The thoughts of Eklundh

Jag har sagt det förr och jag säger det igen.

Om vi människor alltid tyckt lika, om vi varit eniga om hur verkligen är beskaffad, vilka mål vi vill uppnå och vilka metoder vi vill använda för att komma från är till bör hade livet varit ointressant.

Problemet är inte att vi är oeniga, problemet är hur ska vi försöka lösa oenigheten. Vi har i princip två sätt att lösa oenigheten. Vi kan slå in skallar eller vi kan räkna skallar. Om vi slår in skallar blir ingen klokare, om vi räknar skallar för de olika alternativen – gärna efter diskussion med alla – blir vi förhoppningsvis klokare. Vi får möjlighet att ändra oss när vi upptäcker att utfallet av vårt val inte blev som vi tänkt. Vi blir förhoppningsvis lite klokare. Det krävs tålamod. Inte förrän vi förlorat 7×70 omröstningar och fortfarande avstår från att slå in skallar kan vi betraktas som övertygade demokrater. Andra kan också ha rätt – även om jag anser att det är vedervärdigt.

Så tog det äntligen slut detta 2020. På 14:e våningen kunde vi följa hur malmöborna ett par timmar före årsskiftet och nästan en timme in på det nya året sköt raketer från Bunkeflo, Limhamn, Slottstaden, Västra hamnen, Möllevången, Rosengård och inte minst på det närbelägna Stadionområdet. Det gråmulna vädret gjorde att vi inte kunde se nyårsfirandet i Köpenhamn eller Lund. Det var spektakulära skådespel vi fick uppleva. Förmodligen var fyrverkeripjäserna vare sig ekologiska eller miljövänliga – men ibland kan vi slippa att vara PK.

Nu väntar vi otåligt på att bli vaccinerade. Min barberare, som jag inte besökt på månader, kommer att få ett styvt jobb med att klippa mina alltmer vildvuxna lockar. Det kanske blir straffavgift för att jag undvikit honom och att det blir hårslitande jobb.

Själv får jag slita mitt hår med att reda ut alla utgifter och kvitton som samlats sedan 1955 när svärfar köpte Klockarestigen 3 för 65 år sedan. Det har blivit många kvitton! Och det blir många samtal med Skatteverket för att reda ut oklarheter. Personalen som svarar på frågor i telefon har både tålamod, är hjälpsamma och kunniga. Ett föredöme. Vi som på 1960- och 70-talen upplevde de lokala taxeringsintendenterna kan konstatera att man inte längre får upplevelsen av att vara en potentiell skattesmitare. Men hur vi än adderar kommer det i sinom tid att bli ett rejält tillskott till statskassan.

Vi får fortsätta att tvaga våra händer, hålla rejäla avstånd och undvika att ses.
Här får ni se en avgudabild med en lysande gloria.

Det har verkligen varit ett osedvanligt ovanligt år. 

För ett år sedan firade vi jul och nyår med mycket ostron, sol och salta bad. Vi satt på vår altan i Thailand i de varma kvällarna och hade mycket planering med ritningar av kök, bad- och dusch till vår nya lägenhet. Akki hade någorlunda återhämtat sig efter den andra höftledsoperationen och vi levde upp av planeringsdiskussionerna. Vi var i den första glada planeringsfasen men lite osäkra på vilka restriktioner som bostadsrättföreningen hade avseende våtutrymmena. Ombyggnaden av köket var påfallande oproblematiskt för oss så snart vi lärt oss hantera IKEAS ritprogram – som var ett större problem.  

Smolken i glädjebägaren var de mycket oroande nyheterna om Ingrids alltmer försämrade tillstånd. Väl hemkomna blev det några sista besök hemma hos en allt tröttare Ingrid – och en alltmer ledsen Anders.

Akki och Anki kom iväg på deras sedan lång tid tillbaka bokade resa till Jokkmokks marknad. Akki var överväldigad när hon återvände från kylan och mörkret. Hantverkarna var i full gång med att bygga badrum efter våra önskemål.  Samtidigt höll covid19 på att komma allt närmre.

