The thoughts of Eklundh

Danmark, Norge och Österrike pausade Astra-Senecas vaccin i slutet på förra veckan; Tyskland, Frankrike, Italien och några ytterligare länder pausade samma vaccin igår – gissningsvis mer av politiska skäl än av medicinska. Regeringar vill visa kraftfullt ledarskap; forskare tvingas väga risken med allvarliga biverkningar av vaccin mot risken med att smittas av covid och få allvarliga sjukdomstillstånd. Media publicerar hellre dramatiska och lättbegripliga nyheter än komplicerade etiska övervägande och oklara orsakssamband. De dramatiska nyheterna sprider lätt en osäkerhet bland otåliga individer som står inför att bli vaccinerade.

I morse när vi satte oss i bilen för att köra till vår vårdcentral för att få den första dosen visste vi inte vilket ”märke” som var planerat för oss. Vi hörde nyheten att Astra-Senecas vaccin oväntat pausas i Sverige – visserligen av andra orsaker än de andra länderna.

När vi kom till vårdcentralen möttes vi av glada miner från de som körde ut från parkeringen. Vårt planerade vaccin visade sig vara Pfizer så det blev för mig en kort väntan på sticket. Akki fick vänta lite längre. Nu har vi båda vårt vaccinationskort och nästa dos är planerad till den 13 april. Nu börjar det ljusna mer än på morgnarna.

Vi firade med en av många favoriträtter – stekt sill och potatismos med lingon och picklad lök.

För de av er som längtar efter bra musik och inte har något annat inbokat den 29 mars kan bifogade länk innebära lite tröst

https://malmolive.se/program/mandagsmusiken-jan-lundgren?utm_source=wordfly&utm_medium=email&utm_campaign=NyhetsbrevMLK%26MSOv.11&utm_content=version_A

En viss Z har idag blivit uttagen till landslaget med citatet “Return of the God”. Eftersom jag vare sig tror på den obefläckade avelsen eller återuppståndelsen är jag även tveksam till pensionsmässiga gudar.

Först kom ingenting, sen kom ingenting och till slut lyckades Ikea skaffa fram den femte Billybokhyllan, som nu är monterad och på plats. De senaste dagarna har vi varit paranoida följare på vår vårdcentrals hemsida. Inga nya tider tillgängliga har varit det stående beskedet om covidvaccinering. Samma besked i morse klockan åtta och klockan nio – men så plötsligt klockan tio massor med tider i nästa vecka! Så nu har vi bokat tid den 16 mars. Fyra veckor senare är det dags för spruta två – och sen behöver livet inte längre stå på sparlåga.

Nu gör det inte så mycket att det har kommit blötsnö i natt och att det är blåsigt och gråmulet ute. Våren tycks ha gått i baklås. Men vem bryr sig? Nu gäller det bara att hålla sig frisk några veckor till.

”Intet är som väntans tider” diktade en gång nobelpristagaren Karlfeldt när han väntade på våren och kanske Nobelpriset (så att han skulle kunna återbetala sina skulder till ledamöterna i Akademien). Han är en av två som fått Nobelpriset postumt!

Vi väntar otåligt på våren och en sista leverans av en kompletterande Billybokhylla. Skridskoåkarna har för längesedan lämnat Pildammarnas isar. Fåglarna har återtagit sina revir. Äntligen kan jag vakna till att solen skiner in genom fönstret.

I dessa väntans tider blir det mycket läst. Ett glädjeämne jag gärna ägnar mig åt. Till min glädje har jag blivit uppmärksammad på en i Malmö född och uppvuxen författare; Set Mattsson. Han är en skicklig skildrare av ett svunnet Malmö; ett efterkrigsmalmö som vad gäller sociala klyftor inte skiljer sig mycket från dagens Malmö 70 år senare. Det blåser, regnar, luktar  fuktigt ylle på spårvagnarna och tång från Ribban, Konflikterna mellan sossar och kommunister inom metallfacket på Kockums, de danska judarnas flykt till och mottagande i Malmö liksom de till Kockums rekryterade italienska arbetarna och vad de fick utstå. Inte ens Per Engdahls och nysvenska rörelsen undslipper författarens kritiska beskrivning. Författaren har gjort noggranna efterforskningar om det gamla ruffiga Lugnet, Väster och de försvunna områdena runt Caroli. En inkännande social kritik av klyftorna i Malmö. Malmös svar på min gamle favorit Raymond Chandler som skildrade Los Angeles på ett snarlikt sätt. Att Set Mattsson gått under min radar beror förmodligen på att han recenserats som deckarförfattare, vilket bara till dels är sant.  

