The thoughts of Eklundh

Livet är fullt av tappade sugar. Många av våra låg eller ligger fortfarande kvar i annexet. En hel del har Jens hjälpt oss med att köra till ”återvinningsstationen” – en eufemism för tippen.

Vi hade som väntat inte hunnit tömma Höllviken helt på våra grejor när Jens anlände med ett mindre flyttlass från Sundbyberg och Linköping för två veckor sedan. Strax därefter anlände Shasha med Vincent från Göteborg. Sedan dess har det gått ytterligare flyttlass till Malmö och transporter från Ikea till Lagmansgatan. Vi har haft fullt upp med att skruva ihop garderober, montera lådor och sätta in belysning i dem i vår nya lägenhet. Äntligen har jag bestämt mig för ny säng som kommer att levereras i mitten på september. Förhoppningsvis kommer den väl till pass då när arbetstempot sjunkit och jag inte somnar på vad som helst.

Linkanborna har sedan ankomsten bott i sitt nya fritidshus. Så mycket fri tid har det dock ännu inte blivit för dem. Det är mycket att greja med i ett nytt boende – och mycket som inte blir som tänkt och planerat. T ex gick det med den 120 cm breda sängen som stått i Vita husets minsta sovrum och var tänkt som Vincents säng på ovanvåningen som med det superrunda Piet Hein/Bruno Mattsson bordet. Vi fick inte upp det genom den svängda trappan!

Vi – och Jens, Shasha och Vincent – fick egen tid när vi ett par dagar i förra veckan bodde och gnodde i Malmö. Köket och vår matplats till vardags börjar nu få sin slutliga möblering, besticklådor, glas, serviser på plats och fyllda, matmaskinslådor, torrfoderlådor fyllda. En halv seger.

Vi fick däremot återigen uppleva hur ”di Himmelsblå” snubblade på målsnöret i ”cuppajävelen”. Men vi är härdade

Dagen efter var det ”stora köpet” på banken planerat. Vi var där i god tid med en efterlyst inteckning från 1965 som vi återfunnit i Morfars efterlämnade kvarlåtenskap. Vi tyckte allt var frid och fröjd. Vincent tog sin power-nap och vi undertecknade alla papper. Plötsligt tog det stopp? Någon på banken hade inte gjort sin hemläxa! En inteckning från 1995 – som fanns fullt synlig på dataskärm – kunde inte återfinnas på Nordea. Två timmar senare lämnade vi mäklaren mycket bedrövade och besvikna eftersom affären inte kunde slutföras. Champagnen som vi tänkt fira överlåtelsen med låg till ingen nytta till kylning.

Men Jens och Shasha kom med plåster på såren.  Jens och Shasha plockade fram en flaska champagne. De ville underrätta oss och fira tillsammans med oss att de gifta sig i växthuset dagen innan. Vi fick visserligen inte uppleva Shashas och Jens giftermål – ett lika glatt som överraskande mål. De snubblade inte på mållinjen när vi var på Nybogatan och sörjde cupförlusten tillsammans med Ola, Carina och Johanna. Det blev trots allt ett lyckligt slut på en osedvanligt strulig dag.

Vi skålade – och kramades för första gången sedan Mårten!

P.S. Idag är affären i hamn – även om vi har en hel del oplockade gäss med banken kvar och MFF är nästan i serieledning.

Det är perfekt flyttväder – gråmulet, emellanåt regn och ingen längtan till att sitta för att njuta en stund i trädgården med ett glas svalkande vin. Vi packar böcker – dammar av dem vilket är mer än behövligt. Jag börjar nu kunna formulera en definition av dålig litteratur: ”Böckerman inte ens minns att man läst när man återigen håller dem i handen.” Tyvärr är de för få. Bokdammet håller dock törsten vid liv.

Som en nödvändig avkoppling har jag några timmar ägnat mig åt att skörda johannesört och plockat knopparna i en lagom stor burk med gammal ”ärvd” dansk 96% sprit länge förvarad på Stora Bernstorp. Ett tack när vi för ett par år sedan hjälpte Ingrid när Bernstorp avvecklades. Det blir många snapsar till minne av Ingrid.