Ingrids begravning blev ett osedvanligt vackert farväl till en över 60-årig vänskap. Vi var många som delade sorgen. Några dagar senare hade det bara varit möjligt för några få att dela minnena av Ingrid.

Precis innan de stora ”råden och rekommendationerna” för 70-plussares att begränsa sitt umgänge kom hann vi med ett besök hos Vincent i Linköping. Jens hade äntligen fått napp på ett spännande jobb och Shasha slet på med sitt projekt, sina patienter och dokumentation för sin examensuppsats.  

Men plötsligt gick luften ur oss alla – trots återkommande samtal med byggare, besök på Ikea, byggmarknader för att ta ställning till stora och små oväntade beslut. Vi höll avstånd, vi tvättade och spritade händer och sociala aktiviteter tvärstoppade. Inga litteraturjuntor, inga Nisses småpågar, inget Första maj gäng, inget firande av Islands nationaldag, inga hemmamatcher med ”di Himmelsblå”.

Och ingen sedvanlig undervisning för Johanna inför studentexamen. Sedvanlig uppvisning med Malmöflickorna inhiberad. Och inställd studentresa till Prag, ingen studentbal, inget lastbilsflak runt gatorna och en avskalad – men lyckad – studentfest på Nybogatan med Farmor och Farfar på respektingivande avstånd. Men med en mycket närvarande pojkvän.

Hantverkarna blev till slut klara och vi kunde försiktigt börja flytta in. Men först en sista sommar i Höllviken. Vi kom överens med Jens och Shasha om köpeskillingen för Höllviken och allt var klart med mäklaren och banken. Trodde vi. Snopna och frustrerade återvände vi till Höllviken. Där väntade en ny överraskning. Dagen innan hade Shasha och Jens gift sig borgerligt i växthuset. Vi fick ståpäls av glädje, det nyss inställda bubblet plockades fram och vi kunde fira.

Det blev en solig, varm och regnfattig sommar och plötsligt tog vatten i vår egen brunn slut – eller hade hydroforen lagt av? Gräsmattan blev plötsligt lika brun som grannens och blommorna började sloka. Men vi fortsatte att tvätta händerna i det kommunala vattnet och hålla avstånd – även på stranden. MFF började äntligen att vinna matcher – fortfarande utan den 12:e spelaren.

Vi började bo in oss på 14:e våningen och förundrades ständigt över den ständigt föränderliga utsikten med skiftande väderleksförhållanden.

Vi hade börjat gå på ett par konserter och en teaterföreställning och hoppades på bättre tider. Plötsligt tog pandemin ny fart och det blev tvärstopp igen. Inget surströmmingskalas, ingen Mårten med klanen, ingen färd till Linköping för att fira Vincents treårsdag, inget glöggkalas till Lucia på Nybogatan och inget firande på stadion när MFF tog sitt efterlängtade guld. Och till slut stod det klart att det inte blir mer Trump. Det sörjer vi inte.

Däremot gjorde sorgen sig påmind igen när min gamle klasskamrat plötsligt dog. En vecka tidigare hade han skickat en epost till mig med rubriken ”Jag finns”. Han hade varit utan fungerande epost i en vecka. Vi hann byta några sista korta rader. Nu blir det inget mer.

Det sedvanliga julfirandet blir också inställt, liksom Malmö stads fyrverkeri på Nyårsafton som vi trodde vi skulle kunna njuta av. Vi hoppas fortfarande at vi ska kunna se planetkonjunktionen från vårt köksfönster https://sverigesradio.se/artikel/7611721 Väderprognoserna är tyvärr inte lovande.

Julpyntet har kommit fram, glöggen är blandad och klar och dukar, den senapsgravade sillen provsmakad, lutfisken står på lut, servetter, lakan och örngott är manglade i bostadsrättsföreningens magnifika stenmangel. En sällsynt lyx.

