The thoughts of Eklundh

Efter två veckor med ständigt blå himmel, en skön sol, salta bad med vågor i håret, god mat, vinprovning, besök på det utmärkta Picassomuseet i Malaga besök hos nära vänner i deras fina lägenhet och massor med avkoppling återvände vi hem i måndags till ett grått och småkyligt Malmö.

I tisdags började vardagslivet för pensionärer lite onödigt brutalt. Jag var i Lund för ett sammanträde med ”Litteraturjuntan” med reflektioner över Kerstin Ekmans utmärkta ”Löpa varg”.

Akki var på förmiddagen på besök i sin andra vävstuga här i bostadsrättsföreningen. På seneftermiddagen var det dags för hennes sedvanliga månatliga träff med gamla kollegor på någon krog i Malmö. Plötsligt ringde Akki mig. Hon hade sladdat med cykeln på de stora kvadratiska järnskivor som är utlagda för de tunga fordon som några gånger under sommaren och hösten trafikerat cykel- och gångbana.

Hösten har kommit och träden har börjat fälla sina löv. Att löven var lite småfuktiga gjorde att Akki fick sladd på cykeln. Hon hade sin ”Hövding” på sig. Den utlöste aldrig eftersom hon ramlade med benet före. Hon kunde inte resa sig själv. Hon fick hjälp av förbipasserande som hjälpte henne upp och ringde efter hjälp. Akki kunde inte stödja på ena benet. Snart nog kom sjukvårdspersonal och en polis. Polisen upprättade ”rapport” och det blev sjuktransport fem minuter bort till akuten på sjukhuset. Där blev Akki liggande hela natten. Det blev många samtal. Coronarestriktionerna är fortfarande hårda på sjukhus så det är inte aktuellt med fysiska besök.

Minst en fraktur på underbenet. Det blev ingen operation idag ingen paella och vin bara sjukhusmat. Imorgon lär det bli fasta och operation med platta och ”spikar”.

Innan dess är det match mot Chelsea. Vi får hoppas att det inte blir en alltför förnedrande förlust och framför allt inte fler skador.

P.S. “Polisinsatsen” på Borgmästargården hade effekt. Järnskivorna är numera bortlyfta från cykelbanan.

Solen skiner ständigt från klarblå himmel. Frukostar med äggröra, bacon och stekta tomater tillsammans med en matig fruktsallad och annat smått och gott gör promenaderna längs stranden till en njutning. Innan promenaden har vi dock läst dagens tidning och tagit del av nyheterna på radio. Inte alltid lika uppmuntrande men till eftertanke och reflektion.

Förr i tiden när vi åkte utomlands ställde vi inte av tidningarna. De låg i drösar innanför dörren om inte någon förbarmat sig om att vattna blommorna och då samtidigt lagt tidningarna i prydliga högar. Det tog då normalt minst två dagar att ta sig igenom de viktigaste nyheterna, Nu kan vi t.o.m. följa VM-kvalmatcher för Sverige på laptoppen. Det är inte allt som är fel med den nya tekniken – men vi är kanske inte lika närvarande i utlandet?

En gång i tiden var jag med om att utveckla kurser som enbart gavs som kurser på nätet. Det var helt och enbart skriftbaserade. Jag hade då studenter som befann sig i Argentina och i Thailand. Så länge de passade inlämningstider – vilket de gjorde var det inga problem. En gång var vi Kambodja över julen och då kunde jag på en knackig internetuppkoppling ge feed-back till några studenter. Häromdagen gjorde jag som student min första tenta på över femtio år här i Spanien. Det är en kurs om ”Skolmarknaden”. Det var zoomseminarium – tristare – men det gick bra. Jag har varit fysiskt närvarande vid de andra undervisningstillfällena och kommer att vara så framöver – även om det är regnigt och blåsigt att ta sig Malmö universitet. Akki var på utflykt till Malaga och besökte Picassomuseet. Imorgon blir det en ny bussresa till Malaga. Jag för att kolla Picasso och Akki för att shoppa.

Ingen matlagning, mycket sol och bad och inte minst läsning. Vi trivs.

Sakta men säkert börjar det sociala livet återvända. I lördags var det något försenat att med exklusivt bubbel, gåslever och andra delikatesser fira Carinas och Olas silverbröllop och önska dem lycka till i det fortsatta maratonloppet. Det slutar väl som för den förste löparen till Maraton.

Akki (och jag) inbjöds att fira hennes födelsedag i Dalby av de goda vännerna Loff och EvaLis. Det var ett kärt återseende. Som vanligt ett ringlande samtal om stort och smått, viktigt och oviktigt. Goda kräftor och goda drycker är inte oväsentliga bidrag till en spirituell konversation. Att vi kan åka buss från dörr till dörr minskar dramatiskt problemet med vem som ska köra hem. Det bidrar till spiritualiteten.  

