The thoughts of Eklundh

 1974 hade jag sedan ett par år tillbaka heltidstjänst som studievägledare på statsvetenskapliga institutionen. Akki hade prövat på att jobba som lärare på Förskoleseminariet i Malmö och bestämt sig för att satsa på en formell lärarutbildning på Lärarhögskolan som slutfördes våren 1974. Ola hade plats på dagis och Jens stod långt fram i kön. Det var dags att ta nästa steg i livet. Vi hade lite löst kollat på fritidshus.

Vi bodde gärna några sommardagar i Höllviken hos ”Morfar”. Men förhållandena var jämförelsevis primitiva med utedass och vatten från egen brunn. Rängs kommun hade gått upp i Vellinge kommun tillsammans med bland annat Skanör/Falsterbo. Vellinge kommun ville komma till rätta med den växande åretruntboendet och bygga ut vatten och avlopp. Eftersom latrintömningen skulle upphöra blev det nödvändigt för Morfar att ansluta om han ville fortsätta att utnyttja Höllviken. Om jag minns rätt blev det samtidigt byggkris och någon form av skattelättnad för att råda bot på den begynnande arbetslösheten.

Skulle Akki och jag passa på att satsa på ett eget hus i Höllviken? Akki gick på lärarutbildning och vi gick runt på en inkomst. Vi kollade på många ”byggsatser” till hus. Vi räknade och räknade. Med lite egna besparingar, ett studielån med extra lån för barnen, byggrätt från Morfar och mycket, mycket eget arbete slog vi till – utan banklån.

Och det blev inledningsvis mycket eget grovarbete för Morfar och mig. Först såldes den extrastuga med garage som stod på platsen där huset skulle byggas. Fritidshuset med garage transporterades till Höör och återanvändes.

Därefter vidtog för mig att för hand hugga upp cementgolvet som Morfar gjutit i garaget. Det var ett styvt jobb. Därefter handgrävde vi torpargrunden till det nya huset. All cement och utgrävd sand lastades i sopcontainrar. Där var Akki till god hjälp. Morfar murade grunden med mig som hantlangare. Akki med barnen bodde då hemma i Lund medan Morfar och jag övernattade i ett alltmer primitivt Höllviken.

Vi blev precis klara så att jag kunde ta mig an den hektiska höstterminsstarten på institutionen och tomten var klar att ta emot bygglasten och en byggare en vecka senare.

Hur vi klarade av det begriper jag än inte idag.    

Äntligen kan livet återgå till mindre tvtittande. Det har blivit lite mycket de senaste veckorna med OS i Paris – och mer reklam för onödigheter än visning av tävlingar. På måndagskvällen följde Akki och jag det spektakulära stavhoppet med höjdpunkten Duplantis världsrekord. Därefter vid halvtolvtiden på natten bar det av till Akuten – utan ambulans. Akki hade haft hög puls och fladder en stor del av kvällen. Akki fick stanna kvar över natten och fick inte mycket sömn och ingen medicinering fick ner pulsen. På förmiddagen bestämdes plötsligt att Akki skulle genomgå en elkonvertering. Det tog tio minuter, gick bra och vid halvtolvtiden var Akki hemma igen.

Akki sov hela eftermiddagen och laddade upp inför MFF:s hemmakvalmatch inför kommande Europaspel. Det gick så där för ”di Blåe” – oavgjort när det borde blivit seger – det gick bra för Akki som hejade vilt från läktaren.

Jens, Shasha, Vincent och Nova har gett sig tid att tillbringa två och en halv vecka i Höllviken med besök av kusinerna och farbror och faster och vänner från Linköping – trots att de står mitt uppe i bestyr att planera, förbereda och genomföra flytt till Göteborg. Vincent kunde skörda ”sina” tomater och gurkor, spendera sina ”show-up” pengar. Nova springer runt – helst i för stora skor och försöker prata i obegripliga meningar.

Sommar innebär också festligheter av skilda slag. Ola och Carina inledde med att återuppta sin sommarfest för sina vänner i Höllviken. Eftersom det blir omöjligt att samla familjen i september för att fira Akki samlades familjen på det gamla kungliga sommarresidentet Sofiero. Det blev en lyckad tillställning. Vincent lyckades med att hålla sitt spring i benen i styr under hela middagen men Nova behövde stundtals lite särskild uppmärksamhet. Innan det var dags att ta tåget hem avslutades dagen med bakelser för de som så önskade på Fahlmans konditori. Vi var några som nöjde oss med ett glas vin eller öl.

Sommar innebär också jazzkonsert på Ängavallen med Jan Lundgren – utmärkt som vanligt. Och jazzfestival i Ystad med besök på Ystads teater, lite bubbel och snittar för oss sponsorer och trevlig brasiliansk jazz.

