda utan i ett hem med böcker böcker som vi läsa igen och igen.

För ett par timmer sedan såg vi en fantastisk regnbåge med ena ända i Dalby. Finns där en guldskatt?

Promenaderna till stranden är svettiga -speciellt med ansiktsmask. Det är inte många man möter på trottoarerna. De flesta ser ut som potentiella bankrånare. Eftersom de flesta kör bil eller cyklar fuskar jag lite med munskyddet. Det är först när jag närmar mig andra som det åker upp över mun och näsa. På stranden är det nästintill enbart livräddarna som vandrar fram och tillbaka som ständigt har ansiktsmasker på. På Carrefour är däremot alla strikta med ansiktsmasker och avstånd. Dessutom är där en behaglig luftkonditionering som gör att jag för en gångs skull går och drar benen efter mig i ett varuhus – jag maskade.

Flyget hit var också en annorlunda upplevelse. Det var ”mask på” redan i Hyllie. Kastrup var ödsligt med de flesta butiker stängda. Ingen plats för individer med agorafobi. Planet var besatt till kanske en femtedel. Alla hade tre sitsar till sitt förfogande. Det var inte förrän vi satt oss i hyrbilen sex timmar efter avfärd från Hyllie som vi blev ”avmaskade”.   

Skadorna i badrummet – som var ursäkten för Olas och min utryckning – var avsevärt mindre omfattande än befarat och kunde åtgärdas på en dag av rörmokare och kakelsättare.

Ola jobbar på medan jag hjälper till med markservicen. Jag har till och med lekt trädgårdsmästare och gått hårt åt en oleander/blomsterpil som växt över alla breddar ut över gången.  När Ola slutat jobbet blir det en vända till stranden för att försöka få lite svalka. Badet hjälper föga eftersom det är badkarsvarmt i vattnet – säkerligen runt 28 grader. Men det är skönt ändå.

De första dagarna när vi gav oss ut kom vi efter några minuter på att vi glömt maskerna. Det vara bara att traska tillbaka. Efter två gånger kom vi nu ihåg att maska.

För ett par dagar sedan kom det efterlängtade regnet. Vi bor visserligen alltmer i Malmö nu. I fredags damp tidningen för första gången ner i brevinkastet på 14:e våningen. Ett tecken så gott som något på att inskolningen i lägenheten börjar gå mot sitt slut.

Idag har vi för första gången haft stortvätt i en av huset tvättstugor. Rejäla och snabba tvättmaskiner, utmärkt torktumlare gott om utrymme. Snart är det dags för en rejäl mangling av lakan, handdukar och servetter.

Turbulensen kring det lätt kafkaliknande överlåtelsen av Klockarestigen har också fått en för oss acceptabel lösning.   

Vi har försiktigt börjat besöka vänner i deras trädgårdar med fysisk – om än inte social – distans. Vi har också börjat köpa biljetter till ett par ”cornosäkrade” konserter längre fram i höst. Umgänge med vänner och levande musik är det vi saknat och fortsatt saknar mest även om vi inte uppfyllt myndigheternas alla strikta uppmaningar.

Imorgon sätter jag inte bara på mig munskydd utan även på ett flyg till Spanien tillsammans med Ola. Deras lägenhet där behöver omvårdnad eftersom kakel i badrummet börjat släppa och en del växtlighet uppträda. Akki blir kvar för att fortsätta tänkandet runt slutförandet av inredandet av ”biblioteket”. Hälften av våra böcker är fortfarande i flyttkartonger i ”biblioteket” – hälften är kvar i Höllviken.

Värmeböljan hänger kvar. Motståndet att utföra nyttigt arbete som att slutföra flytten från Höllviken till Malmö blir allt större. Det blir inte heller lättare av att Vincent trivs allt bättre i vattnet vid stranden. Det är med milt våld vi får hem honom – men djupt sovande i sin middagsvila när vi kommer hem till Klockarestigen. Efter sin power-nap är det sedan full fart med kritor på asfalten, vattenfärger på gräsmattan (som är blåfläckig i allt det brunbrända), blåsa såpbubblor och allmänt hålla farföräldrarna i trim. Vincent hjälper också med bevattningen som blir alltmer sparsmakad nu när vår egen brunn sinat och regnet lyser med sin frånvaro.  

Vår nya svärdotter hade plikter som kallade i Linköping och har lämnat oss – gissningsvis saknar hon mer Vincent och Jens än de nya svärföräldrarna? Vi får hanka oss fram. Akki och jag har idag varit en vända med växter till balkongen på 14:e våningen så att de ska kunna klimatinskolas.

MFF har gjort rejäla framsteg de senaste dagarna. Nu vinner de inte bara matcher utan den ”tolfte” spelaren utan även med en man mindre på plan nästan en hel match. Det är inte bara att se fotboll på en matcharena jag saknar. Jag saknar att lyssna på akustisk musik som skapas i stunden tillsammans med publik, jag saknar vänner att sitta och småprata och ljuga med. Det enda jag inte saknar är Donald Trump. Enligt en nyhetskälla idag har över 100 personer dött de senaste månaderna i USA på grund av att de intagit malariamedicin som covid-19 profylax. Karln är kriminell – även om en majoritet var alltför trogna anhängare till honom.

Tidigt imorgon blir det ett nytt arbetspass med grensax, sekatör och spade för att rensa upp slyet mot våra trevliga grannar – sedan bär det av till stranden och det allt ljummare badvattnet.