The thoughts of Eklundh

Det är nu mer än två år sedan vi började renovera lägenheten. Det har runnit mycket vatten under alla broar i Malmö sedan dess. Fram till min pensionering hade jag min årliga hälsokontroll hos tjänsteläkaren, I Höllviken fanns det en vårdcentral att välja på. Inte mycket till val av husläkare – men vi var nöjda. God kontinuitet och tillgängligt på cykelavstånd och vid telefonkontakt. I ”storstan” är utbudet omfattande. Vi har en vårdcentral som ligger på ett par, tre minuters promenadavstånd. Vi har flera andra som ligger med god kontakt med kollektivtrafik. Alltså dags att göra ett informerat och välgrundat val.

Goggle lär enligt nördiga källor kunna svara på allt. Men tji fick jag. Jag har letat på IVO och Socialstyrelsen. Jag skrev till dem och fick beklagande svar. De hänvisade till regionen och kommunen. Samma undvikande svar. De frågor jag trodde var enkla att finna var sådant som medelåldern på personalen, medelanställningstid, personalomsättning och ledningens anställningstid etc. Inte uppgifter om enskilda läkare än mindre deras kompetens. Enbart i mitt tycke harmlösa uppgifter som kan indikera hur personalen trivs – och därför kan förväntas stanna kvar. Jag vill inte behöva berätta min historia för ständigt nya läkare som snart försvinner till en mer lönande tjänstgöring.

Det enda Region Skåne kunde bidra med var kundunderlagets åldersfördelning och sjukdomsbilder; viktiga parametrar för fördelning av resurser till vårdcentraler – men inte för att kunna göra ett informerat val för att erhålla en kontinuerlig vårdkontakt.

Jag fortsatte i enlighet med formulär A1 till politikerna i Region Skåne – V, S, L, M och C – KD och SD fick inte mina frågor. Hitintills – efter två dagar – är det bara V som har svarat – att det är viktigare med att alla medborgare får bra vård än att alla ska kunna välja, eftersom det är svårt för många att kunna göra informerade val. Jag är benägen att instämma. Informerade val får inte vara en klassfråga. Lättjan vinner förmodligen. Om jag inte blir nöjda med den närmsta vårdcentralen – som har stor erfarenhet av 70+ – får jag välja om. Men konstigt är det att det finns mer konkret kunskap om bilar, matvaror och skolor på nätet än om livsviktiga val av vård. Slut med politiska pekpinnar från messerschmitten.

Akki har återlämnat ”gåbock” och ”gåbord” och i gengäld erhållit en rollator. Det går framåt like a rolling stone – inte minst med hjälp av piladesbollen som räddats från Höllviken. Akki tränar flitigt. Ibland vet vi inte vad som är träningsvärk och vad som är överträning.

Igår hade Akki besök av kära gamla vänner. Det var lika efterlängtat av alla. Det var mycket efterlängtat snack att ta igen; alla behövde nog tvätta öronen ordentligt efter hemkomst liksom ta något läkande för halsen. När jag kom hem med en piltasboll i famnen flydde de besökande väninnorna förskräckt.

Under min ”förvisning” till Höllviken blev pelargonierna i växthuset rejält tuktade och försiktigt vattnade tillsammans med fikonträdet som visade försiktigt gröna skott. Gamla tomatplantor slängdes på komposten och jag kunde konstatera att snödropparna försiktigt visar sina knoppar. Själv blev jag imponerad av att jag på egen hand lyckades lokalisera varför elen slagits ut i Vita huset. Men resten är husägarensproblem nu när värme, spis och ljus åter fungerar.

Akki har också hunnit med att testa Nya ”Sture” tillsammans med sina kollegor. Det var en gång i tiden bakfickan till gamla Savoy med samma kök som klassiska Savoy men dåförtiden helt humana priser. Vi kunde då gå dit för att fira en godkänd tenta med perfekta ärtor med fläsk eller kokt torsk med skirat smör och riven pepparrot. Mahognyboaserade väggar, vita dukar och stärkta servetter och som bordsgrannar journalistmurvlar från Sydsvenskan, Kvällsposten och Skånskan. Studiemedlen räckte till det. Numera postmodernt avskalat. Akki var nöjd med laxen – men den dillstuvade potatisen hade hon gjort bättre själv – och inte minst billigare. De kommer att få en chans till med mig som ledsagare.