Men det är något som fattas. Vaccinet. Det verkar nu som om väntan blir än längre. Utlovade leveranser uteblir och skjuts på framtiden. Det betyder i sin tur att eremitlivet fortsätter liksom att kunna lyssna på levande musik, se teater i en salong tillsammans med andra, att kunna gå på krogen eller att kunna umgås med vänner i hemmet.

Nu får vi vänta och se. Vad kommer först – vaccinet eller våren?   

De senaste dagarna har vi från vårt fönster noterat att folk varit ute på Pildammens is. I går rapporterade Sydsvenskan att ett par ungdomar gått igenom isen. De hade tagit sig upp för egen maskin. Ambulansen hade kommit för att transporterat dem till akutintaget. De hade förmodligen kommit snabbare dit om de småjoggat.

I natt har det varit bistert kallt och i morse noterade jag vid min promenad att ett par barnfamiljer ämnade låta sina ungar åka på isen. Kommunens personal var på isen och samlade nedsågade grenar från de nyhamlade pilarna.

En malmöbo i exil påminde sig hur vi åkte skridsko på Dammen. Han mindes – till skillnad från mig – att det var ardennerhästar spända framför plogarna som gjorde isen snöfri.

Själv minns jag också att dammen var skottad. – men jag mins inga ardennerhästar – och jag är ändå äldre än han. Min minnesbild är “gubbar” som gick med snöskyfflar. Men jag minns också med förtvivlan mina ”sillarör” som aldrig ville sitta fast ordentligt. Nästa vinter fick jag ”halvrör” och ett par ordentliga pjäxor. Det var roligare.  

Jag minns också hur fotbollsplanen på Dekanen spolades – och det var nästgårds för mig. Då hade jag fått hockeyrör och jag drömde om att kunna bli en ny skridskostjärna. De efterföljande milda vintrarna satte stopp för det. Hockeyrören gick – som drömmarna – till återvinningen för många år sedan. Jag undrar vad hockeyrören återvunnits till?

För ungefär ett år sedan bytte blog.eklundh.net teknikplattform. Det är inget som synts på utsidan – tror jag. Bakom kulisserna hade jag en del svårigheter – men inget som inte kunde lösas medhjälp av en välutbildad sufflör i min närhet.

Bytet av tjänsteleverantör har börjat bli bekymmersamt eftersom bloggen är mycket mer synlig nu än tidigare. Den senaste tiden har min inkorg överflödat av spam. Det tar allt längre tid att radera dem.

För att försvåra för ”bootar”(?) och andra obehöriga att komma åt bloggen har sufflören förslagit att det ska krävas ett lösenord för att kunna kommentera bloggen. Du väljer själv lösenord.

Nu trivs jag ännu bättre. Det senaste nätterna har det snöat. Så skönt det är att höra tidningen dimpa ner i brevlådan vid fyratiden för att vid sex, halvsjutiden avlösas av snösopningsmaskinerna. Det är då inte svårt att vända sig på andra sidan för att somna om eftersom jag inser att jag inte behöver morgonen för att skotta mig fram till brevlådan och tidningen och inte ägna förmiddagen att skotta snö till soptunnan, växthuset och Vita huset.

På promenaderna runt Pildammarna har jag de senaste dagarna haft solglasögon på mig för att inte bli bländad av snön som fallit på dammarnas is. Promenadstråken är bra skottade – det var de aldrig i Höllviken.

Det lär dröja med islossningen och isoleringen. Kalufsen har växt över alla breddar. Jag har inte varit så långhårig sedan min konfirmation 1955. Men idag tog sig Farmor an ”hedgen” som blivit vildvuxen med en fond av gråa hår -som på vilken börshaj som helst. Hon gjorde några rejäla  men alltför försiktiga klipp. Nu är jag inte så gråhårig längre.