Både Akki och jag har återupptagit sammanträdena med våra respektive litteraturvänner och med våra forna arbetskollegor. Biobesöken har återupptagits. Imorgon är det dags äntligen dags – efter snart två års abstinens – att besöka Stadion och en hemmamatch för ”di Himmelsblå”. I övermorgon är det dags för Harry Arnoldsällskapet att mötas här i kvarteret på Annebergsgårdens restaurang ”Kniv och gaffel”. Det blir musik med Roger Berg Big Band och tribute till Monica Z och ”The Lost Tapes” med Bill Evans. Allt på gångavstånd. På onsdag cyklar vi till Victoriateatern på Södra Förstadsgatan för att lyssna till en två gånger framflyttad picnickonsert med Isabella Lundgren där hon ska tolka ”The American Songbook”. Vi hinner säkerligen cykla hem för att följa upplösningen av Zeith-MFF i Champions League. Och mer kommer att följa innan vi ger oss iväg till ljusterapi och värme i Spanien.

Akki har idag i samband med ett besök hos sin ”husläkare” i Höllviken gjort en riklig skörd av osedvanligt välsmakande tomater och de på friland odla vindruvorna. De var parfymsöta.

Livet består inte längre av städning, boka tvättid, tvätta, mangla, promenader i Pildammarna och försiktiga besök för att handla mat. Livet återgår till det nya normala.

Idag är det en stor dag i Malmö. Det är inte bara Juventus som besöker Malmö utan det är också Carina och Olas silverbröllopsdag. För tjugofem år sedan var det svårt att tro att MFF skulle spela hemma i Champions League just idag. Den inbokade romantiska aftonen fick hastigt bokas om – när de fick eftertraktade biljetter till Matchen. Stämningen på Stadion lär inte bli särskilt romantisk. Men det blir säkert en ny minnesvärd kväll för Silverbröllopsparet. Vi får hoppas att ”di Himmelsblå” är lika samspelta och lyckosamma som Ola och Carina är.

Nu är byggställningarna färdigmonterade på framsidan av huset och i nästa vecka kommer utsikten mot nordost Lund och Dalby att försvinna bakom fönsterskydd. Beroende på väder är det oklart när vi åter kan se Lund.

Linköpingsborna har lämnat Höllviken när sommaren tog slut. Vi saknar bådadera. Vincent tar åter plats på dagis och föräldrarna på sina jobb. Innan de reste hann vi med en av Vincent efterlängtad resa med gul buss, lila tåg och grön spårvagn tur och retur Höllviken-Malmö C- Lund C- Brunnshög på norr i Lund. Akki och jag pekade ut bostäder och arbetsplatser. Dagen avslutades med glass och Vincent var nöjd – men trött.

I övrigt håller isoleringen alltmer på att brytas. Äntligen har vi utan dåligt samvete kunna ha kära vänner på middag, kunnat börja delta i kulturella aktiviteter – författarafton på Stadsbiblioteket, Akki med sina gamla kollegor och i dagarna vävkurs i Glimåkra. Själv har jag börjat följa en universitetskurs om ”Skolmarknaden” och varit på en nostalgitripp i Chet Baker tradition på Palladium. Och snart blir det fler konserter, en efterlängtad semesterresa till Spanien samt inte minst till och med inte bara allsvensk fotboll utan även ett par Champions League matcher. Min litteraturjunta sätter igång och snart ska även jag träffa gamla kollegor. Mårtensfirandet i Höllviken kommer att återupptas under Jens ledning med bistånd av storebror och försiktigt understöd av Akki och mig.

Äntligen en höst att se framemot!   

Idag paddrar regnet mot de nyputsade fönsterrutorna. Blåsten viner runt huset. Regnmolnen avlöser varandra i snabb takt. Plötsligt tittar solen fram för att lika snabbt försvinna bakom tunga regnmoln. Plötsligt lyser solen över Köpenhamn. Höstrusket tycks ha gjort entré? Men fortfarande hoppas vi att sensommaren snart återvänder!

Igår monterades ställningarna på gaveln ner. Nu är två av fasaderna med alla fönster färdigrenoverade och så snart vädret vänder kommer även framsidan av huset att få sin fasad klätt med byggnadsställningar.

Idag insåg vi nackdelen med att bo på 14:e våningen när det blir strömavbrott ett par timmar. Plötsligt är inte det värsta att man inte kan brygga sitt kaffe utan att bo i ett hus som är alltmer uppkopplat och datoriserat. Vi behövde boka tvättid, vilket vi numera gör på nätet. Det gick givetvis inte. Det var väl i och för sig inte hela världen. Jag kunde ta min sedvanliga promenad i Pildammarna medan Akki löste sin sudoko. Jag reflekterade inte särskilt över att jag kunde ta hissen ner. Plötsligt kunde jag boka tvättid via nätet på skärmen i entrén. Gott och väl, jag kunde få en liten spatsertur trots allt. Men jag fick hålla i hatten och snart började det regna så jag bestämde mig för att raskt vända om hem. Väl kommen till entrén var det inte bara jag som inte kunde komma in genom dörren. Det var flera andra som också avbrutit sina rundor – med eller utan hundar. Det elektroniska låset vägrade att fungera.

