För några veckor sedan noterade vi vid våra allt glesare besök på Ikea att de börjat med julpyntet. Konditoriet på Mobilia har i ett par veckor haft gräddiga fastlagsbullar i disken. Julpynt till försäljning finns idag överallt. Det är som ett coronavirus. Det sprider sig helt utanför myndigheternas kontroll. Även Akki och jag har blivit angripna.
I dag har vi ätit säsongens första efterlängtade juldelikatess som fick snålvattnet att rinna redan när senapssåsen tillagades. Lutfisken är mycket mer efterlängtad än julen. Det är en höjdpunkt för exklusiva konnässörer som njutes tillsammans med slånbärsbrännvin eller johannesört allt efter personlig preferens.
Begreppet ”parmiddagar” får plötsligt en ny innebörd; ett par äter middag ungefär som vanligt fast med rätter som man alltid är tveksam om gästerna uppskattar lika mycket som värdfolket.
Men visst är det trist. Allt som inte är coronasäkert undviks. Årets höjdpunkt Vincents födelsedag kan vi inte närvara vid som vi sett så mycket framemot. Akkis ”tjejmiddag” idag med Johanna har skjutits på framtiden.
Nu gäller det att njuta av de glädjeämne vårt nya boende innebär. Utsikten över Malmö, närheten till kultur (vi känner oss aldrig så coronasäkra som när vi går på teater eller konserter) har ni läst om till leda. Numera kan vi dessutom unna oss lyxen av kallmanglade lakan och servetter. Vi hade gärna delat med oss av servetterna – inte av lakanen.
Ur leden är tiden när vi inte kan besöka Vincent på hans födelsedag och fastlagsbullar säljs till Mårten och lutfisk kan förtäras innan Black Friday. “Men varför ska vi passa tiden när tiden inte passar oss” som en okänd lundafilosof en gång formulerade sig?