Efter en längre tids torka i juni har det blivit en hel del vattnande av pioner, rabarber, rododendron och gräsmatta. Plötsligt tog vattnet slut trots att hydroforen gick för fulla muggar. Det tycks som om vår egen brunn sinat? Vindruvorna i växthuset som vi aldrig vattnat vill heller inte riktigt ta sig. Är det pilträdet som tjuvar allt vatten eller är det kanske grannen som håller på att bygga hus? Har han också egen brunn? De senaste dagarnas regnande har hjälpt rabarberna på traven och snart behöver gräsmattan klippas igen. Det är tveksamt om vi hinner skörda de röda och svarta vinbären. Det blir kanske ingen härodlad svartvinbärsgelé till gåsen?

 Så är då äntligen – efter många om och men – MFF återigen i cupfinal. Nu får vi leva på hoppet att cuppaförbannelsen kan brytas efter över 30 år den 30 juli. Men då måste spelet bli stabilare.

Vi är nu i det stadie i flytten att nästan hälften av våra saker finns i Malmö. Problem börjar uppstå när man samtidigt bor på två ställen. Gamla välbekanta problem. Vi har bott i Lund och Malmö och haft fritidshus i Höllviken. Det var alltid något som var på fel ställe. De senaste 15 åren har vi bott på ett ställe. Vi har visserligen ofta sprungit och letat efter grejor i det ena eller andra huset. För eller senare har de kommit till rätta. Den senaste månaden letar vi inte – saken finns säkert på det andra stället? Vi lever i två halva boende. I natt sover Akki i ”Vita huset” eller det gammeldags undantaget. Men Vita huset låter något bättre än den äldre benämningen Undantaget?

Vi har flyttat många gånger. Vi har byggt, vi har renoverat. Vi har slitit. Vi har fått det bättre. Vi har rotat oss. Det är vår glädje och livsnerv. Vi övergav vårt primitiva ”gröna liv” på Vinstorp mellan Lomma och Lund utan att sakna dasset som en gång i veckan behövde tömmas i grannens gödselstack, råttan som åt upp vår dödbakade pepparkaka med mera.

Vi flyttade med glädje till en sprillans ny lägenhet på Skarpskyttevägen i Lund. Jag hade så nära till jobbet att jag hann för en enkel lunch och en power-nap. Värre var det för Akki som jobbade i Malmö först i Malmö på socialförvaltningen som biträndanade psykolog, därefter på Förskoleseminariet som lärare och dagligen behövde pendla.

Efter drygt 10 år i Lund flyttade den nu med två barn utökade familjen till ett sprillans nytt radhus i Kulladal. Vi behövde inte köra till tippen för att slänga grejor.

Värre var det när stugan i Kulladal blev oss för stor – när ”barnen” flyttade hemifrån. Vi flyttade till Höllviken – men behövde en ”övernattningslägenhet” i Malmö. Vi fyllde två stora containrar innan vi hittade lägenheten på Calle H. Egentligen saknande vi inget i containrarna under året. Vi saknade Malmö – även om vi stortrivdes i Höllviken. Även om det var knöligt att pendla till Lund. Vad som var ”plågsamt” var att behöva köra till tippen med böcker som inte ens Myrorna ville ha.

Nu är vi där igen – att behöva slänga grejor som vare sig barn eller barnbarn än mindre välgörenhetsorganisationer vill ta i med tång. Det blir många vändor till tippen – och en del blir kvar. Åtminstone en tid?

Många för längesedan lästa böcker har blivit avdammade och nedpackade. Vilka böcker kommer vi att läsa igen? Strindberg, Lagerlöf, Evander, Jersild…? Bokhyllorna nedmonterade och flyttade. De viktigaste lp-skivorna är sedan en tid tillbaka digitaliserade.   Just nu har vi som förr i tiden två boende. Vi befinner oss mitt emellan – i ”mittelen”. Det är en spännande utmaning men mer påfrestande än för 15 eller 30 år sedan. Men snart är vi hemma.