En rådig person ringde till sin lägenhet och bad sin sambo komma ner och manuellt öppna dörren på baksidan. Dörren ställdes öppen – mot bostadsrättsföreningens strikta rekommendationer. Sedan var det ”bara” att ta trapporna upp till 14:e våningen. Det kompenserade mer än väl en rejäl runda i Pildammarna. Inte oväntat behövde jag ta en liten paus på åttonde våningen.

Akki och jag funderade sedan över hur hemtjänstpersonalen hanterade situationen och om de som hade tvättid kom in och kunde komma åt sin tvätt. Vi hann också konstatera att vattnet började sina i kranarna.

Nåväl, strömmen har kommit tillbaka och vi har tvättmaskin och torktrumlare igång.

Innan dess har vi hunnit med vår första utlandsresa. För några dagar sedan kunde vi äntligen ta tåget till Huvudbangården i Köpenhamn. Även om vi är fullvaccinerade hade vi munskydd på tåget. Ströget var påfallande tomt på turister och en hel del butiker var stängda. Det gick ledigt att promenera och för en gångs skull få en ordentlig titt på husfasaderna. Illums Bolighus och Illum var lite av en besvikelse men takrestaurangen med fisksoppa för Akki och musselsoppa för mig utföll till belåtenhet.

Det blev många steg för Akki. Så många steg hade hon inte gått på en dag sedan augusti för snart tre år sedan i St. Petersburg. Trötta och nöjda efter strapatserna återvände vi till Huvudbangården för att ta tåget hem vid tretiden. Men tji vad vi bedrog oss. Det ena tåget efter det andra – var tjugonde minut – var inställt. Så småningom framgick det – dock inte via det undermåliga högtalarsystemet på Huvudbangården – att stationen i Hyllie var avspärrad p.g.a. misstänkt farligt föremål. Tre timmar senare kom trafiken igång. Det misstänkt farliga föremålet visade sig vara en tom plåtburk.

Strax efter hemkomsten började den viktiga matchen MFF-Rangers. Vi kunde då glädja oss åt att fönsterrutorna skallrade två gånger. Först när MFF gjorde 1-0 och sedan 2-0. Däremot blev det döds tyst när Rangers i slutminuten gjorde 2-1. Snöpligt men trots allt vinst.   

En vecka senare var det retur i Glasgow. Det började inte bra. Underläge med 1-0 i halvlek och en man utvisad. Bortaplan och 50.000 Rangersfans på läktarna (inga coronarestriktioner) och mot alla odds lyckades MFF vinna på bortaplan med 2-1.  

För en tid sedan gick plötsligt ena skalmen av på ett par av mina gamla glasögon. Ett sedan länge uppskjutet möte hos optikern fick bokas. Val av glasögonbågar är alltid knepigt. Själv ser man dem inte när man har dem på sig, varför bry sig, bara men ser ut genom dem. Familjens smakdomare fick bestämma. Värre var det med de nya glasögonen när de skulle hämtas ut. Assistenten tyckte de satt bra och såg jättebra ut. Det tyckte inte jag. Jag såg inte alls bra ut genom dem. Och det är liksom poängen med glasögon. Assisten förstod inget. Det blev en ny runda för synundersökning. ”Någon” hade mätt 4 millimeter fel. Jag väntar fortfarande på mina nya glasögon.    

I Malmö (och Köpenhamn) pågår för ”halvfulla” muggar World-pride festival. Något lite hördes försök till sambamusik från Gamla stadion när invigningen pågick. Mycket svagt kunde våra gäster och vi skönja regnbågens färger på brons polynomer. Bättre syns regnbågsflaggorna runt Stadion och på lyftkranar vid sjukhusbygget.   

MFF:s damer låg för första gången i sin nya seriekarriär under med 1-0 när de mötte Johannas gamla lag Husie. MFF:s damer lyckades dock vända och vann till slut med 11-1. Förmodligen för att Johanna slutat som målvakt och påbörjat en ny karriär i Norrköping. Johanna har dessutom bytt karriär och börjar på en civilingenjörsutbildning med inriktning mot mediateknik. En säkrare karriär än som målvakt i Husie.

Själv håller jag på med en penicillinkur efter en konstaterad sänka på 110, temp på 38,5 och stor trötthet i söndags. Men i morse gick jag – visserligen med viss vila – tretton trappor upp till 14:e våningen. Jag kunde konstatera att jag har fortfarande ett fungerande hjärta till vänster. Det blir ett nytt hjärttest imorgon när MFF möter ett bulgariskt lag som sista hindret för att få spela i Champions League.  

