De senaste dagarna har vi från vårt fönster noterat att folk varit ute på Pildammens is. I går rapporterade Sydsvenskan att ett par ungdomar gått igenom isen. De hade tagit sig upp för egen maskin. Ambulansen hade kommit för att transporterat dem till akutintaget. De hade förmodligen kommit snabbare dit om de småjoggat.
I natt har det varit bistert kallt och i morse noterade jag vid min promenad att ett par barnfamiljer ämnade låta sina ungar åka på isen. Kommunens personal var på isen och samlade nedsågade grenar från de nyhamlade pilarna.
En malmöbo i exil påminde sig hur vi åkte skridsko på Dammen. Han mindes – till skillnad från mig – att det var ardennerhästar spända framför plogarna som gjorde isen snöfri.
Själv minns jag också att dammen var skottad. – men jag mins inga ardennerhästar – och jag är ändå äldre än han. Min minnesbild är “gubbar” som gick med snöskyfflar. Men jag minns också med förtvivlan mina ”sillarör” som aldrig ville sitta fast ordentligt. Nästa vinter fick jag ”halvrör” och ett par ordentliga pjäxor. Det var roligare.
Jag minns också hur fotbollsplanen på Dekanen spolades – och det var nästgårds för mig. Då hade jag fått hockeyrör och jag drömde om att kunna bli en ny skridskostjärna. De efterföljande milda vintrarna satte stopp för det. Hockeyrören gick – som drömmarna – till återvinningen för många år sedan. Jag undrar vad hockeyrören återvunnits till?
