När konserten – som jag skrivit om tidigare – med Jan Lundgren var slut promenerade vi från den nostalgiska Ystad teater mot bilen. I en av gränderna mötte vi en ”gammal gubbe” som rastade sin hund. När vi ska passera honom säger han plötsligt ”Jag har haft dig som amanuens i statistik!” Rejält förvånad påstår jag att det har han nog aldrig haft – möjligen i statsvetenskap. ”Nej i statistik!” framhärdar han medan hunden otåligt vill gå vidare. Jag undrade om han läst statsvetenskap i Lund. Det svarade han inte på. Jag försökte med att statistik höll till på andra våningen på Getingevägen och vi statsvetare på tredje och fjärde. Vi hade kanske mötts i trapporna eller möjligen läst statistik samtidigt? Hunden slet i kopplet, var inte det minsta intresserad av så gamla minnen och ville definitivt vidare på sin kvällsrunda för att markera nya minnesfläckar. Vi skildes åt utan att kunna reda ut problemet med våra minnen.
Den gamle mannen med hunden och det fabulösa minnet för ansikte men oklara minne om vem han mött fick Akki och mig att undra över hur våra egna minnen är beskaffade?
Dags att fira ett 100års jubileum? Den 27 augusti 1922 genomfördes den första folkomröstningen i Sverige. Kvinnor hade just erhållit rösträtt. Förbudslinje fick 49%-. Nästan likartade andelar män som kvinnor röstade mot respektive för förbud. Hade valdeltagandet – som idag – varit högre för kvinnor än män som röstat hade det kanske blivit ett förbud? Observera! Detta är inte argument mot kvinnlig rösträtt. Men kanske vi bör betänka det rimliga i folkomröstningar.
Folkomröstningen om vänster/högertrafik 1955 resulterade i att nästan 85% röstade för bibehållen vänstertrafik! Dessbättre hade vår folkvalda riksdag modet att trots allt många år senare införa högtrafik.
Ett par efterföljande folkomröstningar om pension och avveckling/utbyggnad av kärnkraft båda med tre alternativ spelade bollen tillbaka till riksdagspolitikerna. De fick inte abdikera från sitt uppdrag att fatta svåra beslut.
Vi har val till riksdag, regioner och kommuner för att vi alla inte ska behöva ta ställning till komplexa samhällsproblem med långsiktiga konsekvenser dagligdags. Det är det som vi avlönar våra förtroendevalda för. Ät vi inte nöjda med deras beslut efter fyra år har vi möjlighet att ersätta dem.
Vi har nu haft folkomröstningar i hundra år i Sverige. Resultaten är inte uppmuntrande. Låt 100-åringen vila i frid!
Linkanborna har nu installerat sig ordentligt i Höllviken och vi har haft fint sommarväder i Höllviken. Medan Vincents Mormor, Morfar, morbror, moster och kusin och senare kompisar njuter av den fortsatta högsommaren bor vi i Malmö. Det ger oss tillfälle att utforska sommarmalmö i första hand Ribban där vi promenerat nästan hela vägen längs stranden – nästan som Copacabana fast utan Skånska Cements Heliga kors men väl reminiscenserna av cementfabrikens silo och skorstenar väl synliga.
Vi har också passat på att besöka vänner i Dalby som vi numera träffar alltför sällan. Men det kan förhoppningsvis bli snart nog igen för att återuppta det traditionella surströmmingsätandet.
När det var dags för ”di Himmelsblå” att på Stadion försöka ta sig in i Europaspel mot ett lag från Luxemburg kom Jens självklart till Malmö. Tur var väl det eftersom MFF för en gångs skull spelade bra fotboll och vann med 3-0 mot F91 Diddeleng. Fotbollslag får tydligen ha vilka namn som helst?
Ledigheten från Farmors- och Farfarsplikter innebar också att vi kunde göra en utfärd till Österlen; inte minst jazzfestivalen i Ystad. Det blev en bejublad och som vanligt lysande Jan Lundgren, men mest bejublad blev jubilaren bakom trummorna. Hans lågmälda men hårtsvängande solo i Caravan rev ner välförtjänta applåder. Att Gardiner dessutom fyllde 90 år samma dag innebar också att Jan L ledde allsången ”Ja må han leva”. Så nu har jag även sjungit på teatern i Ystad.