Nu trivs jag bättre!

Veckorna drar sig fram, liksom de gråa molnen som ibland släpper ifrån sig snö men mestadels regn. Ännu märks det inte att dagarna blir längre; det är trots allt en månad sedan det var vintersolstånd! Den enda ljusningen är att det blivit ett välbehövligt och efterlängtat maktskifte i USA.

Trots det bedrövliga vädret försöker vi att dagligen komma ut i den s.k. friska luften. Pildammarna är en utmärkt promenadrunda. Det enda stressmomentet är alla hurtiga motionärer som springande och joggande stör det eftertänksamma flanerandet.

Akki är en flitig cyklist i Malmö. För en tid var hon på den årliga urinöversikten för att kolla läget på njurstenarna på vårt närbelägna sjukhus. I sedvanlig ordning var det ett drygt dygns fasta innan. Eftersom solen för en gångs skull visade sig och Akki var hungrig och kaffesugen blev det en cykeltur till sjukhuset för att komma snabbt hem. Hemcyklingen höll på att sluta katastrofalt. En plötsligt isfläck och cykeln for åt ett oväntat håll. Akki slog sig gul och blå – men bröt inga ben och klarade huvudet med en bula! Men hon var rejält omtumlad när hon kom hem till kaffe och frukost.

En vecka senare kände Akki smärta i revbenen nära axeln. Efter kontakt med vårdcentralen konstaterades en spricka i revbenet. Det blev en rejäl dos smärtlindring. I fortsättningen blir det obligatoriskt med cykelhjälm.

Nu väntar vi otåligt på vaccin och att bli kallade till en första spruta så att vi kan börja utnyttja fria resor för 70+ i kollektivtrafiken i Malmö. Som passionerad kollektivresenär har det varit ett trist att se busskortet ligga och samla damm – i synnerhet om vintern och kylan kommer.

Vårt bredband har blivit uppgraderat till 1000/1000 Mbit/s. Själv har jag inte blivit uppgraderad. Jag skriver fortfarande lika långsamt på tangentbordet, jag läser inte text snabbare än tidigare, jag har inte blivit klokare. Inte ens uppgraderingen lyckades utan gamla traditionella sladdar och en på golvet krypande gammal gubbe. Jag behövde givetvis tillbringa en del tid i telefonkö. Förr i tiden tillbringade vi tid i köer på posten, banken, Systembolaget. Idag tillbringar vi lika mycket tid i telefonköer. Det är inte pandemins fel – men en oväntad effekt är att det något bidrar till att minska smittspridningen.

Det alltmer begränsade fysiska umgänget med vänner och bekanta, inställda konserter som vi sett framemot kompenseras på intet sätt av 1000/1000 Mbit/s. Smittspridningen har tagit ny fart 1000/1000 Mbit/s? Ett kanske värre virus har spritt sig med större mängd än 1000/1000 – den snart avsuttne amerikanske presidentens twittrande och det virus han överfört till ”den allmänna opinionen” med förödande konsekvenser.

En av få positiva saker med isoleringen är att det blir mycket tid över för läsning och eftertanke.  Ett självklart val är en skrift från 1856 som varit en ofta återkommande läsning – John Stuart Mills ”Om friheten”. En svidande vidräkning med bigotteri och den ”allmänna opinionen” och ett glödande försvar av yttrande- och tryckfrihet. Det är uppfordrande läsning i dessa tider. Mill hade bergsäkert avskytt Trump men förmodligen försvarat hans rätt att yttra sig.

Hur vedervärdig en idé än är, är det meningslöst att förbjuda den i den offentliga debatten. Idén kommer att gå under jorden och vi kan inte argumentera emot den. Vi blir fattigare, kan inte fördjupa vårt tänkande genom att komma med motargument. På 1800-talet spreds idéer avgjort långsammare och det fanns tid att tänka efter före. Jag börjar likna en gammal konservativ tänkare som Edmund Burke förändringar (om det ska ske förändringar) ske eftertänksamt. Med dagens otålighet i genomförandet av beslut och väntan på resultat är jag tveksam till uppgradering till ett 1000/1000-samhälle så länge mänskligheten inte blivit visare.