Vi har också hunnit med kräftpremiär; dvs. de gamla vännerna Nilsson i Dalby hade det goda omdömet att bjuda oss på dessa delikatesser. Vi njöt i fulla drag. Det var alltför längesedan vi kunnat sitta ner tillsammans och prata – om än inte till punkt – hinna med att beta av stort och smått, som inte alltid hinns med i telefonsamtal. Att de bosatt sig klokt, dvs en minuts gångväg från en busshållplats med någorlunda regelbundna förbindelser med Malmö gör att vi kan gynna kollektivtrafiken och låta bli bilen!

Johanna har tillsammans med storebror besökt Rom för att undersöka möjligheterna till rum inför höstterminens utbytesstudier. Internet i all ära men där finns för många oklarheter. Att hitta rum i Rom är vara sig enkelt eller billigt. Men det var ett framgångsrikt besök. Johanna har nu ett rum fram till jul. Till min glädje hann de med lite klassisk bildning också med besök på Colosseum och Forum Romanum.

I min mors dödsbo fanns en hel del udda ting som hon i sin tur hade ärvt av sin mor. En duk med broderade lyckoklöver och initialerna LOV och en likörmugg med samma motiv som min mormor och hennes väninnor haft när de sammanträde i sällskapet ”Laborare Ominia Vincit”, som betyder: Arbete besegrar allt. Enligt min mors familjelegend hade de tidigare yrkesarbetande damerna fått överge sina egna yrkeskarriärer som sekreterare, modist och vad det nu kunde vara, när de gifte sig. De hade med feministisk cynism översatt det till: Arbete förädlar mannen! De kunde då under sina sammankomster läppja på likören, skvallra och längta till ett yrkesliv.

Bland de ärvda föremålen fanns också en liten pokal i silver med Malmö stadsvapen över texten ”I:a PRIS BALKONGTÄFLINGEN 1916”. Även om pokalen inte stå på hedersplats i hemmet har den någorlunda regelbundet putsats och varje gång har jag funderat över om det var mormor eller möjligen mormors mor som skött sin balkong föredömligt sommaren 1916. Efter många år tog jag mig äntligen an problemet. Jag skannade igenom nummer från 1916 av Sydsvenskan hemma. Bom. Inget om någon Balkongtäfling. Arbetets nummer från de åren var inte tillgängliga på nätet. Sagt och gjort tog jag cykeln till Stadsarkivet och beställde fram mikrofilmade exemplar av Arbetet från 1916. Bom igen – inget om någon Balkongtäfling.

Möjligen kunde ”Plantas” protokoll, årsberättelser innehåll något. Den lätt uttråkade biblioteksvikarien blev lätt upplivad när han fick ge sig in i Stadsarkivets labyrinter. Av det framtagna protokollet daterat 16 oktober 1916 framgår att det var min morfars syster Ida Forsberg som vunnit 1.a pris – tillsammans med 16 andra! Men först i protokollet kom 7 st Hederspris, sedan 17 st 1:a pris, därefter 10 st 2:a pris och slutligen 8 st 3:e pris. Hur många balkonger fanns det i Malmö 1916? Hur många hade anmält sig till ”täflingen”?

Vid närmare efterforskning i släktannalerna visade det sig att -morfars syster – 1:a pristagaren är namne med barnbarnet Johanna. Båda är döpta Ida Johanna.

Nu är valen i Storbritannien och Frankrike avgjorda. Det blev en förväntad seger för Labour i Storbritannien och dessbättre ingen majoritet för de extrema högerpartierna i Frankrike. EM i fotboll går äntligen in på sluttampen och högsommarvärmen går snabbt över till störtregn och allsvenskan har återstartat efter sommaruppehållet.  Det blev en bra start för ”di Himmelsblå” och ett par av deras juniorer. Visserligen bar en av spelarna mask efter franskt föredöme – men laget maskade verkligen inte. Det blev vinst med 5-1.

Vi har också hunnit konstatera att antalet 80-åringar ökar – inte bara i Sverige – utan även i den närmsta bekantskapskretsen. Den senaste firades i Dalby i samband med Islands nationaldag.  Och antalet – och firandet – bara fortsätter att öka.

Utöver några snabbvisiter i Höllviken, blodtryckskontroller och läkarbesök har vi jag varit på toppen av Monte Composto – en gammal soptipp – vid Skarpskyttevägen i Lund där vi under slutet av 1960-talet och hela 70-talet hade våra bopålar. Jag hade mitt jobb på fem minuters cykelavstånd, Ola hade när vi flyttade fem minuters promenad till sin lågstadieskola och Jens hade ännu kortare väg till sin förskola.