Att flytta till en lägenhet som ska renoveras innebära många – ibland traumatiska beslut om färgval på väggar, form på handfat och badkar, val av förvaringsutrymme osv. Det mesta i den yttre planeringen är nu äntligen implementerad. Idag monterades äntligen garderobsdörrarna i hallen – och vi fick plötsligt dubbelt så mycket Morristapeter. Jobsposten döljs bakom speglarna. Vår placering av hängstänger för utdragbaras lådor var mindre genomtänkt. Och vi har tänkt många gånger men en gång tappade vi bort hur öppningarna skulle komma. Det blir till att tänka om – och köpa ytterligare en hängstång. Det finns lösningar på allt.

Akkis garderober är nu på plats, färdigmonterade – och montörerna utmattade – men ännu inte fyllda. De blir de snart nog.

Flytten av grejor är så sakteliga påbörjad. Mycket tror vi oss ha grepp om – men ett problem är ännu inte riktigt löst. Senast vi flyttade gick mycket böcker till statsvetarkollegor. De mest begärliga var ett tiotal kommissarie Magraitedeckare! Ett fåtal böcker var en antikvarist måttligt intresserad av. Många fick jag med blödande hjärta lämna till brännbart på återvinningen. Snart är det dags igen.

Den 53-åriga bröllopsdagen firades med montering av Akkis Ikeagarderober- en kärlekshandling?. En dag försenat firandet vi vårt 53-åriga äktenskap och de dubbla Morristapeterna med en bit mat på strandkrogen vid stranden i Höllviken.

Ikväll har jag mätt antalet hyllmeterböcker på ovanvåningen. 3% – av dessa har jag gått igenom och packat i en flyttlåda. Det blir många flyttlådor – och många vändor till återvinningen. Vilka böcker ska sparas? De som en gång har varit viktiga för oss – eller de som vi vill återvända till och läsa om? De som vi vill läsa igen och igen de finns i huvudsak digitalt, de som var viktiga för oss finns förmodligen inte på nätet -precis som på Spotify.    

Johanna har tagit studenten – ”Fy fan vad hon är bra” som numera har ersatt ”Sjung om studentens lyckliga dar”.  Lite lättvulgärt – men kanske närmre verkligheten än ”lyckliga dar”. Inga vilda hästar – inte ens myndigheterna – kunde få oss att avstå Johannas studentfirande. Vi kunde visserligen inte möta henne på skolgården i Lund – bara en tilläts vara närvarande vid utspringet. Det blev – precis som för storebror Fredrik – hemfärd i Jonas vintage Volvo från 1936(?) eller däromkring. Även visan- på en alldeles för svår melodi kunde med tveksamhet framföras.

”70plussarna” Farmor och Farfar deltog i det inledande studentfirandet på fysisk distans men var socialt mycket nära. Alla var stolta inga var förvånade. ”Di gamle” lämnade festen tidigt så att Johannas egna kompisar från Malmöflickorna, fotbollslaget och andra kunde komma utan att få dåligt samvete.

Dagen innan hade vi kommit överens med Jens och Shasha om att de ska köpa Klockarestigen 3. Vi blir skuldfria och slipper en massa trädgårdsarbete och ansvar. Skulderna och arbetet skyfflas över till nästa generation. En lösning som ”di gamle” gläds åt och förhoppningsvis blir till glädje för ”ungdomen”.

Det är inte första gången vi renoverar. Vi har ett antal tillbyggen i Höllviken där vi gjort en hel del själv. Vi har renoverat en lägenhet på Calle H i Malmö. Det har varit påfrestande och ansträngande men vi har klarat det parallellt med heltidsjobb. Men nu i dessa coronatider börjar vi känna oss ”gamla och sköra” när vi slutför vårt äldreboende.

Hantverkarna har gjort grovjobbet – men än inbillade vi oss att vi kan klara av att montera Ikeaskåp. Det har gått med hjälp av Ola, Carina och elektriska skruvdragare. Det sista paret Ikeagarderober släpades hem med hjälp av Fredrik men blev monterade miljövänligt utan elektricitet av farfar. Måhända minskade det inte koldioxidutsläppet eftersom det blev mycket svett och flåsande? Det var mer ansträngande än förr i tiden – men inte riktigt en nära döden upplevelse.