Sedan mitten av oktober har Akki haft privatchaufför, som dessutom lyft en tung rullstol in och ut ur bagageluckan. Det är slut med det nu. Nu får jag bara köra hem från fester där vi blivit bjudna på vin? Akki vill ha en försiktig inskolning i bilkörning?

För en vecka sedan stormade det rejält i Malmö – och längs hela västkusten. Kontinenten var avstängt från Sverige. Färjor på Östersjön var inställda, Bron var stängd – även för tågtrafik och flyg kunde inte landa på Sturup. Till och med en kära gammal vän som så vitt vi vet aldrig avstått en länge efterlängtad sammankomst med god mat och ett gott vin kände sig nödsakad att ringa återbud. Men det satt hårt inne. Ett par dagar senare när vinden äntligen mojnat kunde vi äntligen ha ett kärt återseende.

Akki har i princip lämnat rullstolen bakom sig. Ett besök på Näset på den årliga kontrollen på vårdcentralen, hos frissan, på lunchrestaurang Lorensdal och en kort vända till Klockarestigen för att konstatera att vintergäcken börjat blomma. Det gick bra på kryckor.

Vi kan ännu inte åka kollektivt men det hindrade inte oss till att ta oss till Malmö Live för att avnjuta covers av gamla revykvinnor som Brita Borg, Gunver Bergquist, Sonja Hedenbratt och Lena Nyman. Klassiker ur Povels och Hasse&Tages revyer stod som spön i backen uppbackade av MNBB. 81-åriga Lill Lindfors gjorde sina egna originalnummer. Konserten kunde ha hållit på mycket längre utan att publiken tröttnat.  Men vi har nya konserter inbokade.

Akki har också börjat träna hos en sjukgymnast runt hörnet; dvs på andra sidan gamla Stadion. Hon kommer förmodligen alltför snart att bli utskriven från sjukvården och då gäller det att ambitiöst fortsätta det hårda träningsprogrammet.

Det går framåt.

Häromdagen kom Akki hem med ett litet leende på läpparna. Sjukgymnasten var mycket nöjd med att Akkis framsteg – såväl i bildlig som bokstavlig betydelse. Det lär visserligen dröja innan hon kan börja med trestegsträningen men Akki får nu lov att börja gå med kryckor. Ett litet steg för mänskligheten men ett jättekliv för Akki. Hon ska givetvis fortsätta med sitt träningsprogram men hoppas att kunna trappa upp det allt efter hand.

Det gråmulna vintervädret som alltför sällan avlöses av någon enstaka solskensdag fortsätter envist men försiktigt börjar det ljusna när det är dags att stiga upp.

De senaste dagarna har det varit osedvanligt blåsigt. Vindkraftssnurrorna har producerat så mycket elektricitet att kraftbolagen nu tvingas att ”rea” elen. De är bekymrade över krympande vinster? De önskar dessutom överenskommelser med de små privata vindkraftbolagen att de ska begränsa elleveranserna när det blåser för mycket. Vem vinner kampen mot väderkvarnarna?

Även om vi ännu håller armlängdsavstånd till vänner som kommer på besök har de sociala aktiviteterna långsamt startat. Sönerna jobbar hemifrån men det är inte lika lätta för svärdöttrarna; lärare och tandläkare. Barnbarnet Fredrik – som vi till vår förskräckelse fyller 25 år i mars – har trots tre månader på sitt första ”riktiga” jobb knappast ännu varit på sin arbetsplats. Det är konstiga tider.

Johanna åkte direkt efter höstterminen sluttenta till Åre. De hade kul i en vecka men på vägen hem fick de flesta feber och testades positivt. Johanna hade en släng av covid för 10 månader sedan och har två vaccinationer – men är nu symptomfri och hinner väl snart ifatt med studierna.

En av de mest spännande sporter som finns är handboll. Vi lärde oss uppskatta det när Ola på vinterhalvåret spelade handboll. Just nu pågår EM i Ungern och ett coviddrabbat och nederlagstippat svenskt lag vann i slutsekunderna över ett helt friskt Norge med 15 sekunder kvar av matchen. Vi låg under med fyra bollar fem minuter från slutet och vi var övertygade om att det var kört. I kväll är det semifinal mot Frankrike.