Akki hade minst en halvtimmes bilkörning till sitt jobb. Förskoleseminariet i Malmö. Det var gamla Monbijouskolan mitt emot Skolgatan 21, kvarteret Korpen. Anledningen till besöket på Skarpskyttevägen var verkligen ingen skitsak – att genomgick en koloskopiundersökning! Vi avvaktar resultat från en biopsi.

Idag har Jens och Shasha fått sålt sin lägenhet i Linköping och flytten går till Göteborg i mitten av augusti.

Vår vallokal ligger på vår väg till Stadion. I söndags när vi promenerade till vallokalen för att lägga vår röst i EU-valet såg vi plötsligt denna gatuskylt pekande mot Stadion med metaforen ”Det blåser på toppen”. Vi har kommit där många gånger på väg till eller från match utan att notera detta konstverk. Se vidare https://www.magnusthierfelder.com/detblserptoppen

Metaforen fick plötsligt ytterligare laddning med tanke på dess placering. Den kan syfta på EU-valet och det kommande vindkantringen till brunhögern i parlamentet eller på den aktuella turbulensen i MFF-ledningen. Det lär dröja innan den nya maktbalansen i Bryssel har satt sig – men det fortsätter att storma i Frankrike med ett nyval till Nationalförsamlingen. MFF-ledningen tog ganska snabbt det viktiga symboliska beslutet att avsätta Pontus J som lagkapten i förhoppningen att stormen ska dra över.

Samtidigt som det var val till EU-parlamentet var Sverige osedvanligt framgångsrika på sprintdistanser på friidrotts-EM. De svenska framgångarna i fotbolls-EM kommer av naturliga skäl helt att utebli. Samtidigt som det är valrörelser på gång i Frankrike och Storbritannien och snåriga regeringsförhandlingar i Nederländerna och Belgien, krig i Ukraina ska länderna sparka boll i Tyskland. ”Storbritannien” deltar för säkerhets skull med två lag – Skottland och England. Fotboll och politik hänger tydligen ihop – men det är oklart för en utsliten statsvetare hur det hänger ihop?

Det enda som tycks evigt är att det blåser på toppen.

Den senaste veckan har vi haft ett efterlängtat varmt och skönt försommarväder. På denna senaste ”himmamatcherna” har inte bara MFF:s spel värmt rejält, solen har värmt mot Himmelsblå bakgrund så vi har sluppit långkalsonger och extra tröjor. Inte bara utmärkt fotboll har glatt oss; minst lika glädjande är det att på de senaste matcherna har bengaler och annat otyg lyst med sin frånvaro. Supportersången och -ramsorna har i stället varit rejäla stämningshöjare och en viktig tolfte spelare.

Men säg den glädje som varar beständigt. För några dagar sedan uppdagades att kaptenen i det Himmelsblålaget hamnat i utomordentligt dåligt sällskap – någon form av militant supportergrupp med grovt antisemitiskt språkbruk. Gamle MMF ”Hövdingen” Eric P – som efter Andra världskriget erhöll medalj av danska Dronningen för sina insatser för danska judiska flyktingar – hade inte sett med blida ögon på Pontus Janssons medverkan i chattgruppen.  

De senaste veckorna har vi inte behövt uppsöka grannen akuten på sjukhuset. Däremot har agendorna varit fulltecknade med uppföljningsbesök för att läkarvetenskapen ska försöka utröna orsakerna till akutbesöken för att kunna förebygga dem. Vi väntar fortfarande på svar.

Annars fortgår livet som vanligt: träffar med våra litteraturgäng, några bio- och teaterbesök, luncher med vänner osv. Själv hade jag i måndags en sedvanlig träff med gamla kollegor (Nisses småpågar) från statsvetenskapliga institutionen. Eftersom Lundagårdshuset nyligen blivit färdigrenoverat och ockuperat av universitetets rektor med stab hade vi bett att få en privat visning. Därför samlades vi först i lunch- och kafferummet på vår närbelägna gamla institution.

Vi satt där och delade gamla minnen medan de nya kollegorna stod i lärosalar, satt i seminarier eller bara satt på sina tjänsterum och försökte tänka stort. Plötsligt kommer en yngre kollega för att fylla på kaffe och får syn på oss och frågar förvånat: ”Vad gör ni här?” Jag finner mig snabbt och replikerar ”Är detta inte vårdcentralen? Vi sitter och väntar på vår tur.”

Förevisningen av Lundagårdshuset blev lyckat. Vi kunde från tredje våningen blicka ner på gräsmattorna på Lundagård som var ockuperat av Hamaskramare. Eftersom det var promotion av nydisputerade, sedvanlig kanonsalut och procession till domkyrkan har demonstranterna fått frivilligt flytta på sig alternativt lyftas bort av polis.

