Nu är vi ”redia” malmöbor. Igår kom kollektivtrafikkortet som alla 70+ erhåller när de är folkbokförda i kommunen dvs. betalar kommunalskatt i Malmö. Det är visserligen lite bad-timing eftersom vi inte åkt kollektivt de senaste åtta månaderna – med ett ”litet” undantag utflykten till Spanien. Det var visserligen ödsligt på Kastrup och flyget med plats för kanske två hundra inskränkte sig till tjugofem resande. Men för en passionerad – och pensionerad – kollektivresenär Malmö-Lund, Höllviken-Malmö-Lund får vi se när snålheten besegrar visheten och när vi i regnet och snålblåsten tar buss i stället för cykel.

De senaste dagarnas nagelbitare -det amerikanska presidentvalet – tycks äntligen ha fått sin preliminära upplösning. Det är längesedan jag varit så ofta fingrat på mobilen för att följa de senaste uppdateringarna om räkningen av valsedlar. Än återstår det sista wassermanska testet för juristerna i Högsta domstolen när de ska avgöra vilka röstsedlar som är legitima och illegitima. Vem har spelat under täcket med vem? Vem har smittat vem? Vilken integritet har juristerna – även om de har blivit nominerade av Trump? Blir det domare och VAR-granskningar i efterhand som kommer att fälla avgörande? Det har varit många off-sidesituationer och fula tacklingar.

Blir Trump en bad loser? Kommer han att behöva transporteras ut på en säckakärra? Behöver han ligga i spännbälte fram till januari för att inte chikanera presidentämbetet än mer? I och för sig är Biden ingen intellektuell höjdare men han har politisk erfarenhet och fingertoppskänsla – och inte minst en lovande vice-president.

I morgon väntar ytterligare en spännande kamp. Om MFF vinner – med huvudtränaren coronaavstängd – är guldet klar och vi kan fira med lite bubbel. Annars får vi fortsätta att bita på naglarna.

Det blev inga biljetter för oss till kvällens föreställning på Victoriateatern med Hasse och Tages texter och melodier. Vi fick nöja oss med direktsändningen på Youtube. Visserligen är inte ljudet det bästa och Smoke Ring Sisters har verkligen inte Hasse och Tages personliga kvaliteter – men några av de trettio, fyrtio år gamla texterna är fortfarande förfärande drabbande.