För övrigt kan vi konstatera att ”di Blåe” nu har tränare rekryterade inför säsongen – nu gäller det bara att få ihop ett lag och med tillräckligt bra spelare? Just nu spelar MFF säsongens första träningsmatch på Gamla IP och leder i halvlek med 2-0.

Dagens stora glädjeämne är att Akki idag varit ute på stan utan rullstol, Det blev en god lunch ”qoc au vin” och inköp av olika salamikorvar hos vår favoritleverantör. I snålblåsten sken Akki ikapp med solen.

Sedan några dagar tillbaka gör Akki försiktiga framsteg med sin gåbock – och det är inte jag som är gåbocken? Gåbocken är ett stadigt stöd. Hennes rullstol har blivit min rollator när vi gör våra turer till närbelägna butiker vid tjänlig väderlek. Eftersom vi äntligen kommit loss med en städpatrull för att rensa i Augiasstallet och det varit vackert väder har det blivit ett par turer de senaste dagarna. Det går åt mycket suddisar och bly när Akki tar sig an dagens sudoku. Inget nattsudd eftersom sudoku bäst löses före tio morgonen – i svårartad fall vid halv elva.

Det där med städhjälp är precis som förr i tiden. Man måste städa innan den professionella städpatrullen kan komma till. Det tar ett par timmar. Och när städpatrullen lämnat vågar man knappt äta ett knäckebröd eller ta kaffekoppen från köket till lässtolen. Men det blir tid och kraft över till tvätt och strykning. De högarna kommer fortare undan.

Trots kraftigt ökad smittspridning av covid – men en avgjort mildare variant – har sociala aktiviteter långsamt kommit igång. Häromdagen träffades Litteraturjuntan i Lund och förutom en enligt min mening en litterär katastrof men en viktig dokumentation av Helsingborgares insatser för att ta emot judiska flyktingar under slutet av andra världskriget hade vi en lång och trevlig eftermiddag. Vi hade inte träffats på länge och det var mycket världs- och lokalpolitik att ta igen. Hur mycket bluffar Putin och vilka drönare är reella och vilka finns bara som hjärnmonster. Vi minns fortfarande alla ubåtsincidenter på 1980-talet. Ubåtarna siktades nästan alltid i samband med att statsbudgeten förhandlas inom regeringskansliet.

Men det finns fler ljuspunkter än Akkis små steg framåt. Om vi ”tvingar” oss att ta sovmorgon till halvåtta så kan vi njuta av morgonrodnaden i våra sovrumsfönster.

Vi går mot ljusare tider.

Så har ett nytt år börjat med exponentiellt stigande coronasmitta. Den nya smittan tycks visserligen spridas mer än tidigare varianter men tycks medföra mindre allvarliga symptom – åtminstone för oss som är trippelvaccinerade.

Tillsammans med Carina och Ola har vi kalasat på den rökta fårfiolen och stiltonen som mognat och blivit allt bättre. De hembakta mandelmusslorna är uppätna och alltför snart stundar dessvärre alltför välbehövliga magrare tider.

Vi har också hunnit med en lunch tillsammans med Ola, Carina och Fredrik på vårt senaste favorithak. Stackars Johanna stannade hemma med förkylning och sin tentaläsning innan hon tog tåget från Malmö norrut och sin studentlya.

Återigen blir alltmer inställt; dessutom är vädret i huvudsak grått, grått och grått. Någon enstaka dag skiner solen. Man hinner knappt ut innan det är grått och blåsigt igen.

Ensamheten – den så kallade karantänen – gör sig återigen påmind. Det är svårt att övertyga vänner om nödvändigheten att umgås fysiskt. Även om vi är trippelvaccinerade. Håller vi alla på att bli hypokondriker? Det är i år 400 år sedan Molière föddes; författaren till Den inbillade sjuke, en komedi som håller genom århundranden. Molière dog på scenen när han spelade huvudrollen. Som nattsköterskan på militärsjukhuset rapporterade till läkaren på morgonen: ”Simulanten dog i natt.”

De senaste tolv veckorna har varit en plåga för Akki – frakturer och rullstol oräknade. Hon har behövt stå ut med min inkompetens som ”shopper” av dagligvaror. Jag har på Lidl rotat igenom lämpliga bitar av kallrökt lax. När jag hittat den tjockaste och bästa och kommit hem med den upptäckte Akki att den var varmrökt! Jag cyklade till Möllan med en lista på grönsaker och ägg. Bästa blåsten och duggregnet i Malmö. På äggpaket stod S. Självklart STORA och inte små. Gissa om jag fått löpa gatlopp och stå vid skampålen – om inte utanför kyrkan på söndagar som förr i tiden – så vid den nya tidens sociala medier.

