The thoughts of Eklundh

Edingburgh 2014-05-10

En god natts sömn, en stadig frukost och ett stilla regn över Edinburgh – och ett meddelande från Kent att vi möts i Glasgow i morgon i god tid innan planet lyfter till Jura. Det blir visserligen inte den tänkta prologen och uppvärmningen men vi är erfarna och vältränade för målet med och vi vet att improvisationer är en del av resandet. Hur var det Karin Boye formulerade det: det är inte målet – det är resan som är mödan värd. Jag är dock osäker på om hon avsåg whisky?

I det strilande regnet var det naturligt att ta sig till det närbelägna Scottish National Museum. Dessbättre inte lika omfattande som imperiets motsvarighet i London – men ändå tillräckligt stort för att inte orka med mer än drygt två tredjedelar. Höjdpunkter var en mycket pedagogisk utställning om det gamla Egypten, en utställning om kommunikationsteknik från röksignaler, via telegraf, vem som ”egentligen” var först med telefonen till dagens – nåja gårdagens – mobiltelefoner och kommunikationsteknik. Grädden på moset var trots allt den tillfälliga utställningen av naturfotografier. Den innehöll ett antal mycket spektakulära fotografier! http://www.nms.ac.uk/our_museums/national_museum/exhibitions/wildlife_photographer_2013.aspx och på länken visas ändå inte de enligt min mening inte det bästa

Och när jag lämnade museet ”… the sun was shining everywhere” (Vem vet titeln på låten?) och jag hittade äntligen en affär som hade en lammullströja i rätt färg. (Vem gissar rätt på färgen?) Inte nog med det. Mellan Hume och Smith påbörjades en sanslös parad som sponsrades av några barn/ungdomar som verkar för fair trade eller något liknande. Somliga var mer välväxta än andra.

Adam Smith skrev ”Wealth of Nations” och David Hume formulerade sig en gång så här: Den är lycklig vars temperament passar omständigheterna, men överlägsen är den som kan anpassa sitt temperament efter omständigheterna.”

Båda tycks vara på rätt plats?

Fröknarna på dagis sa alltid: ”Det finns inget dåligt väder – det finns bara dåliga kläder.” Det finns visst dåligt väder! Åtminstone på USA:s östkust hjälper det inte Kent med bättre kläder. Hans flyg förblir inställt ändå pga just dåligt väderså är det. Detta trista besked lämnade Kent för en stund sedan. Han är nu ombokad på ett flyg – så att han landar på söndag morgon istället. Det innebär att det blir tåg till Glasgow. Förhoppningsvis hinner vi då i tid med planerad avfärd till Jura.

Det finns mycket att se här i Edinburgh – men backarna sliter på vad- och lårmuskler. Dessbättre är det tätt mellan rastställena – statyerna av storheter som David Hume, Adam Smith och museerna!

Här finns att upptäcka. Chasmir- och lammullsställena ligger tätt – men de färger och modeller jag vill ha, har jag ännu inte hittat.

”Dagen” började annars med regn och mörker halv fyra i morse och därefter medan det ljusnade två timmars väntan på Kastrup innan planet lyfte. Här i Edinburgh har det varit soligt med en ganska kylig snålblåst mest hela dagen.

Så har femtio år passerat sedan klasskompisarna och jag tog studenten. Många var sig lika – åtminstone till framtoning – om än något framtunga och krokiga. Gårdagens jubileumsfest blev inte bara långvarig utan även mycket lyckad. Sannolikheten för att någon av deltagarna kan göra ett drama i klass med Anna Odells ”Återträffen” bedömer jag som liten – även om tjejerna i klassen aldrig tog eller fick det utrymme som de borde fått. Generellt hade de växt mer än vi killar. De vet nu sitt värde; medan vi killar – undantaget de fem som blivit läkare – möjligen är mer återhållsamma.

