The thoughts of Eklundh

Efter landningen med det förenade flyget, den utslitna resväskan var det bara att ta nya tag. Följande dag mellanlandade (Nice- Kastrup-Sundbyberg) en gammal klasskompis i Höllviken för att delta i den flera månader försenade återföreningen av studentklassen. 55 år sedan vi tog studenten. Det firades på ärevördiga Kramer – nära Centralen för de som kom långt norr ifrån inte skulle behöva anstränga sig över hövan. Det blev en lyckad tillställning. För fem år sedan ansåg en majoritet att vi borde träffas inte vart tionde år som tidigare. Nu fem år senare; ansåg majoriteten att vi borde träffas vart annat år. Jag undrar nu när vi träffas om två år vad majoriteten anser om hur ofta vi bör träffas? Slutar det med att vi till slut sitter på krogen dagarna i ända och ältar gamla minnen?
Knappt hade jag hunnit hämta mig från klassträffen förrän det var dags för att fira att ytterligare ett barnbarn blivit myndigt. Stort kalas på Nybogatan med Johanna i centrum som tränade på att dricka ”bubbel” – inför vårens studentexamen. Men innan dess nästa prövning för henne – att göra uppkörning för körkortet.
Dagen därpå var det italiensk buffé i Höllviken för födelsedagsbarnet och hennes föräldrar tillsammans med ett par gamla kära vänner som alltid ställer upp med kort varsel.
Efter några dagars återhämtning var det dags för nästa höjdpunkt som vi osannolikt nog fått biljetter till – EL-matchen MFF-Köpenhamn. Jens kom ner från Linkan, jag hade fått biljett av Ingrid och Ingrid hade fått två biljetter av en sponsor så Akki hängde också med. Det var fullsatt på Stadion, kanonstämning och mycket spännande. Tyvärr inte en förtjänt MFF-vinst men åtminstone oavgjort.
Fokus ändrades därefter från fest till trädgårdsarbete – som legat i träda. Vi har sågat ner Akkis 40-årspresent plommonträdet. Efter 35 år blev det för mycket skugga och för lite tjänliga plommon. Men massor av arbete – att såga ner grenar och sedan klippa i säckar för vidare transport till återvinningen. Mycket jobb återstår.
Livet består dock inte bara av arbete och slit. I lördags hade Ola och Carina 50+50 fest med Navy-tema. Carina som söt sailor-girl, Ola som kapten Hadock, Akki som Amiral (med lånad skärmmössa) och jag själv som Long John Silver (med lapp för ögat). Lappen avlägsnades snabbt efter som det tredimensionella seendet försvann. Jag vill ju inte missa det ständigt påfyllda vinglaset. Det var en minnesvärd fest med de flesta av Olas och Carinas vänner. Vi tog bussen hem vid elvatiden – festen lär ha tagit slut vid femtiden på morgonen.
På söndagen blev vi bjudna på goda rester på Nybogatan.
Lilla huset har fått en ny spisfläkt och min ”Litteraturjunta” hade sammanträde häromdagen här i Höllviken. Nostalgin stod som spön i backen när vi diskutera ”Hjärta av jazz”. Det var Nalen, vad musik kan åstadkomma, Povels ordglädje och Alice Babs väg från ”slyna” till hovsångerska.

P.S Den utslitna resväskan, delar av det 35 år gamla plommonträdet har tillsammans med en 45 år gammal spisfläkt hamnat på tippen. Vad står näst på tur?