Det blir nog ännu inget ”ett lik i garderoben” även om ingen av oss är sig lik längre. Vi är dock ännu inte likgiltiga inför framtiden. Vi liksom alla andra ser framemot midsommar, salt sill, egenodlad nypotatis, dill, gräddfil och snapsar. Något blir sig likt.    

Vem borde ha gjort vad, när och hur?

”Plötsligt” dök det upp en okänd influensa. Vad var det? En traditionell vinterinfluensa eller något sars-liknande? De kortfattade rapporter vi kunde följa i Thailand i mitten av januari antydde att det var något sarsliknande. När vi kom hem i slutet av januari fanns utbrotten enbart i Kina och Sydkorea. I början av februari kunde vi utan tvekan från myndigheterna besöka barn och barnbarn i Linköping.

Vi kunde till och med bestämma att ta lite ansvar för barnbarnet Vincent under några dagar när Shasha behövde jobba och Jens skulle ha varit på tjänsteresa till Sri Lanka.
Den 11 mars beslutade Regeringen att sammankomster med fler än 500 personer skulle förbjudas enligt Smittskyddslagen.  Den 12 mars var jag – men inte Akki – på en lysande jazzkonsert på Palladium; Jan Lundgren och Nils Landgren. Jag – och vi – tog vårt ansvar tvättade våra händer och höll fysiskt avstånd.

Dagen efter var vi båda på Ingrids begravning. Där var det svårt/omöjligt att hålla fysisk – än mindre social distans trots att nästan en tredjedel av de förväntade inte dök upp.

Mitt i ett renoveringsprojekt av vår lägenhet på Lagmansgatan har vi 70plussare tvingats till ett ”liberalt” förhållningssätt till myndigheternas anvisningar. Det har blivit för många besök på byggvaruhus och Ikea.

Vad hade hänt om Regeringen beslutat om en total nedstängning av samhället? Våra hantverkare hade ännu inte varit färdiga – än mindre fått betalt. Liksom 1000-tals andra.  

Vad hade hänt om ett par miljoner småbarnsföräldrar inte ens kunnat jobbat om förskolor- och grundskolor ställt in sin utbildning? Det vet Danmark, Norge, Tyskland om ett, några år eller ett par decennier. Vem bryr sig då om generation C(orona)?

Självklart är jag inte ett spår förvånad över att Sverigedemokrater, Kristdemokrater och Moderater försöker plocka snabba, enkla politiska poäng efter ett par månader av ”borgfred”. Regeringen skulle enligt dem ha pekat med hela handen och inte överlämna åt kommun- och regionpolitiker att ta ansvar. Vad de i realiteten gör är att de ifrågasätter den kommunala och regionala självstyrelsen – rätten att bestämma hur mycket invånarna i kommunen och regionen ska betala i skatt. Ärligt talat, i en alltmer globaliserad värld, är det kanske dags att överge den kommunala självstyrelsen – kommunens rätt att själv bestämma över vad äldreomsorgen får ”kosta” och hur den bäst organiseras – offentligt eller privat?  

Oppositionen anser självklart att Regeringen inte har gjort tillräckligt – men skulle de ha urholkat den kommunala självstyrelsen? Den regionala sjukvården har trots allt under stora påfrestningar klarat akuta situationer – även om många planerade operationer har behövts skjutas på framtiden.

Av 280 kommuner har några misslyckats rejält med äldreomsorgen tydligen mest där andelen timanställda är störst. Vems ”fel” är det? Avskyr man ”såssar” är det självklart Regeringens fel – men om vi värnar den kommunal självstyrelsen?

När kunskapsläget är osäkert vilket det onekligen är i en sjukdom/pandemi som debuterade för mindre än ett halvår sedan är det inte fel att vara ödmjuk. Effektiviteten av att använda munskydd är omtvistad – men det är en mycket tydlig markering att politiker bryr sig och det syns.

På vilket sätt har grundskolornas öppenhet ökat smittspridningen?
På vilket sätt har gymnasie- och högskolans stängning bidragit till minskad smittspridning? Jag borde inte vara förvånad över allt för många tvärsäkra utsagor i ena eller andra riktningen – men det gör mig sorgsen att politiker inte kan avstå från att knipa billiga poäng.