Det är nu i princip tio år sedan vi träffades senast. Även om samtalen inledningsvis var något trevande – och långt innan vi ens fått ett glas vin – och medan vi skådade ut över Västra hamnen, Torson, Yarden och gamla Huvudpostkontoret från Malmö Högskolas bibliotek var det gamla tugget igång. Vi har känt var andras förtjänster och brister, levde med dem i fyra år tätt tillsammans under tonårstiden; då vet – nästan alla av oss – att det inte är värt ett vitten att försöka kaxa sig. Ingen gav sig till känna om att de kunnat lösa hela det sista matteprovet som gavs innan studentskrivningen! Och då finns det såväl kvalificerade statistiker, som civilingenjörer och en fil dr i teoretisk fysik blnad de närvarande klasskompisarna! Vi kunde åtminstone enas om att – även om uppgifterna var ”korkade” – så var det sättet att närma sig sättet att lösa uppgiften som var det viktiga vi lärde oss? Den gamle klasskompisen kärnkraftsinspektören Jensen höll ett inspirerat anförande om halveringstider – inte bara på kunskap efter 50 år. Utan hur ska vi meddela oss med framtiden till 100 000 år när avfallet från kärnkraften är ofarligt. Han berättade om en runsten som låg på marken med påskriften ungefär: Den som vänder denna sten dödas av Tor!

Arkeologerna som vände på stenen levde länge efter?

Fyra av klasskamraterna är döda. Två – med varandra gifta – klasskompisar svarar inte på brev. Två beklagar att det inte kan komma; men vi var 21 som hade en mycket trevlig kväll. En hälsning från tjejernas favorit snyggingen Kent Larsson mottogs med jubel – och viss avund av den rökta whiskyälskaren Bertil Nordh (f.d. reservmålvakt för Tore Svensson i MFF). Skålen för ”Pigge” fick oss alla att minnas en genuin människa.

Eftersom hörseln – som så mycket annat – inte blivit bättre med åren steg ljudvolymen på samtalen efterhand. Inte för att vi därför hörde varandra bättre eftersom alla försökte överrösta varandra.. Men vi har förmodligen alla idag mer eller mindre tappat rösten – men ännu inte förståndet!

Si det var en fest

P.S. Bilder kommer kanske om någon dag?

Det är nu ett halvt sekel sedan jag till mångas (allas?) förvåning tog studentexamen – på den tiden även kallad mogenhetsexamen. Om man idag klämmer mig på magen blir nog omdömet: övermogen. Bäst före datum passerad med råge och det är dags för återvinning. Men för att citera en sedan länge glömd serietecknare – Salon Gahlin – ”Ungdom är ett fel som går över med tiden.”

Så här såg vi ut när vi precis börjat gymnasiet. Det tog fyra år innan de flesta av oss tog studentexamen.

Imorgon blir det fest på Scanic och då ska vi “se ner” på vår gamla skola.

En eftermiddag i Sousse när vi solat fullt tillräckligt vid poolen gick solen lite i moln. Ett tecken så gott som något att det var dags att äntligen besöka ett museum – det arkeologiska muséet i Sousse. Först försökte vi vår vana trogen att hitta dit med hjälp av kollektivtrafik. Vi fick ge oss och hittade till slut en taxi där chauffören till slut lyckades förstå vart vi ville komma. (Deras engelska är lika bristfällig som vår franska och vår franska lika bristfällig som deras engelska – men vi kom fram.)

Där lyste de fantastiska romerska mosaikerna från strax efter vår tideräknings början emot oss. Den ena gobiten efter den andra. Utöver det mycket skickliga hantverket med infärgning av mosaikbitaran till läggningen av dem är vi mycket tacksamma för att de kunnat bevaras i två tusen år.

Sedan återstod ytterligare en dag med sol och mer god fisk till middag innan det var dags att stiga upp kvart i tre på natten/morgonen strax efter det att en del av de övriga hotellgästerna bullrigt och högljutt kommit i säng.

Vi kom hem till strålande vårväder och möttes av påskliljor som just slagit ut och rabarberblad som försiktigt visade sig. Det finns hopp här i Sverige också.

Idag firas Revolutionsdagen i hela Tunisien. Idag är det också för första gången mulet här i Sousse nu på eftermiddagen. Vi klagar inte eftersom skinnet de senaste dagarna fått mer än tillräckligt med sol. Som de tidigare dagarna blev det en lång skön promenad längs stranden direkt efter en stadig frukost.

