Min mormor föddes på 1880-talet. Hon hade fem eller sexårig folkskola som sin högsta utbildning. Hon tyckte om lotterier – men hon tyckte illa om att förlora pengar. Hon klarade enkelt av att köpa premieobligationer som presenter vid högtidsdagar till sina barnbarn. Hon tog en promenad till sitt bankkontor, betalade över disk och fick en fysisk handling med sig hem i ett kuvert. En present till sina något konfunderade barnbarn – som väl aldrig vann några pengar men åtminstone fick lite kontanter när de blivit något äldre.

Min svärfar gav på samma sätt vid några tillfällen premieobligationer i present till sina barnbarn. Det var en enkel och okomplicerad affär över disk i banken.

Själv har jag akademisk utbildning och datorvana sedan åtminstone mitten av 1980-talet. Förmodligen har personalen på banken också numera akademisk utbildning, datorvana och kunskap om bankens produkter och rutiner – inbillade jag mig åtminstone.

Att det inte längre går att köpa premieobligationer över disk på ett bankkontor är jag också införstådd med. Det finns nästan inga bankkontor och jag har inte besökt något på länge så jag vet inte om det finns några diskar kvar. Men att köpa en premieobligation som gåva på nätet har varit en tålamodsprövande tillställning. Efter epostkontakt med min bank fick jag besked om att jag först måste köpa den till mitt eget ISK-konto för att därefter föra över premieobligationen till barnbarnets ISK-konto. När barnbarnet väl öppnat och meddela mig sitt ISK-kontonummer satte jag mig vid datorn, logga in på min ”banksida” för att börja överföringen. När jag väl skulle påbörja/slutföra transaktionen kom det upp ett meddelande att denna typ av transaktioner inte kunde genomföras på nätet. Jag ombads att kontakta banken via telefon. Sagt och gjort efter 20-25 minuter i telefonkö fick jag prata med en handläggare och vi påbörjade transaktionen. Jag fick då frågan om barnbarnets kontonummer var knutet till ”depå” eller ”VP-konto”. Eftersom barnbarnet var på väg i bil kunde vi inte pratas vid så lösningen på problemet fick anstå till idag.

I förmiddags när jag ringde var det nästan ingen telefonkö. Jag svarade på de efterfrågade uppgifterna om bank, namn på kontoinnehavare, kontonummer, depå eller VP-konto – men gick bet på de fyra sista siffrorna i personnumret. Överföringen kunde inte genomföras.

Efter ett samtal till barnbarnets mamma fick jag de fyra sista siffrorna. Glad i hågen ringde jag tillbaka till banken. Nu var det telefonkö – 20-25 minuter. En ny banktjänsteman som började ta sig an uppgifterna – men han behövde lite hjälp av någon mer erfaren. Han bad mig vänta i telefonen. Det gjorde jag. Jag väntade och väntade. Fem minuter, tio minuter, jag skrek hallå men ingen banktjänsteman hördes av? Jag la på luren och undrar fortfarande om han gick vilse i bankens korridorer, datasystem eller helt enkelt tröttnade på livet som banktjänsteman. Han bör kanske efterlysas?

Ny uppringning till banken; ny telefonkö som nu var lite längre eftersom vi närmade oss lunchdags. En ny banktjänsteman, jag redogjorde för mitt ärende, han var också tjänstvillig men behövde också kontakta någon mer erfaren. Jag bad om då att inte gå vilse i korridorerna utan skynda sig tillbaka. Min normala sangviniska godmodighet sattes på hårda prov. Efter en lång, lång väntan återvände banktjänstemannen med det snopna beskedet att de inte kunde genomföra överföringen trots att de nu hade alla uppgifter. Det var en uppgift för ”min” stackars bankman i Malmö. Men han hade en säkert välförtjänt semester. Då sprack mitt tålamod med den s.k. samhällsbärande institutionen banken. Sarkasmerna haglade över den oskyldige semestervikarien. Han lovade dock att kontakta kontoret i Malmö och be någon där kunnig att ringa mig. Det var knappt jag hann få min powernap.

En tålmodig kvinna ringde efter någon timme och lyssnade på mina fruktlösa och tidsödande försök att genomföra transaktionen och bankens problem med okunniga medarbetare – och att de dessutom hade mage att ta betalt för ”tjänsten”. Nå, vi skildes som vänner eftersom de skulle avstå från ”förtjänsten” och som kompensation för mitt arbete skicka en blomstercheck. Trots att jag hade gett banktjänstemannen alla kontrollkoder så behövs en fysisk namnteckning på ett fysiskt papper för att överföra en virtuell handling. Min mormor och hennes bank var irl.

Alla förändringar är inte utveckling till det bättre – åtminstone inte alltid inom bankväsendet. Eftersom fotboll är bättre irl än på andra sätt så blir det ett besök på Stadion ikväll. Förhoppningsvis går det bättre för Di himmelsblå ikväll än vad det gick ”Les bleu” igår kväll.

P.S. Det är inte SEB som baktalas.