Innan julfirande börjar eller när julmyset blir alltför påfrestande lyssna gärna på Claes Jansson med Bohusläns Big Band i ”Sankta Claes Blues” Melodin känner ni säkert igen. https://music.youtube.com/watch?v=xQHgh8GaObE&list=RDAMVMxQHgh8GaObE  

Till slut tillönskas alla trogna och otrogna läsare trots allt en riktigt GOD JUL samt ett GOTT och BÄTTRE 2021.

Den 20 november fick jag – som jag nu vet – min sista e-post från Ulf med den hoppfulla rubriken ”Jag finns”. Ulf hade haft strul med sitt epostkonto i en vecka. Den 23 november fick jag ett sorgligt telefonsamtal från en av sönerna. Ulf hade hastigt avlidit i hemmet kvällen innan. Ulf finns inte.
Saknaden är stor.

Ulf och jag gick i samma gymnasieklass på Johannes samrealskola och högre kommunala gymnasium och kompletterade varandra väl. Ulf var ett ”gott stöd” vid läxförhör i fysik och kemi och jag ”bistod” efter bästa förmåga i motsvarande situationer i litteraturhistoria och kristendomskunskap.
Stor är saknaden av samarbetet.

Som alltid i Malmö var konkurrensen hård om platser i bra fotbollslag. Tillsammans med ”Pigge” och Kent – två andra klasskamrater blev vi därför de första volleybollentusiasterna i Malmö. Tillsammans med några andra skolkamrater vann vi ett ”skolmästerskap” i Malmö. Tre eller fyra skollag ställde upp. Det blev grunden till V64 – en 1964 nystartad volleybollförening i Malmö. Vi spelade ett par säsonger i näst högsta divisionen (samtidigt den lägsta). Det var ett sätt att hålla ihop under lumpen och den första förvirrade höstterminen 1965 vid akademin i Lund.
Saknaden av gemenskapen är stor.

Ulf, Pigge, Akki och jag firade ordentligt den 1 oktober 1965 med att prova många sorters mellanöl som den dagen f.f.g. såldes fritt i livsmedelsbutiker. Dagen efter saknad av få.

I den då för oss främmande akademiska miljön tydde vi oss gärna till varandra. Akki blev omedelbart inneboende hos professorskan Overton – och Lunds alldeles egen ”Mackan”. Efter några månader blev ett av rummen ledigt och det var självklart att tipsa Ulf. Det blev en naturlig samlingsplats för oss andra som ännu bodde hemma. Alltför många, långa och sena samtal om den nya globala, lokala och individuella ångest och värld formade oss för framtiden. Det var viktiga år.  Vi var förenade i våra så småningom framgångsrika samhällsvetenskapliga studier. Samtalsämnena blir nu färre.
Det saknar vi.

För fort kom uppbrottet och vi skingrades. Kent iväg till USA där han slutförde sin utbildning, Ulf till Stockholm som think-tank åt Statsanställdas förbund och tillsammans med Marie. Akki och jag bildade familj och for till ett 1700-talstorp mellan Lund och Lomma. Pigge – efter en lång karriär som inom Malmö Nation och Akademiska förening långt “utomlunds”.
Vi saknade den fysiska närvaron.

Men vi höll kontakt. Så snart jag hade tjänsteärende i Stockholm hörde jag av mig till Ulf om så bara för en kopp kaffe. När Ulf hade vägarna förbi Malmö hörde han av sig. Ulf var också en trogen och uppskattad deltagare när studentklassen hade sina vart tionde år återkommande träffar. Många av klasskamraterna har hört av sig till mig. Många vittnar om hans glada intresse för dem. En som kände honom långt innan skrev:  

”Ulf och jag var mer än klasskamrater. Vi växte upp som vägg-i väggrannar på Roskildevägen 27 E tredje våningen. Vi var lekkamrater på den tiden våra föräldrar inte (min kurs.) låste ytterdörren dagtid. Vi hade många minnen tillsammans av aktiviteter. Vi spelade mycket kort och lekte med min modelljärnväg. Vi jobbade båda på posten.  Ni har nog hört oss berätta om när vi gick hemifrån till fots till Falsterbokanalen, badade, och gick hem igen samma dag. Många skavsår minns jag”
Alla i RIVB saknar honom.