Vi har kommit in i en lagom lunk. Efter morgonpromenaden tar vi plats i solstolen vid poolkanten. Jag läser om Vilhelm Mobergs Utvandrarna och Nybyggarna. De håller mer än väl för en omläsning. Akki växlar mellan yllebroderier och läsning. Vi hoppar över lunchen, eftersom vi ätit en stadig frukost. Vi gör vårt eget eftermiddagskaffe på rummet, kollar lite på nyheterna (BBC) det försvunna flygplanet och inte minst den djupt oroande utvecklingen i Ukraina och på Krim. Det blir säkerligen trista nyheter som kommer att följa oss lång tid framöver.

Vi har hittat en riktigt bra krog i hamnen inte långt från vårt hotell Kanta. De har serverat ett par riktigt bra octupusrätter tillagade på tunisiskt vis med mild kryddning. Igår kväll besökte vi en annan krog nästan enbart för att de serverade flamberad njure. Det var så längesedan jag ätit njure att jag inte kunde motstå. Mina förhoppningar och förväntningar infriades. Akki åt fisk som hon också var nöjd med.

Det lokala vinet är bra; men så har det också varit en fransk koloni fram till 1957 och långt innan dess planterade romarna de första vinstockarna här. Så Revolutionen 1957 gjorde inte rent hus med allt. Islam tycks också ha ett måttligt grepp om befolkningen – inga minareter inom syn- eller hörhåll.

Ikväll planerar vi att handla vår egen mat: lite diverse smått och gott och några goda ostar och en flaska lokalt vin som vi planera att fira Revolutionsdagen med på vår balkong. Vi får se om det blir några revolutionsraketer?

Vid morgonens promenad längs den soliga stranden i Höllviken hördes plötsligt bakom mig ett rejält dån. När jag vänder mig om och har den nyss uppstigna solstrålarna rakt i ögonen ser jag något som ser ut som Storsjöodjuret – eller var det kanske ryssen som inte tänkte nöja sig med Krim? Riktigt så illa är det nu inte; utan något mycket bättre och länge efterlängtat. Det är de första pålarna till badbryggan. Nu hoppas jag bara att det i upphandlingen av bygget av badbryggan även ingick en klausul om bra badväder i sommar.

Eftersom bryggan byggs strax intill den plats där Harry Arnold brukade sola och bada är ett lämpligt namn på bryggan Stand By. (Kolla på Spotify.)Det tycks åtminstone bli en publikmagnet de kommande dagarna så snart ryktet spritt sig att killarna som kör maskinen inte har något emot hjälp från smågrabbar.

Idag har det i flera bemärkelser varit en sorgens dag.

I fredags under den spännande hockeymatchen mellan Sverige och Finland – semifinal i OS – som Sverige vann behövde jag sträcka på benen i pausvilan mellan andra och tredje period upptäckta jag att Johannas älskade Ville låg blick stilla på halmbädden i sin bur. En timme tidigare hade han skuttat omkring när jag kom hem. Jag kunde inte riktigt njuta av den svenska segern och eftermiddagen gick helt naturligt i moll. Idag kom Johanna tillsammans med en gipsad Fredde (höger arm bruten i Zell am See efter 20 min på snowboard) och Ola och Carina.

Villes begravning var väl förberedd. Akki hade hittat en fin kartong till Ville. Ville var dekorerad med blommor. Själv hade jag agerat dödgrävare och förberett en lagom stor och djup grav inne bland rododendronbuskarna. I det vackra vårvädret blev det en enkel och ledsam begravning. Det var sedan trevligt att till lunch få nybakade bullar med leverpastej och heminlagd gurka, skinka, marmelad och ost.

Sedan var det dags för OS-finalen i hockey mellan Sverige och Kanada. Sorgligt nog – men kanske inte helt förvånande – förlorade vi mot ett bättre Kanada. Knappt hade slutsignalen ljudit förrän nyhetsbomben att en svensk hockeyspelare blivit förbjuden att spela eftersom han testat positivt för doping. Mycket sorgligt. Än egendomligare blev fortsättningen när det visade sig att beskedet dröjt minst ett dygn för länge, att medlet kom från hans sedvanliga allergi medicin och att dopingkommittén tydligen inte varit eniga om hans avstängning. Sorgligt.

En tröst i bedrövelsen är dock att våren tycks vara på väg, förkultiveringen av sommarens växtlighet tar sin början, OS är slut, fotbollssäsongen närmar sig och med lite tur och skicklighet kan vi hinna med en kort resa till försommaren.