Konserten gick av stapeln på den gamla anrika Ystad teater som är en mindre kopia av Dramaten. Teaterbyggnaden är mycket varsamt renoverad och lika intagande som jag mindes den för snart 50 år sedan. Den var då ett av de två ställen som gav mig möjlighet att glömma de trista rutinerna under lumpen.
En toa i hissen?
Det andra stället som jag besökte många kvällar under lumpen i Ystad var Vädergränd där Loff var inkvarterad under en del av sin militära karriär. Där röktes mycket pipa och diskuterades livets gåtor och inte minst Ingemar Bergmans för- och nackdelar. Det slutade alltid med att Loff fick sista ordet när jag rusande rundade hörnet på språng mot regementet för att hinna innan grindarna stängdes klockan 22.
Det gula huset bör med det snaraste K-märkas?
Akki hade letat upp en restaurang i Tryde som bl.a. hade ett indiskt kök. Det blev god och efterlängtad korma och chicken tikka innan vi fortsatte till vårt B&B med det osannolika namnet Forbi – fast det egentligen hetta 4B? Ett trevligt och anspråkslöst där vi kunde njuta av solnedgången över ett böljande Österlen. På morgonen blev det frukost på rummet med hembakat bröd och hemrökt skinka.
Sedan tillbringades söndagen med en nostalgitripp till flera av de ställen Ewa och Akki besökt vid sina raider på Österlen. Hemresan slutade i moll när MFF i Uppsala förlorade mot Sirius. Det svänger onödigt mycket för MFF – men det la inte sordin på upplevelsen det myckna svänget på Ystads teater.
Häromdagen blev jag påmind om mitt barndomskvarter i Sydsvenskans serie ”Gamla Malmö” – och det var inte filmen ”Kvarteret Korpen” Artikeln handlade om Frasses bar.
En nymodighet i Malmö – importerad från Amerikat med glassbar, hamburgare (omdöpt parisare), korv och inte minst jukebox. Om jag minns rätt – mars 1957 var jag 14 år – var det första gången jag åt mjukglass. Det var nytt och jag var nyfiken. Men det var bara på dagtid som jag besökte ”Frasses”. På kvällarna blev det snabbt ett tillhåll för ”knuttar” och ”spättor” – dåtidens motorburen ungdom. Framför allt på lördagskvällar kunde det bli stökigt där. Det var då ofta två poliser på vakt på motsatta hörnet.
Eftersom jag lyssnade på jazz var jag ”dixie” och var lätt igenkänd i min duffel. Det var därför lite problematiskt att på lördagsnätterna att promenera hem från ”skoldanserna”. (Skoldanserna var dåtidens disco med levande musik. Gymnasieskolorna turades om att ordna skoldanser. De mest omtyckta var de på Latin- och Realskolan (numera Petri)). Eftersom det stod två poliser på motsatta hörnet var jag inte rädd för att bli fysiskt attackera. Verbala påhopp och att behöva munhuggas var jag inte intresserad av. Jag ville inte förstöra en trevlig kväll, i synnerhet inte om jag fått följa en flicka till porten och pussas lite grand.
Själv hade jag mitt gäng och häng på Simhallen som öppnat ungefär samtidigt. Där samlades vi ofta på lördagseftermiddagarna efter skolans slut för att planera lördagskvällens evenemang. Var det någon som hade föräldrafritt, var det någon bra jazz vi hade råd att lyssna på osv. Någon enstaka gång kom ”knuttar” för att provocera. En gång såg jag på distans ett rejält slagsmål i Kungsparken mittemot. Ambulansen fick komma och hämta en som blivit skadad i låret av en stilett. Det är det närmsta jag varit våldet i Malmö. En skolad marxist skulle kunna beteckna det som en klasskamp mellan arbetar- och gymnasieungdomar. Ca 15% av ungdomarna i Malmö hade förmånen att gå i gymnasiet. Vi var ibland avundsjuka på alla jämnåriga som hade egna jobb och tjänade egna pengar.
Häromdagen tog vi ett sorgligt men stilfullt och vackert farväl till Carinas Mamma. Vi var alla bedrövade. Vincent var tagen av stundens allvar och var exemplariskt behärskad.
