The thoughts of Eklundh

Akki och jag fortsätter att hålla liv i en inte alltför gammal tradition – ett besök i Stockholm i mitten av februari – dels för att besöka Antikmässan, dels för att lite försenat fira Jens födelsedag; trots att Jens ännu inte ens är semi-antik. Eftersom vi inte längre betraktas som trogna (köpstarka?) kunder får vi inga VIP-biljetter till vernissagen. Vi har nästan helt slutat köpa gamla ting som kräver damning och putsning. Vi har fullt sjå med att damma av oss själva och att hålla oss upputsade.

Några dagar tillsammans med Shasha och Jens på diverse kulturutflykter är alltid givande. Ett möte med en gammal stöt som Ibsens och hans Bankdirektör Borkman på Stockholms stadsteater är att det som vanligt är en norrman som är först i spåret; före Strindberg, Bergman och Norén (norrbaggen Knaustgård är jag inte bekant med). ”Fotografiskas” utställningar och restaurang är alltid värda ett besök. Dessvärre tycker alla nollåttor det också på lördagar och söndagar. Det blev ingen plats i restaurangen. Jens och jag fick dock en utmärkt kompensation av Shasha och Akki som lagade en currypastakryddig kyckling hemma i Sumpan. På söndagen var det besök på Artipelagen på Värmdölandet med en utställning av modedesignern Lars Wallin. Byggnaden anslöt väl till skärgårdslandskapet, utsikterna över de med solblänkt vatten isbelagda vikarna och längs stränderna försiktigt skrinnande långfärdsåkarna var intagande. En inte helt prisvärd Wallenbergare – ska vi sälja? – på restaurangen kompenserades mer än väl av Shashas hembakade fastlagsbullar när vi återkom till Sumpan.

Vi hann också med en mycket god torskmiddag hos Akki och min kompis Ulf och hans Marie i Sumpan. Ulf är ordentligt på bättringsvägen och de båda är på nu på väg till Nice för att möta våren. Vi gamla gråsossar kan ha det sämre.

När vi lämnade Höllviken var vintergäcken översnöade. Visserligen regnar det – men snödropparna lyser vita.

Så har eländet börjat. Vi har redan behövt skotta och sopa våra gångstråk för många gånger idag. Vi tycker synd om vintergäck och snödroppar som lovade så mycket för en vecka sedan. Vad väntar mer? Att Trump också är insnöad ger ingen tröst. Promenaderna till stranden ersätts med promenader till Konsum. Trösten får bli konserter med MNBB (i måndags) och Jan Lundgren (på lördag) och att sitta framför en sprakande brasa med en god bok att läsa (Haffner, En tysk mans historia).

En gång i tiden kunde vi fira Jens födelsedagar med kälkåkning på höjden ”Monte Composto” i Lund. Det avslutades med fastlagsbullar och varm choklad på Skarpskyttevägen. Nu är det andra bullar. Idag visar sig de första vårtecknen i Höllviken med några vintergäck och en första ängslig snödroppe.

Sedan några timmar tillbaka är vi nu hemma i fukten och dimman i Höllviken. Tvätten och posten är sorterad i högar, brasan är tänd och värmen sprider sig i hemmet och snart ska vi äta lutfisk. Därefter får vi hoppas att det blir en spännande kvartsfinal mellan Sverige och Frankrike i VM-handbollen så att vi åtminstone håller oss vakna till vid 9-tiden ikväll Vi har en hel del sömn att ta igen efter nattens nästan 12-timmarsflygning.

För några dagar sedan la min läsplatta Letto av. Enligt säljaren Adlibris skulle den kunna innehålla hundratals böcker – kanske fler – jag minns inte riktigt. Vad säljaren däremot inte förtalte var att batteriet inte höll lika länge som hundratals böcker i biblioteket.

Jag har dock hunnit läsa en del. Ebba Witt-Brattstöm, Århundradets kärlekskrig som är en lätt obegriplig och oreflekterad skildring av hennes äktenskap med Horace Engdahl vars bok Den site grisen visserligen är lätt självömkande men skriven med reflekterande distans. Torgny Lindgren, Berättelser och Det sanna livet samt Kallifatides, De sju timmarna i paradiset är omläsningar av gamla favoriter som alltid är njutbara för såväl språklig medvetenhet som aktualisering av moraliska och etiska dilemma. Två böcker för nördar har jag också hunnit med dels Tjänstekvinnans son del III och IV (inte lika bra som ettan) och Manguel En historia om läsning, som är riktigt bra – och nördig. (Tack för tipset Loff!). Karin Johannissons sista bok Den sårade divan om Agnes von Krustenstierna, Sigurd Hjertén och Nelly Sachs på Beckomberga var plågsamt skräckfylld men pratig och illa disponerad – men inte ointressant. Stedmans, Fyren mellan haven och Doerrs, Ljuset vi inte ser är välskrivna och läsvärda böcker. Sedan har jag gärna återläst Fredrik Ekelunds Jag vill ha hela världen som alla i litteraturjuntan ska ha läst till tisdag i nästa vecka. Även om den delvis är en satirisk skildring av det akademiska Lund är det också en kärleksförklaring till det malmöitiska (och delvis på malmöitiska). Vi får se vad de akademiska smålänningarna i juntan anser?

