Dublin, Ohio 2015-09-16
Dagen efter MFF:s inte oväntade förlust mot PSG steg jag upp vid halvsextiden efter att ha legat vaken utan att kunna somna om. Så är det med jetlag. Akki sover fortfarande som en stock. Så kan det också vara med jetlag. Efter att jag läst Sydsvenskan på nätet om MFF-matchen och om ett rejält regn i Utah – som det enligt expertisen kommer ett vart 100-år – och som orsakat flera dödsoffer ungefär i de krokar vi ska besöka. Eftersom vi ska dit om ett par dagar och inte om 100 år så packar vi inga onödiga regnkläder.
I måndags var det också upp tidigt för att hinna med buss 300 till Hyllie, tåget till Kastrup, incheckning till flyget – och sedan en lång väntan på Kastrup innan flyget tog oss till Frankfurt. Där blev väntan ännu längre, vilket helt berodde på att vi fick sitta i planet i två timmar innan det lyfte. Med tanke på de 8½ timmes flygning vi hade framför oss var det ganska tålamodsprövande, särskilt som flygkaptenen var 20 minut meddelade att det nu enbart återstod ”lite pappersarbete” innan vi kunde lyfta till Chicago.
Förseningen medförde givetvis att vi missade det bokade flyget från Chicago till Columbus, Ohio trots att det i gick ovanligt snabbt genom migrationskontrollen och tullen. Svettiga kunde vi bara konstatera att vi behövde bokas om det ett senare flyg två timmar senare. Kent hade kunnat följa förseningarna på nätet och mötte två trötta resenärer vid 23-tiden på flygplatsen i Columbus. En halvtimmes bilfärd och vi var hemma hos Kent och Anki i Dublin. Där stod sängarna bäddade. Vi stöp i säng och sov gott i över nio timmar.
Vi vaknade till strålande sol, gott kaffe och en rejäl frukost. Kent och jag tog en promenad bland de välansade gräsmattorna. En lätt lunch och småprat innan matchen som vi kunde se direkt i tv – med kunniga engelska kommentatorer. MFF kämpade emot bra och behöver verkligen inte skämmas. Kvällen avslutades med grillad lax och sparris och ett tidigt sänggående.
Här trivs vi!