Akki och jag börjar sakta men säkert vänja oss vid att bli sociala varelser och lämna vårt påtvingade eremitliv. Vi har varit på kalas på Klockarestigen hos Shasha och Jens. Tre fester sammanslagna till en. Först giftermålet för ett år sedan, därefter house-warmingparty av Klockarestigen 3 och sist men inte minst Shashas ortodontiexamen. Shashas mamma och pappa, lillebror med fru och barn, Ola, Carina, Fredrik och Johanna med Oliver. Regnet hade hängt i luften och det blåste rejält på slätten och stranden men det var som vanligt nästan vindstilla på tomten. Solen sken, bubblet svalkade och vi gäster sökte oss till skuggan medan Jens stod vid grillen och svettades och Shasha slet som en skållad råtta i köket med sallader och goda dressingar. Äntligen förstår vi varför gäster alltid gärna kommer på kalas till Klockarestigen.

Som tack levererade Farfar några haltande strofer till värdparet när vi hade ätit av de hemgrillade godsakerna och frikostigt druckit av vinet. Som ”grädde på moset” serverades hembakad jordgubbstårta á la Akki – bakad av Jens. Alla var mätta och nöjda och kusinerna hade fått förnyad energi och hoppade livet ur varandra på Vincents studsmatta – en present från Mormor och Morfar! Fredde och Johanna ledde hoppandet och småkusinerna ropade: en gång till! en gång till! Si det var en fest. Vi ser alla framemot fler fester.

Två dagar senare var det äntligen dags för den ett år försenade festen ”Pigges Premiums vänner” på Skanörsgården. Trots att vi var över 80 gamla vänner som samlats var det många ”absent friends” till lunchbuffén och snapsarna. Och fler blev det av såväl absent friends som snapsar till middagen. Det var fler än Akki och jag som av skröplighet nödgades avstå från middagen. Det är alltid smickrande att bli igenkänd av oigenkännliga av visdom och ålder grånade gamla vänner. Om fyra år är det förhoppningsvis dags igen – och då kolliderar det inte med 100 metersfinalen i OS.

A pro på OS. I tisdags tog Sverige inte oväntat en guldmedalj i stavhopp på eftermiddagen. På kvällen var det en viktig match för MFF mot Rangers. Än kan icke-årskortsinnehavare få tillträde till hemmamatcher. Vi var dock hemma på 14:e våningen. Vi kunde följa matchen via vårt öppna fönster. Stämningen och sången hördes klart och tydligt. Det gick inte heller att ta miste på när di Blåe gjorde 1-0 och strax därefter 2-0. Rutorna skallrade. Det blev dödstyst när Rangers på övertid i slutsekunden reducerade till 2-1. Det blir onödigt svårt i returen i Glasgow.

I gårkväll var vi för första gången på många, många månader på bio. US Government vs Billie Holiday. En fruktansvärd men bra film.

Skata men säkert återgår livet i normala banor.

Solen skiner sedan två veckor från en klarblå himmel. Akki och jag bor i Undantaget på Klockarestigen och har tagit säsongens första dopp i ett 22-gradigt vatten. Vi har också hunnit att städa undan en hel del om än inte allt?

I fredags kom äntligen Shasha. Det är nästan ett år sedan vi umgicks senast. Jens och Vincent har vi kunnat träffa ett par gånger när Shasha behövt egen tid för att lyckosamt slutföra sin examen. De välkomnades och lät sig väl smaka med nyfångade skrubbor från Skåre. De var trötta efter en vecka hos Mormor och Morfar och bilfärden från Göteborg.

Igår överlämnades den kombinerad bröllops-, övertagande- och examenspresenten när familjen från Nybogatan anslöt – en av båda hett önskad gasolgrill.  Det blev mycket monterande för Jens mitt under brinnande match. För ovanlighets skull blev MFF-matchen bortprioriterad och Farfar kunde meddela 1-0, 2-0, 3-0, 4-0 och slutligen 5-0 till di Blåe. Då var matchen slut och grillen färdigmonterad. Lyckan var stor.

Idag har Jens och Shasha ägnat sig åt hårt trädgårdsarbete under ledning av Farmor. Vincent och jag höll oss undan på stranden. Jens har också påbörjat sina framöver återkommande vändor till sopstationen. Ikväll invigdes grillen av grillmästaren med benäget bistånd av grillentusiasten som gjort en utmärkt tsatsiki och potatissallad. Vi lät oss väl smaka efter en för Farmor och mig behaglig dag. Det här livet i Höllviken passar oss. Måttligt med arbete, gott om tid på stranden med Vincent och en god middag serverad.

Vi trivs!