Ulf och Marie döpte sina söner till Ola och Jonas, Akki och jag döpte våra till Ola och Jens. Malmönostalgi var ett alltmer återkommande ämne – tröttsamt för utombys åhörare – men ”a va då va”. Ulf smittade Marie med sin skånebacill. Deras återkommande sommarbesök i Höllviken var alltid efterlängtade.

Ulf var en i grunden älskad malmöitisk ”pågablära”.
Vi saknar Ulf.
Ulf kommer alltid att finnas i Akkis och mitt minne.
Ulf finns.

För några veckor sedan noterade vi vid våra allt glesare besök på Ikea att de börjat med julpyntet. Konditoriet på Mobilia har i ett par veckor haft gräddiga fastlagsbullar i disken. Julpynt till försäljning finns idag överallt. Det är som ett coronavirus. Det sprider sig helt utanför myndigheternas kontroll. Även Akki och jag har blivit angripna.

I dag har vi ätit säsongens första efterlängtade juldelikatess som fick snålvattnet att rinna redan när senapssåsen tillagades. Lutfisken är mycket mer efterlängtad än julen. Det är en höjdpunkt för exklusiva konnässörer som njutes tillsammans med slånbärsbrännvin eller johannesört allt efter personlig preferens.

Begreppet ”parmiddagar” får plötsligt en ny innebörd; ett par äter middag ungefär som vanligt fast med rätter som man alltid är tveksam om gästerna uppskattar lika mycket som värdfolket.

Men visst är det trist. Allt som inte är coronasäkert undviks. Årets höjdpunkt Vincents födelsedag kan vi inte närvara vid som vi sett så mycket framemot. Akkis ”tjejmiddag” idag med Johanna har skjutits på framtiden.

Nu gäller det att njuta av de glädjeämne vårt nya boende innebär. Utsikten över Malmö, närheten till kultur (vi känner oss aldrig så coronasäkra som när vi går på teater eller konserter) har ni läst om till leda. Numera kan vi dessutom unna oss lyxen av kallmanglade lakan och servetter. Vi hade gärna delat med oss av servetterna – inte av lakanen.

Ur leden är tiden när vi inte kan besöka Vincent på hans födelsedag och fastlagsbullar säljs till Mårten och lutfisk kan förtäras innan Black Friday. “Men varför ska vi passa tiden när tiden inte passar oss” som en okänd lundafilosof en gång formulerade sig?

Det fanns två saker att fira och skåla för denna ensamma Mårtensafton 2020. MFF:s inte oväntade och välförtjänta guld och Trumps väntade och än mer välförtjänta nederlag.

De gamla skånska ordstäven ”Man ska va två när man äter gås – gåsen och en själv” samt ”En gås är för mycket för en men för lite för två” har ikväll falsifierats. Fast det visste vi nog redan? Men att ordstäven var genomfalska – som trumppåståenden – insåg vi ikväll. Även om vi genom catering fick en vällagad svartsoppa och gås med tillbehör utan ett fettosande kök och utvilade kunde sätta oss till bords och låta oss väl smaka. Men det blev inget Rappakalja, inget Pictonery, inget Alfabet inte ens Monopol efter maten. Det är en klen tröts att blev alltför många skålar för ”Absent Friends”: Vincent, Johanna (med sällskap), Fredrik (med sällskap), Ola, Carina, Jens och Shasha.  

Två vid ett bord som med god vilja – dvs. helt utan coronaavstånd – kan rymma tio matglada gäster känns ödsligt som ett stadion utan jublande fans när ”di Himmelsblå” spelar hem guldet. Lucia, jul, nyår och midsommar firar vi utan vidare på tu man hand. Första maj, Surströmming och Mårten ska inte firas på tumanhand utan tillsammans med vänner. Våra fysiska avstånd blir alltmer påfrestande.       

Vi får ta nya tag och bli mer kreativa och mindre coronaaktiva!