Avslutningsvis en kort reflektion om jämförbarheter i nationell statistik. På 1950- och 60-talen stack Sverige rejält ut vad det gällde självmord i befolkningen. Årtionde senare visade det sig att Sverige inte var särskilt annorlunda. Andelen självmord i Sverige var snare obetydligt lägre än i andra jämförbara länder. Vi hade bara varit mer mindre fördomsfulla och mer korrekta om dödsorsaker. Vad vet vi om jämförbarheten i nationell statistik om dödlighet i corona? Om ett par år kan vi kanske få svar överdödligheten per månad och per år?

Grundproblemet återstår. Hur viktig är den kommunala självstyrelsen? Det finns onekligen en poäng i att 280 kommuner som  självständigt ska upphandla skyddsutrustning har problem  när de ska konkurrera med stora nationella aktörer.

För snart tre månader sedan var jag senast på en utmärkt konsert med mina favoriter på jazzhimlen Jan Lundgren och Nils Landgren. Idag återstår bara cdn som jag köpte för att Akki som avstod från att följa med också skulle kunna få njuta. Det lär dröja länge till innan det blir levande musik att lyssna på.

Dagens två nyheter är annars att danskarna öppnat gränsen mot Norge och Tyskland – men inte mot Sverige. Freden i Roskilde 1658 är kanske överskattad och dags att omförhandla. Men det är tveksamt om jag vill bli en xenofobisk dansk som inte vill veta av svenskar?

Den andra nyheten är att allsvenskan – och annan elitidrott – drar igång den 15 juni – utan publik fysiskt närvarande. Undrar hur ”di Blåe” klara sig utan den tolfte spelaren?

Äntligen tycks försommaren vara på väg. Väderlekstjänsten tycks vara övertygad. Tyvärr har de fel för ofta. Vi har åtminstone redan ett par gånger kunnat njuta av rabarberpaj och på stekjärnet smälta rabarber tillsammans med kardemumma. Mumsigt.

Annars lever vi med två hushåll för närvarande – ett i Höllviken, ett i Malmö – as in the old days – när vi först pendlade från Lund, senare från Malmö. På den tiden hade vi bättre korttidsminnen och bättre fysik. Numera blir vi ständigt påminda om vilka muskler vi haft men som försvunnit. Det tar dessutom allt längre tid för mjölksyran att försvinna. Vi får trösta oss med Karin Boyes visdomsord ”det var inte målet, det var resan som var mödan värd”. Men vi vet redan att det var ett klokt beslut att flytta till Malmö – även om det dröjer ett par månader innan vi kan gå på match och lyssna på levande musik.

Jag avstår från att kommentera Trumps senaste utspel – min cynism har till min förvåning sina begränsningar.

Som vi alla längtar – längtade också Lars Wivallius redan på 1600-talet – som vi alla efter bättre tider efter karantän.

Vi är mycket på 14:e våningen nu. De gamla dörrarna till det inbyggda linneskåpet och dörrarna till våra sovrum håller på att fräschas upp. De ska ska tas ner från gångjärnen, läggas på lånade bockar, ta bort handtag, hängen och maskinslipas, grundmålas, torka, vändas, grundmålas, vändas, målas med rätt färg på en sida, torka, vändas, målas på andra sidan. Slipdammet lägrar sig åter och hamnar snart nog i dammsugaren. Det suger musten ur oss.

På kvällarna kan jag nu sitta och läsa och Akki sy om – återanvända Josef Frankgardinerna – till vår matplats. Eftersom vi ännu inte har belysning i vårt stora rum måste vi sluta vid halvtio på kvällen när solen definitivt gått ner över Danmark. Det är då skönt att gå in i våra sovrum där vi nu har hängt upp lampor för att kunna läsa en stund. Det blir en kort stund.

På morgonen vid halvsjutiden när vi förgäves försökt blunda bort ljuset och den uppgående solen och det blir frukost är byggjobbarna på skolan som snart är färdigställd nedanför redan i fullgång. Vi läser dock tidningen innan det är dags att vända dörrblad för en ny strykning.

Sedan är det dags att återvända till vävstuga och Höllviken för att ta nya tag och en stärkande strandpromenad.