För snart två veckor sedan kom äntligen Vincent och Jens till Höllviken. Jens kan jobba på distans vilket är avgjort svårare för tandläkare – även om man är övertandläkare. Jag har visserligen själv en gång i tiden blivit opererad via dator av en läkare som satt i rummet intill och styrde operationen. I sådana fall är det inte hela världen om läkaren har covid och behöver hålla sig hemma utan närkontakt med patienten. För en vecka sedan kom äntligen Shasha till Höllviken. Hon körde själv dit. Jens hade hämtat henne på Malmö C men sedan blivit avsläppt vid Stadion. MFF hade ju himmamatch, som Akki och jag också hade biljetter till. En lovande och välspelad seger mot Sirius.
Vincent, Jens, Farmor och även badkrukan Farfar kunde äntligen ta sina första dopp den 19 juli – även om det var onödigt kallt. Men Vincent trivs på stranden gräva gropar i sanden, springa till vattnet, hämta vatten och fylla i gropen. Om och om igen. Utan att förtröttas. Som vanligt kan jag se andra arbeta utan att förtröttas.
Olas och Carinas sommarfest som sammanfaller med Olas födelsedag genomfördes på Nybogatan. Födelsedagen firades i Höllviken. Kusinerna Fredrik och Johanna fick Vincent på strålande humör i studsmattan. Aptiten var därför god när grillmästaren Jens serverade. Den höll i sig även till Akkis obligatoriska sommartårta dekorerad med massor av jordgubbar.
Två dagar och två smärtsamma förluster. Först misslyckades MFF med att ta sig vidare i CL-kvalet och förlorade välförtjänt mot ganska mediokra Zalgiris från Vilnius. Ingen i MFF lyckades sparka bollen i mål. Det enda spark man lyckades med var att sparka tränaren ett par dagar senare – trots att han lyckats med att få di Himmelsblå att äntligen vinna cupajävelen. MFF:s debacle ackompanjerades av att Sveriges damer blev förnedrade i EM-semifinalen av England.
Gamla vänner får också alltfler krämpor vilket inte heller är uppmuntrande. Men Akki gör framsteg. Vi har tagit en lång promenad i Värsta hamnen bort mot Ribban innan vi tog bussen hem. Där väntade rester från en trevlig middag dagen innan tillsammans med äldsta barnbarnet. Vi fick en lång kväll tillsammans med honom där vi diskuterade livets gåtor. Det blir aldrig tillfälle till det när vi träffas på lite större kalas. Sådant är stimulerande och kul.
Det vackra vädret har lockat till utflykter i närheten. Idag har vi besökt Torups slott och Art&Craft utställningen och avslutade med en god lunch på Anitaz Café i Börringe.
Men först är det mycket fotboll och Himmelsblått för tillfället. ”di Himmelsblå” har börjat träffa målet och inte bara ramen runt målet även om spelidén ännu inte riktigt har landat kanske beroende på att det blivit onödigt mycket rotation i laget. Igår blev det onödigt spännande i CL-kvalet. Till slut blev det dock en knapp sammanlagd seger. I nästa vecka fortsätter kvalet i såväl bokstavlig som överförd betydelse. Vi hoppas att de svenska damerna om ett par timmar får den förväntade segern mot Schweiz och att det inte blir lika kvalfullt i EM som för MFF i CL-kvalet.
Vi ställa in vårt årliga besök på Copenhagen Jazz Festival. Vi hade planerat att lyssna på Sophiticated Ladies och lite senare på Ellen Andersson i vår och min Farfar och Farmors bröllopskyrka. Tyvärr hade Akki lite feber på morgonen.
Dess för innan har vi haft många fina dagar i Höllviken. Dessutom har vi besökt Taberg – inte toppen av förkastningslinjen – men väl deras urval av promenadskotrar. Akki vill bli mindre beroende av min medverkan av inhandlade av livsmedel. Jag klarar med godkänt av att handla mjölk, fil, yoghurt, potatis och slika basvaror men när det kommer till att välja mer exklusiva varor är min kvalitetskompetens mer begränsad. Så är det efter snart 60 års effektiv arbetsfördelning allt i enlighet med Adam Smith.