Omflyttningar är också på gång i klanen Eklundh. Barnbarnet Johanna ska tillbringa höstterminen på ett universitet i Rom, Jens och Shasha med barnen flyttar till Göteborg där Shasha fått en bättre betald tjänst som övertandläkare. Jens kan jobba på distans. Carina höll på att få en tjänst som lärare i Torrevieja och Ola planerade att jobba på distans från deras bostad där. Carinas tjänst visade sig vid närmare besiktigande vara en schweizerost med alldeles för stora hål. Så den flytten är skjuten på framtiden.

Det hysteriska studentfirandet pågår med buller och bång denna och kommande vecka i Malmö. Studenterna åker runt i överdimensionerade lastbilar med visselpipor i munnarna och dunka-dunka i öronen. Det finns ganska gott om palestinska flaggor som pryder flaken, men det är mycket ont om svenska. Svenska flaggans dag är visserligen avskaffad. Lite sorgligt är det trots allt att den ersatts av Palestinska flaggans dag – även om vi i Sverige framgent kommer att behöva varenda välutbildad medborgare på vår arbetsmarknad.

För några dagar kunde vi få intrycket att Malmö var världens centrum när Eurovision Demonstration Contest drabbade stan. På det hela taget avlöpte den upphaussade krigsstämning jämförelsevis lugnt. Hamaskramarnas demonstrationer mot Israel lyckades inte samla de massor som arrangörerna räknat med. Den internationella – danska och norska – polisiära närvaron var det mest påtagliga inslaget i Malmö. En missräkning för media som hysteriskt piskat upp förväntningarna på upplopp. Eller som vi lakoniskt brukar formulera det i Malmö: A va då va?

Akki och jag har börjat återgå till det nya normala med deltagande i årsmöten av skiftande kvalitet; bostadsrättsföreningens som inleddes med en torftig men mättande bit mat och avslutades med saggiga årsmötesförhandlingar till skillnad från ”Plantans” som inleddes med effektiva årsmötesförhandlingar och avslutades med en utmärkt supé i Rådhusets paradsal. Demokrati när den är som bäst är inte pajkastning men gärna fest.

Det nya normala är också att kulturen får sitt med våra litteratursammankomster med god litteratur och tillhörande tilltugg, teaterbesök på Intiman och sist men inte minst uppföljningar av våra krämpor. Häromdagen var jag kallad till ett uppföljande besök efter min svimning och inläggning på akuten. Vetenskapen gjorde sitt bästa för att framkalla ett svimningsanfall hos mig – inte ens nitroglycerin hjälpte. Jag tappade ”bara” lite fokus. Vi får se vad läkarvetenskapen i sinom tid kommer fram till. Bättre gick det för doktorn som opererade bort en liten men irriterande utväxt ovanför överläppen. Nu slipper jag skaffa mig mustasch.

Kanske det nya normala också är att ”di Blåe” vinner inte bara cuppajävelen återkommande utan även Allsvenskan. Det ser onekligen lovande ut – även om man inte ska sälja skinnet förrän björnen är skjuten.

I morgon är det 1:a maj och det är många kollisioner. Polisen befarar att arbetarrörelsens demonstrationståg kan komma att ”kollidera” med fotbollssupportrarnas. Det är illa nog att åtta tusen uppskruvade 08:or invaderar Malmö. Kriget mellan Israel och Hamas kan dessutom göra att palestinska fanatiker i Malmö kan komma att störa eller infiltrera demonstrationstågen. Polisen lär få en generalrepetition inför den kommande anstormningen av Eurovisionfans och palestinademonstranter.

Kanske är det bra för välbefinnande att avstå ”Cuppajävelen” som kolliderar med det – numera – betydligt lugnare 1:a majfirandet med våra gamla vänner från Lund. Den festen börjar precis som Matchen klockan två. Det blir väl till att lite i smyg kolla på resultatet mellan sillbitarna och snapsarna.

Det är 60 år sedan vi började med detta 1:a maj firande. Det var när flera av oss tagit studenten veckan innan för att veckan efter påbörja vårt lumparliv.

För en knapp vecka sedan träffades vi gamla klasskamrat som tog studenten tillsammans för 60 år sedan. Av de ursprungliga 30 som påbörjade sista ring var det 14 som deltog. Minst sju har dött och många tvingades lämna återbud på grund av egen eller sambos skröplighet. Vi övriga gubbar och gummor fick nostalgin att stå som spön i backen i mer än sex timmar innan vi gav oss; somliga något piggare än andra.  Själv kunde jag i god ordning ta bussen hem på kvällen några fick vänta till följande dag innan de for norrut mot Flen, Sundbyberg, Uppsala och Arjeplog. Alla ville träffas igen i Malmö. Den som lever får se.