Att bli bjuden på studentkalas är lika glatt överraskande som ett välkommet avbrott i de senaste årens bevistande av begravningar och nekrologskrivande. Livet börjar återvända även om den ljusnande framtid inte är vår. Att Akki och jag efter en rejäl fest kunde promenera till bussen ger trots allt en del hopp.
Den årliga besiktningen på min nya vårdcentral utföll trots en del varningstecken rimligt tillfredsställande. Blodtryck och lungkapacitet liksom de flesta andra värdena. Jag ligger däremot på gränsen till övertramp avseende diabete. Ny kontroll om några månader. Men så länge jag kan klippa gräsmattan och någorlunda städa Lilla huset är det hopp om livet. Ont krut och gamla gubbar förgås inte så lätt, som min mormor lakoniskt formulerade sig. Men lite gammal känner jag mig allt när jag behöver be vaktmästaren i huset om hjälp för att byta ett par ledlampor högt upp under taket. Han behövde inte ens stege! Jag kände mig som Morgan Johansson.
För några år sedan när vi fortfarande for runt som galningar för att kolla intressanta lägenhet i Malmö var vi bland annat i ett hus intill där vi bor nu. I samma svale bodde en gammal vän till oss som vi stött på av och till Malmö och i sammatrapphus bodde än mycket äldre gemensam kollega till Akki och mig. När vi för ett par år sedan bestämde oss för vår lägenhet tänkte vi att snart stöter vi på varandra. Det har vi inte gjort – förrän för någon vecka sedan var visning av vad vår bostadsrättsförening har att erbjuda av boule, bridge, bokcafe, festlokaler, uthyrningsrum, gym och inte minst vävstuga. Den nya vävstugan är en av Akkis fasta punkter; den andra är i Vellinge. Där möttes äntligen vår konstkunniga gamla kompis Lena E upp. Det är en början på att ibland dricka vin tillsammans.
Vår ökade rörlighet innebär också att vi gärna tackar ja till inbjudningar särskilt till vänner i Västra hamnen som alltid bjuder på överdådigt god mat, vänliga och intressanta samtal. En oväntad inbjudan från våra kinesiska vänner fick abrupt och sorgligt ställas in. Han hade testat positivt för covid efter en rejäl 150-års jubileumsfest som hans svenska företag tillhandahöll. Trist för oss och ännu mer för honom eftersom han snart går i pension och tjänsteresorna till Sverige är ett minne blott.
Igår firade vi 55-årig bröllopsdag med gravad lax och alla tillbehör inte minst ett mycket bra Nya Zeeländskt vin. Imorgon är det Midsommarafton som vi firar i Höllviken med sill och nubbe, nyklippt gräsmatta och nyinstallerad varmvattenberedare i Vita huset.
Det finns hopp om livet.