Efter ett par hektiska veckor blir det äntligen en stund över för eftertanke. Den 18 september var det tidig uppstigning – 04.30 – för att komma i tid till Kastrup. Så tidigt på morgonen känner man inte av någon flygskam – inte mycket annat heller. Efter mellanlandning i München och väntan på ett försenat flyg landade vi på eftermiddagen i ett varmt och soligt Florens och Toscana. Det var dock avgjort värre för ett gäng stockholmare som skulle anlänt vid 18-tiden. De kom först vid två-, tretiden på natten. Det fick till följd att den inplanerade ”vilodagen” mitt i resan förlades till den första dagen, när vi egentligen skulle besöka Sienna.
Det blev till att ta skeden i vacker hand och på egen hand orientera oss i Chianciano Terme. Vi tog lokalbussen till den medeltida stadskärnan som låg i andra ändan av den tarmformade staden. En lätt lunch på en balkong med en vidunderlig utsikt över dalen under staden och bort mot Apenninerna fick för tillfället duga som ersättning. Mittemot låg ett charkuteri som sålde lokalt producerade lufttorkade skinkor, korvar, ostar och viner från den egna gården. Vi fick smaka och njöt.
På hemfärden noterade jag att det fanns ett etruskiskt museum. Akki stannade kvar på hotellet efter middagsvilan men inga vilda hästar kunde hålla mig borta från ett besök på museet. Det besöket ångrar jag inte. Utställningarna visade mycket pedagogiskt hur avancerad den etruskiska kulturen var med bad och vattenledningar, bostäder, konst, konsthantverk, matlagning, vintillverkning och vidsträckt handel runt hela Medelhavet och bort till Indien. Det var utförliga beskrivningar och instruktiva filmer – inte bara på italienska utan även på engelska och andra språk. Det var mycket givande. På kvällen blev det – som alla följande kvällar – en onödigt riklig middag med mycket pasta. Akki njöt i fulla drag.
Följande dag började de strapatsrika utfärderna med en lång bussresa till Assisi; den helige Fransiskus stad. Det var mycket backigt men en magnifik katedral gjorde ansträngningarna mödan värd. Efter lunch fortsatte färden till Perugia – en av många charmiga medeltidsstäder och som alla andra högt upp på en kulle med en ansträngande promenad uppför. Ytterligare en riklig middag på kvällen.
Följande dag – som skulle varit en vilodag – blev det utfärd till Sienna (som skulle varit första dagen). Ytterligare en medeltidsstad högt upp på en kulle och med ett storslaget snäckformat torg och en katedral med flera utmärkta målningar av prerafaeliter. Torget är känt för sina årliga hästkapplöpningar – barbacka – där det mesta tycks vara tillåtet. Den häst som först kommer i mål vinner oavsett om ryttaren sitter på eller ej.
Den femte dagen – Akkis 75:e födelsedag – började den officiella vinprovningen. Inte bara Akki och jag hade dock tjuvstartat från dag ett. Dagen startade dessutom med bubbel på sängen – och hällregn utanför – innan frukost. Vi började i Orvieto med sin katedral med skickligt gjorda reliefer som med all önskvärd tydlighet beskrev det helvete som väntar syndarna i skärselden. Vilken tur att helvetet avskaffades i den protestantiska lärarn under 1900-talet – det verkade inte vara miljövänligt.
Vinprovningen på Tentua Decugnano dei Barbi tröstade törstiga strupar rejält. Det var bra viner med gott tilltugg.
På kvällen bestämde Akki och jag att trots allt följa med på utflykten till en närbelägen rustik restaurang i stället för att på egen hand fira hennes födelsedag. Det blev lyckat med mer gott vin och uppvaktning med sång. Det gjorde inte så mycket att det regnat hela dagen.
Påföljande dag började med besök på en olivgård med olivoljetillverkning och provsmakning av olivolja med mat och – vin. Besöket i keramikstaden Deruta blev dessbättre kortvarigt. Alla var trötta och ville hem. På kvällen avvek Akki och jag till charkuteri-, ost- och vinbutiken som även hade servering av de lokala produkterna för att få lite egen tid och lite i efterskott fira födelsedagen. Det var mycket gott och lyckat.
Sista dagen innan hemfärden var det besök på den helt nybyggda och spektakulära vingården Bindella Tenuta Vallocaia med det berömda (och dyra) vinet Vino Nobile de Montepulciano. Det slank också lätt ner.
Avresedagen blev som vanligt lång. Vi började dock med ett återbesök på ”charkuteributiken” för att inhandla charkuterier att ta med hem och ner till Coop (sic) för att införskaffa några ostar och lite vin för att ta med hem.
Trötta och slitna – även en av resväskorna gav upp – återvände vi hem till Höllviken halv tolv på natten. Det har varit en så pass ansträngande resa med många backar och programpunkter att det vare sig blivit tid över för att löpande skriva här eller läsa i någon bok. Och det fortsatte de följande dagarna. Mer om detta senare.
P.S. Tyvärr har jag ännu inte lärt mig lägga in bilder i det nya program som krävs för att skriva den här bloggen.

Först kom jordbruksrevolutionen när Homo Sapiens övergav jägar- och samlarstadiet. Från att ha jagat djur och samlat örter några timmar dagligen kunde de ägna resten av tiden till att “chilla”. Tiden som bofast jordbrukare blev mycket strävsam och orolig. De behövde jobba och slita mycket mer än sina förfäder jägarna och samlarna.

De industriella revolutionerna innebar bl a att människorna flyttade från slitet på landet till städer som blev alltmer överbefolkade. Så småningom blev livet i staden drägligare, fritiden ökade liksom konsumtionen av allt onödigare grejor.

IT-revolutionen har inneburit några fördelar t ex e-post, messenger och bloggar. Men dessa ständiga uppdateringar som tar tid och hjärnkraft som i stället kunnat användas till angelägnare ting. Det är som för de första jordbrukarna – det gick inte att återvända till jägar- och samlarstadiet eller för det industriella samhället att återgå till äldre tiders jordbruk. Lika lite går det att återvända till gamla it-lösningar.

Livet blir alltmer invecklat – är det utveckling?