Nu är vi ”redia” malmöbor. Igår kom kollektivtrafikkortet som alla 70+ erhåller när de är folkbokförda i kommunen dvs. betalar kommunalskatt i Malmö. Det är visserligen lite bad-timing eftersom vi inte åkt kollektivt de senaste åtta månaderna – med ett ”litet” undantag utflykten till Spanien. Det var visserligen ödsligt på Kastrup och flyget med plats för kanske två hundra inskränkte sig till tjugofem resande. Men för en passionerad – och pensionerad – kollektivresenär Malmö-Lund, Höllviken-Malmö-Lund får vi se när snålheten besegrar visheten och när vi i regnet och snålblåsten tar buss i stället för cykel.

De senaste dagarnas nagelbitare -det amerikanska presidentvalet – tycks äntligen ha fått sin preliminära upplösning. Det är längesedan jag varit så ofta fingrat på mobilen för att följa de senaste uppdateringarna om räkningen av valsedlar. Än återstår det sista wassermanska testet för juristerna i Högsta domstolen när de ska avgöra vilka röstsedlar som är legitima och illegitima. Vem har spelat under täcket med vem? Vem har smittat vem? Vilken integritet har juristerna – även om de har blivit nominerade av Trump? Blir det domare och VAR-granskningar i efterhand som kommer att fälla avgörande? Det har varit många off-sidesituationer och fula tacklingar.

Blir Trump en bad loser? Kommer han att behöva transporteras ut på en säckakärra? Behöver han ligga i spännbälte fram till januari för att inte chikanera presidentämbetet än mer? I och för sig är Biden ingen intellektuell höjdare men han har politisk erfarenhet och fingertoppskänsla – och inte minst en lovande vice-president.

I morgon väntar ytterligare en spännande kamp. Om MFF vinner – med huvudtränaren coronaavstängd – är guldet klar och vi kan fira med lite bubbel. Annars får vi fortsätta att bita på naglarna.

Det blev inga biljetter för oss till kvällens föreställning på Victoriateatern med Hasse och Tages texter och melodier. Vi fick nöja oss med direktsändningen på Youtube. Visserligen är inte ljudet det bästa och Smoke Ring Sisters har verkligen inte Hasse och Tages personliga kvaliteter – men några av de trettio, fyrtio år gamla texterna är fortfarande förfärande drabbande.

Mårten närmar sig med stormsteg men mårtensfirandet är svårt att fira på ett coronasäkert sätt om man ska vara elva spisande runt matbordet. Det kräver ett matbord för minst 24 personer. Det är svårt att få in även i de mest välplanerade och genomtänkta lägenheter. Det är med sorg och saknad vi nödgas ställa in årets familjehögtid. Det är trettio år sedan senast. Det blir en lång väntan till nästa år. Säkert hittar vi individuella lösningar i år. Vi vill inte missa gåsmiddagen. I synnerhet inte om ”di Blåe” på söndag vinner. Då är åtminstone ”Lennart” hemma.

Ikväll kryper jag tidigt till sängs och sätter väckarklockan på ringning klockan fem. Innan dess finns det säkerligen inget avgörande resultat från presidentvalet i USA. Det kan dröja en månad och mer – i värsta fall.

Att Lucia- och julfirande också kommer att bli coronapåverkat är trist men vi får hanka oss fram. Akki och jag hade också sett framemot ett nyårsfirande med tillsammans med utvalda vänner – trogna läsare av bloggen – med utsikt över Malmös alla privata fyrverkerier. Inte allt blir som planerat.

Annars går inredningen av lägenheten in i slutfasen. En del grejor återbördas till Höllviken, andra går andra hållet. När jag ändå är där och solen skiner passar jag på att klippa gräsmattan och ta en välförtjänt kopp kaffe i solen. I helgen var vi där. Det var trist väder – men under över alla under fick jag i gång hydroforen. Jag kände mig nästan som Moses när vattnet kom ur klippan. Hydroforen var inte trasig och den sinande brunnen var åter fylld med grundvatten. Livet har sina ljuspunkter.