”Intet är som väntans tider” diktade en gång nobelpristagaren Karlfeldt när han väntade på våren och kanske Nobelpriset (så att han skulle kunna återbetala sina skulder till ledamöterna i Akademien). Han är en av två som fått Nobelpriset postumt!
Vi väntar otåligt på våren och en sista leverans av en kompletterande Billybokhylla. Skridskoåkarna har för längesedan lämnat Pildammarnas isar. Fåglarna har återtagit sina revir. Äntligen kan jag vakna till att solen skiner in genom fönstret.
I dessa väntans tider blir det mycket läst. Ett glädjeämne jag gärna ägnar mig åt. Till min glädje har jag blivit uppmärksammad på en i Malmö född och uppvuxen författare; Set Mattsson. Han är en skicklig skildrare av ett svunnet Malmö; ett efterkrigsmalmö som vad gäller sociala klyftor inte skiljer sig mycket från dagens Malmö 70 år senare. Det blåser, regnar, luktar fuktigt ylle på spårvagnarna och tång från Ribban, Konflikterna mellan sossar och kommunister inom metallfacket på Kockums, de danska judarnas flykt till och mottagande i Malmö liksom de till Kockums rekryterade italienska arbetarna och vad de fick utstå. Inte ens Per Engdahls och nysvenska rörelsen undslipper författarens kritiska beskrivning. Författaren har gjort noggranna efterforskningar om det gamla ruffiga Lugnet, Väster och de försvunna områdena runt Caroli. En inkännande social kritik av klyftorna i Malmö. Malmös svar på min gamle favorit Raymond Chandler som skildrade Los Angeles på ett snarlikt sätt. Att Set Mattsson gått under min radar beror förmodligen på att han recenserats som deckarförfattare, vilket bara till dels är sant.
Men det är något som fattas. Vaccinet. Det verkar nu som om väntan blir än längre. Utlovade leveranser uteblir och skjuts på framtiden. Det betyder i sin tur att eremitlivet fortsätter liksom att kunna lyssna på levande musik, se teater i en salong tillsammans med andra, att kunna gå på krogen eller att kunna umgås med vänner i hemmet.
Nu får vi vänta och se. Vad kommer först – vaccinet eller våren?