Lite ljus i tunneln finns dock. Idag har Akki varit på besök hos ortopeden. Frakturerna har läkt bra men nu har det visat sig att hon även haft en spricka i ett ben i foten. Det kan vara en förklaring till den oförklarliga smärta hon känt. På fredag ska Akki träffa sjukgymnasten och få ett ”lära gå program”. Till en början blir det säkerligen kortare turer i lägenheten utan rullstol. Akki lär får fortsätta med en halvkompetent ”shopper” några veckor till. Min gissning och förhoppning är att Akki min inkompetens påskyndar Akkis återtagande av makten över maten – till båtnad för oss båda.  

Det blev nästan en riktig jul i år på Nybogatan även om den tilltänkta tomten fick stanna hemmavid – drabbad av covid (obs grötrimmet). Vincent blev självklart nöjd och glad ändå. Han märkte in att det var en stand-in.

Om Julafton blev lite rumphuggen av Fredriks frånvaro blev Juldagen än mer rumphuggen. Den planerade middagen för Jens, Shasha och Vincent fick ställas in. Jens hade feber och stannade i Höllviken. Vincent och Shasha kom på visit och bjöds på pepparkakor, hembakade mandelmusslor, kaffe och alkoholfri Malmöglögg. Farfar fick läst lite för Vincent ur hans julklappsbok.

Någon timme efter Vincent och Shasha lämnat 14:e våningen började dramatiken. Akki kände sig lite trött och gick för att vila ett tag. Hon klagade över smärta över bröstet. Eftersom det inte ville släppa blev det ett samtal till 112. Efter en stunds samtal bestämdes det att en ambulans skulle komma. Efter ett tag kom tre sjuksköterskor med bår, EKG-apparat och massor med kompetens. Efter samtal och undersökning bestämdes att Akki skulle följa med till akuten. Där blev det fler undersökningar och provtagningar, alla värden var nu ok. Efter fyra timmar kom Akki hem i taxi och med pyjamas under kläderna hämtade jag upp henne på 14:e våningen. Numera har hon alltid nitroglycerin nära tillhands.

I går var Akki och jag på shoppingrunda. Jag körande rullstolen till det inte alltför avlägsna Mobilia. Akki fick köpt en efterlängtad dunkappa och leggings och lite mat till nyårsafton, Jag smet in på Bolaget för lite stödköp. Det blev fel storlek på leggingens. De har jag själv bytat till rätt storlek.  

Akki har också slutfört ett sanslöst svårt 1000-bitars puzzel. Motiv ett blommande päronträd av Gustav Klimt. Tyvärr är tre bitar av det lånade puzzlet förkomna. De har inte ens återfunnits i dammsugarpåsen.

Den vita julen har nu övergått i dimma och småregn, vilket inte hindrar att raketerna har börjat lysa upp natthimlen. Det är utlovat uppehållsväder till senare ikväll och då blir det säkert ett upplyst Malmö. Men innan dess gåslever och pilgrimsmusslor med ett oprövat men rekommenderat Nya Zeeländskt vin. Lite senare mandelmusslor som rundas av med stilton och portvin. Sedan är det dags att avsluta 2021 med att skåda spektaklet med fyrverkerier. Det blir en bra avslutning på året. Sedan börjar vi 2022 med att önska alla ett GOTT NYTT ÅR och en god natts sömn.       

Julkorten är postade, julsamtalen till vänner avklarade, lutfisken om inte egenlutad så åtminstone provsmakad, liksom köttbullar och revbensspjäll, glöggen glödgad och avsmakad liksom malört, åbrodd, slånbärs och johannesörtsnaps. Den senapsgravade sillen ligger på lit de parade till julafton. Återstår att grädda mandelmusslor och att göra rim till Vincents julklappar. Vi får se hur han klarar av att möta jultomten?

Just nu ligger det vit pudersnö på asfalt och promenadstråk men gräsmattorna lyckas svälja och smälta snön och är mörka i natten – årets längsta natt. Men det betyder å andra sidan att vi går mot ljusare tider. Men först ska vi igenom julen. Tv-programmen blir allt odrägligare med sitt julsiraps firande. Hur mycket sirap kan man krama ur julen.