Utflykten till Taberg med övernattning i Jönköping innebar också att vi äntligen kunde besöka Ellen Keys Strand, Fantastiskt beläget vid Vätterns nordöstra strand och ett för det tidiga nittonhundratalet revolutionerande ljust och väl genomtänkt hus. Till Akkis besvikelse var de mattor hon vävt och trott varit original ett senare påfund. Strunt det samma ett viktigt besök på en vacker plats, i ett vackert beläget hus med massor av historia.
På hemvägen blev det ett nödvändigt stopp i Gränna för inhandlande av polkagrisar – som presenter till en grillfest till barn vars föräldrar vi var bjudna till någon dag efter.
Äntligen kunde vi också ha Johanna på en enkel middag och få prata till punkt. Det är annars svårt när det är många andra som pckar på hennes uppmärksamhet. Till hösten börjar hon andra året på sin civilingenjörsutbildning och har dessutom blivit ”head-huntad” som amanuens i matematik. Inte illa pinkat av en ”Himmelsblå” i Peking.
En sorg har drabbat oss. ”Stina” Carinas mor, Olas svärmor och Johannas och Fredriks älskade mormor somnade stilla in för några dagar sedan. Det lägger ofrånkomligen sordin på de vackra sommardagarna. Stina – tack för många glada stunder tillsammans med Dig.
Att bli bjuden på studentkalas är lika glatt överraskande som ett välkommet avbrott i de senaste årens bevistande av begravningar och nekrologskrivande. Livet börjar återvända även om den ljusnande framtid inte är vår. Att Akki och jag efter en rejäl fest kunde promenera till bussen ger trots allt en del hopp.
Den årliga besiktningen på min nya vårdcentral utföll trots en del varningstecken rimligt tillfredsställande. Blodtryck och lungkapacitet liksom de flesta andra värdena. Jag ligger däremot på gränsen till övertramp avseende diabete. Ny kontroll om några månader. Men så länge jag kan klippa gräsmattan och någorlunda städa Lilla huset är det hopp om livet. Ont krut och gamla gubbar förgås inte så lätt, som min mormor lakoniskt formulerade sig. Men lite gammal känner jag mig allt när jag behöver be vaktmästaren i huset om hjälp för att byta ett par ledlampor högt upp under taket. Han behövde inte ens stege! Jag kände mig som Morgan Johansson.
För några år sedan när vi fortfarande for runt som galningar för att kolla intressanta lägenhet i Malmö var vi bland annat i ett hus intill där vi bor nu. I samma svale bodde en gammal vän till oss som vi stött på av och till Malmö och i sammatrapphus bodde än mycket äldre gemensam kollega till Akki och mig. När vi för ett par år sedan bestämde oss för vår lägenhet tänkte vi att snart stöter vi på varandra. Det har vi inte gjort – förrän för någon vecka sedan var visning av vad vår bostadsrättsförening har att erbjuda av boule, bridge, bokcafe, festlokaler, uthyrningsrum, gym och inte minst vävstuga. Den nya vävstugan är en av Akkis fasta punkter; den andra är i Vellinge. Där möttes äntligen vår konstkunniga gamla kompis Lena E upp. Det är en början på att ibland dricka vin tillsammans.
Vår ökade rörlighet innebär också att vi gärna tackar ja till inbjudningar särskilt till vänner i Västra hamnen som alltid bjuder på överdådigt god mat, vänliga och intressanta samtal. En oväntad inbjudan från våra kinesiska vänner fick abrupt och sorgligt ställas in. Han hade testat positivt för covid efter en rejäl 150-års jubileumsfest som hans svenska företag tillhandahöll. Trist för oss och ännu mer för honom eftersom han snart går i pension och tjänsteresorna till Sverige är ett minne blott.
Igår firade vi 55-årig bröllopsdag med gravad lax och alla tillbehör inte minst ett mycket bra Nya Zeeländskt vin. Imorgon är det Midsommarafton som vi firar i Höllviken med sill och nubbe, nyklippt gräsmatta och nyinstallerad varmvattenberedare i Vita huset.
Efter en vecka i Höllviken återvände Vincent med sina föräldrar till Linkan efter ett besök med många förvecklingar. I morse kom ett stilla sommarregn och Akki kastade ut gödning på den trötta och hårt prövade gräsmattan.
