Sedan några dagar tillbaka gör Akki försiktiga framsteg med sin gåbock – och det är inte jag som är gåbocken? Gåbocken är ett stadigt stöd. Hennes rullstol har blivit min rollator när vi gör våra turer till närbelägna butiker vid tjänlig väderlek. Eftersom vi äntligen kommit loss med en städpatrull för att rensa i Augiasstallet och det varit vackert väder har det blivit ett par turer de senaste dagarna. Det går åt mycket suddisar och bly när Akki tar sig an dagens sudoku. Inget nattsudd eftersom sudoku bäst löses före tio morgonen – i svårartad fall vid halv elva.
Det där med städhjälp är precis som förr i tiden. Man måste städa innan den professionella städpatrullen kan komma till. Det tar ett par timmar. Och när städpatrullen lämnat vågar man knappt äta ett knäckebröd eller ta kaffekoppen från köket till lässtolen. Men det blir tid och kraft över till tvätt och strykning. De högarna kommer fortare undan.
Trots kraftigt ökad smittspridning av covid – men en avgjort mildare variant – har sociala aktiviteter långsamt kommit igång. Häromdagen träffades Litteraturjuntan i Lund och förutom en enligt min mening en litterär katastrof men en viktig dokumentation av Helsingborgares insatser för att ta emot judiska flyktingar under slutet av andra världskriget hade vi en lång och trevlig eftermiddag. Vi hade inte träffats på länge och det var mycket världs- och lokalpolitik att ta igen. Hur mycket bluffar Putin och vilka drönare är reella och vilka finns bara som hjärnmonster. Vi minns fortfarande alla ubåtsincidenter på 1980-talet. Ubåtarna siktades nästan alltid i samband med att statsbudgeten förhandlas inom regeringskansliet.
Men det finns fler ljuspunkter än Akkis små steg framåt. Om vi ”tvingar” oss att ta sovmorgon till halvåtta så kan vi njuta av morgonrodnaden i våra sovrumsfönster.
Vi går mot ljusare tider.