Akki kommer att fira julen på hjul och jag fortsätter mitt obekväma liv bakom ratten. Till all lycka har vi hittat en utmärkt lunchrestaurang som jag gärna kör till. Inte nog med att jag kör bil och rullstol; jag har dessutom lärt mig manövrera såväl rullstol som dragkorg på Willys, Coop och Möllan så att inköp av julens förnödenheter kan införskaffas i enlighet med god erfarenhet.

God Hjul till alla trogna läsare!

Nu börjar även vännerna bli gamla. De läser nekrologer. Jag (och mina medskribenter Leif och Håkan) har fått uppskattande kommentarer från vitt skilda håll. Nekrologen över Henrik – hårt beskuren – publicerades på begravningsdagen i den tryckta versionen av Sydsvenskan.

Vid begravningshögtiden var sonen, svärdottern, barnbarnet och de två bröderna professorn i medicinsk etik och docenten i engelska samt ett stort antal kollegor närvarande. Det mest anmärkningsvärda var att det inte fanns någon lokalt aktiv liberal (eller gammal folkpartist) närvarande? Henrik blev visserligen alltmer kritisk mot liberalernas utförsäljning av välfärdstjänster till marknadsaktörer men han var alltjämt en försvarare av socialliberala värderingar. Det politiska minnet är kort och vindarna vänder snabbt. Det hade glatt Henrik om dessa vindar åtminstone kunde driva vindkraftverk. Men vi tvivlar. Vi måste kunna kompensera elkraften på säkrare sätt än politiska vindflöjlar.

Begravningshögtidligheter är inte muntra tillställningar. Henriks avslutades dock med ett glatt sinne på ärevördiga Grand i Lund där ”Nisses småpågar” träffas regelbundet. Det bjöds på ostron, champagne och som huvudrätt den klassiska räkmackan. Vi bidrog alla med våra glada minnen av Henrik. Nu är vi en mindre som kan bidra med cyniska kommentarer om dagens kvartalspolitik.

De senaste dagarna har annars varit en berg- och dalbana. Akki i rullstol och jag som ledsagare kunde för en billig peng se vårt ”kvarterslag” – hemmaplanen ligger på bekvämt rullstolsavstånd – spela usel fotboll men vinna allsvenskan. Oavgjort mot ett lag som löper risk att åka ur allsvenskan är inte godkänt. Men som den från ”Linkan” tillreste sonen sa ”Guld är i alla fall guld”. Det blev värmande glögg för att fira guldet. Bubblet sparas till framtida segrar.

De senaste dagarna har Akki haft plötsliga febertoppar och blivit trött och hängig. Med hjälp av Ola – jag fick prioritera den döde i stället för den levande – kom Akki till vårdcentralen i Höllviken. 189 i sänka och antibiotika med sig hem. 

Dagen avslutades oväntat. När jag var nästan hemma från Grand hörde jag plötsligt någon ropa ”Peter, Peter”. Jag vände mig om och gick mot han som hade ropat.
– Hej Peter känner du inte igen mig? Eftersom jag inte gjorde det frågade jag vad han hette.
– Hans. Du har gått i samma klass som min fru, meddelade han.
– Och vad heter din fru?
– Gunnel
– Och i efternamn som ogift?
– Nilsson.

Plötsligt ramlade alla puzzelbitar på plats. Hans hade känt igen mig på gången? Hans och Gunnel hade blivit påminda om mig på morgonen när de läst nekrologen.  Gunnel och jag hade gått i samma klass 1955-59. Hans spelade hygglig dixielandskornett. Ibland satt jag in i hans band bakom trummorna. Tidigare har vi stött på varandra i skilda sammanhang – och känt igen varandra. Det var nu längesedan.

Strax kom Gunnel promenerande. Hon kände inte igen mitt utseende. Men när jag sa mitt namn sprack hennes numera rynkiga ansikte upp i ett varmt leende. När vi skildes bad jag om min hälsning till deras dotter, den framgångsrika studenten i statsvetenskap och numera kommunstyrelsens ordförande Malmö. Både pappa och dotter hade haft Henrik som lärare i statsvetenskap.

Så började och slutade dagen med Henrik.