Förvecklingarna började veckan innan. Det var först meningen att alla tre Linkanborna skulle komma till Kristi Himmelfärdshelgen. Vincent blev emellertid bjuden till bästa kompisens födelsedagskalas på lördagen. Vincent och Shasha valde att stanna hemma för att Vincent inte skulle missa kalaset.
Strax efter att Jens lämnat Linkan började Vincent få ont i magen och kasta upp. Sen blev det ont i öronen och som lök på laxen fick han också ögoninflammation. Ett besök hos doktorn blev resultatlöst eftersom Vincent vägrade att låta sig undersökas. Det blev inte heller något första barnkalas för Vincent.
Jens kom som planerat till Höllviken och en trädgård som krävde uppmärksamhet. Gräsmattan vertikalskars och nöjd kunde Jens, Akki och jag följa cupajävelen mot Hammarby. (Ola, Carina och Johanna var på plats i Tjockholm.) Oavgjort efter full tid, oavgjort efter förlängning men på straffar lyckades det äntligen för ”di Himmelsblå” att efter mer än tre decennier vinna cupajävelen! Självklart firades detta hett efterlängtade ögonblick med bubbel.
Jens jobbade inte bara i trädgården utan också på distans. Det blev givetvis också en vända till tippen med trädgårdsavfall.
På söndagen anlände äntligen Vincent och Shasha medan Akki var på Garden Show i Kungsparken. Det blev ett kärt återseende – även om Vincent var trött och reserverad efter sjukdom, en tågresa med byte till buss och upphämtning i Hässleholm eftersom det börja brinna nära spåret strax utanför Lund. pga banarbete.
På måndag morgonen var det dags för Shasha att fara vidare till Cypern och en tandläkarkongress. I Höllviken var vår uppgift att ta hand om Vincent för att Jens skulle kunna fortsätta att jobba på distans. Det gick så där första dagen men efterhand fick vi upp handlaget. Vi kunde ta oss till stranden, till Vellingeblomman och besöka Bamseland, till Ängavallen och kolla på suggor och grisar, till Malmö museum och kolla akvariet med rockor, hajar, korallrev med alla färgglada fiskar. Vincent fick också smak på att prova farfars digitala kamera. Alla bilder blev väl inte som han tänkt sig men alla är vi barn i början. Alla motiv är inte välvalda.
Men blommor är vackrare.
Shasha hade knappt hunnit landa på Cypern innan hon övermannades av en rejäl maginfluensa som höll henne borta inte bara från trista föreläsningar utan även från middagar och utflykter med kollegor. Det blev inte mycket mat för henne de första dagarna. Sista dagen kunde hon delta i några aktiviteter. När hon anlände på lördagen var hon fortfarande rejält trött efter ett ”fakirflyg” från Cypern.
På fredagskvällen blev det besök av Ola och Carina med vidhängande motorsåg. Det var mänga grenar och stockar att kapa efter vinterns fällning av en 50-60 år gammal tall. Det blev ett styvt arbete för en man som tillbringar mesta arbetstiden framför datorskrämrar. En del av stockarna hade redan börjat få torrsprickor så med en järnkil och slägga klövs en hel del. Men mycket återstår.
Jag kan inte avstå från att kommentera de senaste turerna kring SD:s förslag om att uttala misstro mot lundapågen Morgon Johansson. M, KD och L hoppade snabbt på tåget. En politisk vilde (f.d. Vänsterpartist och PKK-sympatisör) hotar utnyttjar situationen med sin avgörande röst. Ett rent inrikespolitisk problem – Morgan Johansson – utnyttjas för att få försäkringar i utrikespolitiska frågor, som vår relation till skurken Erdogan och Sveriges ansökan om medlemskap i Nato. Ännu vet vi inte hur det slutar. Gör statsministern ett bondeoffer (låter Morgan lämna in en ansökan om entledigande), lovar vilden inga eftergifter till Erdogan (och kan därmed sitta kvar) eller förlorar en förtroendeomröstning och sitter kvar som ledare för en handlingsförlamad regering (expeditionsministär) tills valet i september? Statsvetenskapliga förvecklingar där jag självklart håller på en uppgörelse med ”vilden”.