Men läsplattan att svårare att undvara än mobiltelefonen!

Ginen är slut – men det finns tonic och lime över. Varför går det aldrig jämnt ut?

Vi har påbörjat de sista pillerkartorna, tandkrämen är nästan slut och jag har de senaste dagarna nått innersta hålet i svångremmen!

Så imorgon är det slut här i sol och värme och dags att fara hem till den skånska vintern- men även den lär ha ett slut?

Akki har fått bukt med sin feber och vi har med liv lust varit på marknad och inhandlat de sista (?) förnödenheterna som chillipasta och lätta klänningar för heta sommardagar i Höllviken.

För den av er som möjligen oroat sig för min knäskada i samband med ”parkeringsolyckan” strax innan nyår. Sluta oroa dig. Benet behövde inte amputeras. Först hade såret formen av Vänern, sedan av Vättern, därefter Ringsjön och nu av en helt uttorkad oas i Sahara. Det har varit ett mycket försiktigt pillande på ruvorna för att inget ytterligare blodvite skulle uppstå. Så det är inte särskilt synd om oss.

Vi har nu i över en månad levt i shorts, t-shirts och kortärmat; dagar som kvällar. Den svalka vi fått är när vi kört sidvagnsmoppen i 40 km/tim till och från stränder och butiker. På kvällarna känns plattorna på vår altan som om golvvärmen är alldeles för högt ställd. Så det är inte särskilt synd om oss.

Ikväll – vid tolvtiden svensk tid – åt vi vid ett tänt ljus av havets läckerheter pilgrimsmusslor i lime för att på avstånd hedra hummerfiskaren Kurt. Ett sår som är svårläkt.

I förgår gjorde vi vår sista snorkling för den här gången. På det första stället var det dålig sikt och artfattigt. Efter grillunchen på en “obebodd” ö tog vi oss till ett nytt och avgjort bättre ställe; ganska artrikt men bleknande koraller. Det är trots allt en fantastisk undervattensvärld. Måtte den bestå så att fler får uppleva den.

För några dagar sedan körde Akki med bestämd min och stadiga händer på styret och om gasen salengen f.f.g. Jag var hennes burkslav – en roll jag känner väl igen.

Därefter blev det som vanligt härligt salta bad.

Jag har glömt att nämna det men som vanligt har Akki inte bara legat på latsidan. För mer än en vecka sedan stickade hon färdigt en röd fin kofta till mig. Den blir varm och skön att ta på sig när vi om en vecka lämnar den thailändska ”vintern” för den skånska. Min limegröna linnekavaj har också levererats till belåtenhet och imorgon kommer tre skjortor att levereras.

Det enda Akki har fått är en rejäl infektion med ett par dagars hög feber. Vi har nu satt in en antibiotikabehandling. Doktorn här föreslog en blandning av röda, gröna och gula piller!? Vi är milt sagt något skeptiska. Vi får lita mer till västerländsk vetenskap än beprövad thailändsk erfarenhet.

Det har också hunnit bli ytterligare ett besök hos frisören – som inte blivit modigare med saxen sedan senast. Men det är ju billigt; så jag är nöjd ändå.

Igår provade jag min nya gröna kavaj för andra gången., och beställde en skjorta. Sedan blev det en utfärd till marknaden i Klaeng. Jag köpte ett par nya sandaler av en riktig skomakare (och ett par pissetofflor). Det är riktigt bra kvalité – för nästan inga pengar. Men det var inte på marknaden. Den missade vi förmodligen? Men jag är nöjd ändå.

Vi hör ganska mycket fågel här men har i princip bara sett ibis och häger i dammarna i omgivningarna. Akki påstår att hon har sett en stork – så då får jag väl tro på det. På nätterna hör vi grodornas kväkande från dammarna och på morgnarna vid halvsextiden väcks vi av tunga lastbilar som passerar på vägen utanför.

Idag gjorde vi en utflykt till nationalparken Koh Samed. Ett tag kom det ett rejält hällregn. Det blev visserligen ingen sol idag men ändå ett bad i det salta vattnet. Nationalparken var mest skräpig – trots att det kostade en slant. Båtfärden fram och tillbaka var som förväntat behaglig.

När vi kom hem från utfärden var det dags för uppgradering – nedflyttning till bottenplanet och mycket rymligare. Jag sitter just nu efter kvällsdoppet i poolen i natten och skriver detta.

Vi vet de som har det kallare och blåsigare.